olle2

OLLE CARLSSON

ÅLDER: 60 år.

GÖR: Författare och kyrkoherde i Katarina församling på Södermalm i Stockholm.

Senast aktuell med moderna andaktsboken Just idag – 365 tankar för sinnesro (Bonnier fakta).

BOR: På Södermalm, Stockholm. FAMILJ: Stor! Frun Fotiní, 9 barn (2 bonusbarn) och 6 barnbarn.

Alla brottas med känslan av att ha för lite tid. Vad är det som händer?

– Tiden är det dyrbaraste vi har och vi lever i en tid med enormt många stimuli, krav och förväntningar. Det kanske inte är bristen på tid som är problemet, utan stressen över att inte hinna med allt vi borde. Och det sägs att djävulens bästa trick är att få oss att alltid göra det näst viktigaste…

Vi har allt, men är ändå missnöjda. Hur förhåller du dig till människans stän­diga jakt på lycka?

– Det finns en illusion om att det är onormalt att må dåligt, att ha ångest eller att vara stressad. Men det är en del av att vara människa. Det bästa vi kan göra är att acceptera vår ofullkomlighet. Men precis som alla andra blir jag påverkad av samhällets ytlighet och fördummande av människan.

– Mycket handlar om prestationer. Vi är fångade i ett materiellt ekorrhjul där vi hela tiden måste upprätthålla en viss standard. För mig är hela kyrkans uppgift att vara en kollektiv motkraft till just det, när var och en inte kan stå emot trycket på egen hand.

– Det finns två ord för tid i Bibeln, chronos och kairos. Det första är den mätbara tiden, det andra handlar mer om vad vi fyller den med. Vi skulle nog alla må bra av att fundera lite mer över vad vi vill fylla våra liv med, i stället för att låta oss dras med i jakten på status.

Läs hela vår reportageserie om personers relation till tid

Hur hanterar du den ständiga nåbar­heten?

– Allt är dubbelt. Det är fantastiskt att vi så lätt kan ta reda på var barnen är någonstans eller att jag kan jobba från fritidshuset i Roslagen. Men det finns ju också en risk att man aldrig kopplar av helt. Jag är en beroendepersonlighet och det är väldigt lätt att bli besatt av internet och smarta telefoner.

Hur är det med ärlighet och tidspress? Vad händer om man blottar sig och svarar ”Nej, jag orkar inte, det är för mycket just nu”?

– Det är nästan förbjudet att säga nej tack, det är verkligen vår tids tecken på svaghet. Jag tror att det vore en god övning för oss själva att reflektera över vad som gör oss så utifrånstyrda, i stället för att vi handlar efter vår egen inre rytm.

Kyrkan står för stillhet och kontempla­tion, skulle vi inte behöva den sortens fysiska rum mer i våra stressade liv?

– Absolut. Kyrkan står också för en gemenskap som många saknar i dag. Andlighet är relationer! I vår försam- ling på Söder, som kanske är den mest sekulariserade stadsdelen i landet, har nyckeln varit att människor upplever kyrkan som ett av få sammanhang där man får komma som man är – en plats där man inte behöver hålla garden uppe.

Du har sagt att försoning är ett av livets mysterier, att om vi slutar fly från oss själva så hittar vi vår egen röst?

– Jag tänker att det är en av livets stora frestelser: att inte lyssna till sig själv, alltså att fly sina känslor. Lyssnar man i stället inåt kommer man att behöva säga ifrån och ta beslut som gör att man inte följer strömmen – och då ska man vara beredd på att saker också kommer att gå fel. Men det är bara den som inte gör något alls som aldrig begår misstag. Döden är en tidpunkt i livet som många fruktar.

Fler lästips! Författaren Bodil Jönsson berättar hur hon ser på begreppet tid

Hur bemöter du den rädslan?

– I dag låtsas vi nästan att döden inte existerar, vi försöker vara evigt unga och beblandar oss inte med våra äldre. Men det har verkligen varit en rikedom i mitt arbete att möta människor som ligger för döden. Det är ju bara med döden inför ögonen som vi verkligen kan uppskatta livet. Det låter som en klyscha, men man brukar säga att man ska bli vän med döden. För mig handlar det om att leva så att jag vågar dö.

Fånga dagen, säger uttrycket. Hur gör du?

– För mig betyder det att försöka ta emot dagen som en gåva. Jag har en rit, en andakt, där jag tar emot och tackar för den nya dagen och återvänder till mig själv och Gud varje morgon.

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO CAROLINE ANDERSSON
Intervjun publicerades i FEMINA nr 5/2016.

Utvald läsning

Femina