Siri Hustvedt

Jag ringer upp Siri Hustvedt i Brooklyn, New York. Det raspar till i luren, av en mansröst.

– Who is calling, please?

Det är Siri Hustvedts man, Paul Auster, som svarar.

– Siri, ropar han bakåt från luren, och förklarar att det är från Stockholm och dags för intervju. Det känns stort. Så har man pratat lite med Paul Auster också, om än lite kort. Med Siri ska det bli betydligt längre.

Tillsammans är Siri och Paul USA:s mest kända författarpar, de träffades 1981 och har varit gifta sedan 1982. Siri slog igenom stort med romanen Vad jag älskade (reklamlänk från Apprl), 2003, Paul Auster blev vida berömd världen över med sin New York-trilogi, där den första, Stad av glas (reklamlänk från Apprl), kom ut 1985.

Nu kommer Siri ut med nya romanen Minnen av framtiden (reklamlänk från Apprl) och det är den vi ska tala om. Vi hälsar på engelska men ”jag snacker litt norsk” fortsätter hon och det har hon efter mamman, som flyttade från Norge till Minnesota efter krigsslutet. Mamman lever fortfarande, är nittio­fem år gammal och bor kvar i Minnesota. Pappan, också han med norskt påbrå, gick bort för ett par år sedan.

Siri Hustvedt lägenhet

På andra våningen i hemmet i Brooklyn har Siri Hustvedt sitt arbetsrum. Maken har en liten skrivarlya några kvarter bort.

Titeln på romanen, Minnen av framtiden, är som tagen ur ett inslag i Vetenskapens värld som nyligen visades på SVT, där en fysiker spekulerade om tidsresor. Kan man någon gång färdas snabbare än ljuset, skulle man kunna vända sig om, titta bakåt och se sig själv bli äldre.

– Min roman handlar mycket om tid, säger Siri, men från början hade jag tänkt mig en annan titel. Arbetsnamnet var Then (Sedan) men det fick förlagets översättare att sucka högt, det skulle låta underligt i översättning på en del språk, så då föreslog jag den nya i stället. Men i Tyskland har man kvar den ursprungliga titeln, där heter den Damals.

Den handlar om minnets natur, om vad som är sant och inte sant, och fantasins relation till verkligheten

I Minnen av framtiden har en kvinna i sextioårsåldern ordet i början, en kvinna vars namn har initialerna S.H och möjligen är Siri Hustvedt själv. Kvinnan och hennes syster röjer ut en femrumslägenhet efter att deras åldrade mor flyttat till en liten lägenhet i ett äldreboende. I en låda hittar S. H en anteckningsbok som varit försvunnen i många år, en bok som hon började skriva i när hon kom från en liten småstad i Minnesota till New York för att försöka bli författare i slutet av 1970-talet. Den äldre S.H bläddrar i anteckningsboken och skriver:

Jag var 23 år med en fil.kand. i filosofi och engelska från S:t Magnus College i Minnesota (en liten högskola som, inriktad på humaniora, grundats av norska immigranter), med fem tusen dollar på banken, en rejäl slant som jag hade tjänat som bartender i min hemstad Webster under året efter min examen då jag också bodde gratis hemma, en skrivmaskin av märket Smith Corona, en verktygslåda, några kastruller och husgeråd som jag fått av min mamma, samt sex lådor med böcker.

Fyndet av anteckningsboken tar S.H tillbaka till åren på 70-talet och en idé föds till den roman som nu har kommit till.

Jag är fri att följa det tidigare jaget med avbrott från det senare jaget, eftersom den gamla damen har perspektiv som en ung människa inte kan ha. Då möter jag mig själv på sidorna, på sidorna som hon skrev för många år sedan och sidorna som jag skriver nu.

Och läsaren (jag) tänker med ett uppsluppet ”aha” att romanen nog i själva verket är en självbiografi, till dess att S.H:s man dyker upp en bra bit in boken och visar sig heta Walter Feld och till yrket är teoretisk fysiker med en dragning åt ”vänstersträngteori”. Ingen Paul Auster här inte, ingen författarkollega, och den arme läsaren (jag) får börja från början igen och läsa med helt nya ögon.

– Jag hoppas det framgår att det är väldigt mycket lek i den här boken, skrattar Siri, den handlar också om hur man skriver en bok, om minnets natur, om vad som är sant och inte sant, och fantasins relation till verkligheten.

– Mamman i berättelsen skulle nog kunna vara min mamma och S.H kommer liksom jag från Minnesota.

Allt är möjligt när du är ung … det är tyvärr en känsla som inte håller i sig en hel livstid

Hon får hon också smeknamnet ”Minnesota” i texten – men nej, Siri Hustvedt har aldrig kallats för det som ung.

– Leken består i att använda mig av en be­rättare som dels är jag själv, dels en påhittad gestalt.

Den unga S.H får tag på en sliten och billig lägenhet i New York med en underlig granne, en kvinna i medelåldern som ibland får vredes­utbrott. Hon pratar högt för sig själv, så det hörs genom väggen, om ett dödsfall som skulle kunna vara ett mord. En nyfiken S.H försöker höra ännu bättre med ett stetoskop som hon fått av sin pappa läkaren, samtidigt som hon försöker skriva på en kriminalhistoria.

Men för att försörja sig har hon också tagit ett uppdrag från en välbeställd dam i övre medelklassen, som vill ha sin självbiografi skriven. Dessutom springer hon runt på poesiuppläsningar och andra konstnärliga evenemang halva nätterna och träffar människor som har samma drömmar som hon själv, och där några blir vänner för livet. S.H har med andra ord inga problem att fördriva tiden.

– Tid är kanske den största filosofiska gåtan vi har, säger Siri, jag är fascinerad av tiden och tycker om att fundera kring den. Den gamla ­berättaren i berättelsen minns tillbaka till en tid då hon såg annorlunda på framtiden än vad hon gör nu.

– Allt är möjligt när du är ung, då har man en känsla av att världen ligger öppen för en. Det är tyvärr en känsla som inte håller i sig en hel livstid. Tiden blir till en tunnel när du åldras, allting smalnar omkring dig och det är lite sorgligt.

– Jag är drygt 60 år nu, men jag försöker ge det en optimistisk snurr. Jag känner mer nu än tidigare i mitt liv att det brådskar på med mitt arbete och det är bra. Jag vet att jag genom de år som har gått har ackumulerat en erfarenhet som jag kan använda mig av, och jag arbetar väldigt hårt för att göra det. Min berättare säger vid något tillfälle att ”jag skriver för livet”, och jag kan nog säga att hon och jag delar den kvaliteten.

Siri Hustvedt

Siri Hustvedt slog igenom med romanen ”Vad jag älskade” 2003.

Allt behöver dock inte nödvändigtvis förändras över tid:

Jag är en klok gammal uggla, genomsyrad av de plågor och insikter som kommer med åren, men de erotiska fantasier som utspelade sig i mitt huvud då och de som utspelar sig idag är sig anmärkningsvärt lika. Sexuell fantasi är en maskin, ingen organism. Jag är fortfarande svag för sex på tåg. Det måste vara rytmen.

– Ha, ha, skrattar Siri, och kommer snabbt in på en akademisk essä som hon nyligen skrivit om just rytm.

– Rytmen är väldigt viktig i en text, det är den som skapar de fysiska och känslomässiga nivåerna mellan skribent och läsare.

Läsaren, skriver hon, är hennes andra kärlek, även om relationen är komplicerad och inte alltid lätt att begripa sig på.

Tala om för mig varför jag behöver dig som reskamrat, min omväxlande och vindlande andre, min äkta hälft så länge boken varar?

– En roman är en gåva till någon, men inte till någon specifik, det är en fantiserad mottagare.

Det är lätt att ta kritik från någon du respekterar

Men så finns där också en läsare som är äkta hälft även när boken tagit slut. Siri och maken Paul har varit i ett par i trettioåtta år, de har också alltid varit varandras läsare.

– Jag har mitt arbetsrum i övervåningen på vårt hus, Paul har en liten lägenhet i närheten som arbetslokal. När han kommer hem brukar han läsa upp det han skrivit under dagen. Jag är mer så att jag räcker över större stycken av text, flera kapitel på en gång, när jag känner att jag är redo.

– Det rör sig oftast om ganska enkla kommentarer, det kan handla om ett adjektiv här och där, upprepningar. Ska du verkligen använda det där ordet igen, det fanns ju med tio sidor tidigare? Det är också lätt att ta kritik från någon du respekterar.

Vid sidan av romanförfattandet skriver hon också essäer i olika ämnen, det kan handla om konst, om skrivande, om filosofi.

– För ett tag sedan gav jag en föreläsning i filosofi i Paris vid en medicinsk konferens och i sommar har jag ett kort gig vid Oslo Universitet om kognitiv vetenskap och litteratur. Det är ett spännande forskningsområde där forskare från olika fält studerar det mänskliga tänkandets natur.

Jag har rest in och ut ur tusentals böcker på biblioteket, har gått in i och ut ur otaliga mentala rum och traskat i korridorer som jag inte visste fanns, bara för att vid deras slut finna ytterligare dörrar att öppna. Det finns alltid en ny dörr och ett nytt rum.

– Den lilla rösten du har inom dig när du färdas fram på livets väg, allt det du läser blir till en del av ditt minne, blir en del av din förändring. Jag tycker det är intressant att ha blivit ockuperad av så många röster under mitt liv. De rösterna har också blivit en del av mig.

Till sist då, den lilla anteckningsboken som blev funnen, och som berättaren säger blev grunden till romanen, finns den?

– Min förläggare var också nyfiken, skrattar Siri, du är inte ensam. Men nej, den lilla boken är ett påhitt!

 

SIRI HUSTVEDT
Ålder: 64 år.
Bor: Brooklyn, New York
Familj: Gift med Paul Auster, 71, dottern Sophie Auster, 32.
Aktuell med: Romanen Minnen av framtiden (reklamlänk från Apprl) (Norstedts), nyutgivning av tidigare romanerna Vad jag älskade (reklamlänk från Apprl), Sommaren utan män (reklamlänk från Apprl) och Lily Dahls förtrollning (reklamlänk från Apprl).

AV KENNETH GYSING

FOTO TT

Läs mer:

Helena von Schweigbergk: ”När man blottar sig blir man stark”

8 kloka och inspirerande böcker att läsa i vår

PS, I love you får en uppföljare

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: