susanna alakoska

”Tack mormor, du som arbetade femtio år på textilfabriken, för att du inte berättade om en enda arbetsdag i ditt liv.”

Så skriver Susanna Alakoski i sina slutord till Bomullsängeln, romanen som tagit henne närmare femton år att färdigställa och som hon egentligen burit med sig hela livet i olika fragment. Det faktum att mormodern inte berättade någonting och att Susanna själv aldrig ställde de där viktiga frågorna medan tid fanns gav henne den litterära drivkraften till vad hon nu kallar ”mitt livs kanske viktigaste verk”. Och Bomullsängeln är verkligen ett praktverk, en måste-läsa-bok för alla som är det minsta intresserade av kvinnohistoria, av brytningspunkten mellan gammalt och nytt och av den gryende förändringen i samhällets syn på kön och klass.

– Jag minns så tydligt mormors astma och hennes tjocka, blå åderbråck på benen. Alla arbetare på bomullsfabriken fick dem, de stod ju upp i princip hela tiden. Och jag minns också att jag en gång tillbringade en sommar som liten i mormors arbetarbostad i Vasa. Hennes historia har hela tiden funnits där och jag har påverkats av den utan att känna till den, säger Susanna Alakoski.

Vi möts i Simrishamn där Susanna har sitt sommarhus och sitt kontor. Det är till Skåne hon förlägger sina skrivarperioder och då försöker hon stänga av omvärlden och sätter alla föreläsningsuppdrag, skrivarkurser och författarsamtal på vänt. Det är svårt, tycker hon, för hon blir så genuint glad och tacksam för varje inbjudan. Det är en ynnest att vara efterfrågad, men tid och ro att försjunka in i sin text måste hon ha.

Hela tiden hade jag mormors bruna trådrullar till inspiration

Den fyrahundra sidor långa Bomullsängeln växte fram under en isande österlensk vintervind, järngrå skyar och en upplösning av horisonten i tunga sjok av dimma och dis.

susanna alakoski

Att ha färdigställt ”mormorsboken” (som den hette från början) räknar Susanna Alakoski som en av sina största litterära bedrifter.

Ett tag tvivlade hon nästan på uppdraget hon gett sig själv, det historiska material hon samlat ihop under lång tid kändes närmast ohanterligt. Hur skulle hon orka sålla bland alla böcker, fotografier och brev? Vad var viktigt?

– Men hela tiden hade jag mormors bruna trådrullar till inspiration, de har alltid pockat på uppmärksamhet även när jag gömt dem i garderoben. De är ett av de där fragmenten som ledde till boken.

Hur kan du skriva en hel roman om en mormor som du inte vet särskilt mycket om?

– Genom att vara tydlig med att det är en fiktiv historia. Jag fabulerar och fantiserar fritt i en berättelse som skulle kunna vara en möjlig bild av min mormors liv och andra arbetarkvinnor likt henne. Min mormor hette Hilda, precis som bokens huvudperson, men de är inte en och samma. Jag ger inte en korrekt bild av vare sig mormor, Vasa eller Vasa Bomullsfabrik. Det handlar om den enkla människans vardag, drömmen om ett bättre liv, och parallellt vävs stora drag i samhällsutvecklingen in. Ofta är det ju tiden vi råkar hamna i som avgör våra liv, mer än de olika val vi faktiskt kan göra.

Skildrar hur kvinnor behandlats

Krig är en sådan avgörande faktor och krig drabbar också Finland, där flickan Hilda växer upp på bondgården Sorola i Österbotten i början av förra seklet. Hon är en oäkting, som tiden benämner det, och hennes mamma drabbas av ”stirrsjukan” och försvinner först i mental närvaro och sedan även i fysisk. En dag är hon bara borta. Hilda har i stället Sanna-täti, en klok kvinna på gården som tar henne under sina vingar och lär henne allt hon kan. Detaljerna i den här delen av romanen är njutbara i sin vardaglighet, allt ifrån hur potäterna ska tas om hand till hur gröten rörs runt och bastun sätts i ordning.

Med Susanna Alakoskis vackra språk kommer vi gårdens personer nära, ända in på skinnet i bastuhettan. När huden var het och mjuk och svetten rann mellan mostrarnas storbröst, ned på deras påsmagar, och det håriga där nere krullade sig, och svetten droppade från näsan och skinnet kliade, var det dags för ruskan. Sanna-täti slog mjukt över Hildas armar, ben, rygg och sedan gradvis hårdare. Brösten guppade, slängde hit och dit.

susanna

Susannas språk låter oss komma karaktärerna inpå livet.

Hilda beundrade brösten. När hon blev stor skulle hon inte bara ha knotiga fingrar, hon skulle ha sådana där stora långa och slängiga bröst med vitrosa ränder på också.

Sanna-täti bär inte bara på kunskapen från förr, hon har också egna visioner och funderingar. När Hilda frågar henne hur hon vet så mycket om allt, svarar hon ”Kvinnokunskap, Hilda lilla, sanna mina ord, en gång i framtiden kommer det att finnas ett nytt skolämne”.

Hildas bröst blir så småningom störst i hela Sorolasläktens historia och den unge prästen i byn kan inte bärga sig och inte Hilda heller och så blir hon med barn och skammen är stor – fruktansvärt stor. Lika stor som gudstron som råder i alla gårdar och Hilda är övertygad om att hon har åkallat Guds heliga vrede. Skulden är hennes som kvinna och den karaktärssvage prästen, ja han får helt enkelt gå fri.

– Jag har upprörts många gånger över historien när jag läst om hur flickor och kvinnor behandlats. Hur de har uppfostrats att tänka om sig själva och sin sexuella lust och hur de har fött sina oönskade barn i ensamhet, utstått all tänkbar plåga. Genushistorien är inte vacker, vi kan bara konstatera att när min mormor var ung så var saker och ting inte rätt ställda. Inte på långa vägar, säger Susanna.

Bomullsängeln

Vasa bomullsfabrik pryder det nya omslaget.

Bokens Hilda förskjuts från Sorola och hamnar så småningom i hamnstaden Vasa. Här på den stora bomullsfabriken med sitt ständiga buller, sina krånglande maskiner och trådrullar i tiotusental går hon in i skuggan av alla arbetare, en oansenlig kugge i den stora massan som är viktig för produktionen så länge hon är effektiv. Kampen för att orka är ständigt närvarande men Hilda förtröstar på Gud medan hennes närmaste väninna pratar allt mer övertygat om kvinnorörelsen och fackföreningen. Någonting är på gång, de två kvinnorna står på randen till förändring.

Lärde sig svenska för att passa in

Susanna Alakoski är född i Vasa, men uppväxt i 1960-talets Sverige där miljonprogram och likriktade folkhem styrde sättet att leva. Att vara finne var inte särskilt populärt och språket ansågs fult och onödigt, Susanna lärde sig snabbt svenska för att passa in.

– Man menade på fullaste allvar att det var skadligt för barn att ha två språk, det skulle störa inlärningen av svenskan. Det fanns ”fulspråk” som finska och slaviska varianter och det fanns ”finspråk”, som engelska. Ingen kunde ju veta att just flerspråkighet skulle komma att bli en av framtidens mest efterfrågade resurser.

Genombrottsromanen Svinalängorna, som kom 2006, är till viss del inspirerad av Susannas egen barndom. Våldet, alkoholmissbruket, misären, bråken, socialtjänsten – allt finns i hennes egen minnesbank. Men, återigen, inte heller den berättelsen ska läsas biografiskt.

– Min barndom var värre än fiktionen och min uppväxt var ett inferno, men det betyder inte att jag inte hade massor med kärlek runt omkring mig eller att jag inte hade många intelligenta vuxna som tog ansvar. För mig är inte gränsen mellan sanning och fiktion så viktig, jag har inget redovisningstvång gentemot någon. Alla författare öser ur sina egna upplevelser när de skriver och jag har tio, femton romaner till inuti mig. De kommer säkert att ha anknytning till Finland på något vis, precis som alla mina andra böcker.

Susanna Alakoski

Susanna har ytterligare 10 till 15 romaner inom sig.

Susanna Alakoski är glad över att hon har lyckats föra det finska arvet vidare till sina barn genom kärlek till naturen, historien och traditionerna – viktiga rötter och uppbärare av den personliga identiteten. Däremot orkade hon inte lära dem finska. När vinden och språkattityden vände i Sverige var det för sent.

– Jag mäktade inte. Kunde inte vända tillbaka. Och det är en sorg inom mig, för det är tungt att förlora ett språk.

Snart ska hon skapa en värld åt Hildas dotter Greta, flickan med läppstift i ”eternellernas alla färger” och hon som inser att framtiden inte ligger i moderns fotspår eller i arbetarnas förutsägbara liv. Även Hilda har ju tankarna, men de är mer fundersamma än upproriska. Hur lite människan visste om livet. Som kunde ta sådär hastigt slut. Och ändå fortsatte fabrikerna som förut. De andades med ett andetag, en lunga. De producerade, dag som natt, natt som dag. Och arbetare efter arbetare slets ut utan att lämna några spår efter sig.

Jag fylls av hopp när jag ser hur mycket som faktiskt hänt, hur mycket som kvinnokampen åstadkommit och förändrat

I Hildas liv är drömmen en Singer-symaskin och en modern bysthållare för storbrösten, hennes dotter kastar tärningen längre – drömmer större. Så som generation efter generation alltid tycks ha gjort.

– Jag fylls av hopp när jag ser hur mycket som faktiskt hänt, hur mycket som kvinnokampen åstadkommit och förändrat. Det hoppet applicerar jag på andra länder, länder där till exempel hederskulturen är djupt rotad. I

Norden har det hänt mycket på kort tid, och även om det inte går lika fort över hela världen så kanske det trots allt går framåt? Jag måste tro det, annars orkar jag inte.

Sveriges klassklyftor ökar, en del menar att de är lika stora som för flera hundra år sedan. Är stigmat kring att vara fattig lika stort i dag, tror du?

– Jag tror det är ännu större, faktiskt. Men i dag kan man dölja det enklare än man kunde förr. Människor som lever i ekonomisk utsatthet är ofta mästare på att hålla en fasad på grund av skammen. Numera sägs det att alla kan lyckas och att alla har världen för sina fötter, men det är inte så enkelt, eller hur? Fattigdom förr i tiden födde våld och förstörelse och det gör det i dag också. Fattigdom syns fortfarande på hälsan, på tänderna, bristen på fritidsaktiviteter och märkeskläder.

Du debuterade när du var 43, det beskrivs ofta som sent.

– Egentligen är det inte det. De flesta arbetarförfattare debuterar i medelåldern, se bara på Elsie Johansson och Moa Martinsson. Jag tycker jag är i gott sällskap. Och debuten är inte hela sanningen, ofta finns där ett mångårigt skrivande som ligger till grund, själv har jag skrivit aktivt sedan jag var 26 och redan då drömde jag innerligt om att bli författare. Sedan kom livet emellan med jobb och familj och jag blev refuserad många gånger. Jag har faktiskt aktivt försökt sluta skriva, men hela tiden tagit upp drömmen igen. Det har varit ett hårt jobb att komma dit jag är i dag.

Susannas förhoppning är att ge ut fortsättningen på Bomullsängeln i jämn takt, en ny bok om året. Fyra tidsdokument i en form som nästan kan liknas vid en forskares avhandling, men utan anspråk på ifrågasättande.

Känns det tungt över axlarna?

– Nej, jag längtar! Jag önskar att jag kunde sitta och skriva 12–14 timmar om dagen, men det klarar inte kroppen längre. Det är en praktisk kamp, men lusten är på topp. Den kunde inte vara större, faktiskt.

SUSANNA ALAKOSKI
ÅLDER: 57 år.
GÖR: Författare, föreläsare, skrivkursledare. Engagerad i nätverket ”Sociala frågan” på Facebook som sprider kunskap om socialtjänstens arbete, ett yrke hon själv utövade innan hon blev författare på heltid.
BOR: Gustavsberg, Stockholm, och Simrishamn.
FAMILJ: Make och tre barn.
AKTUELL: Med romanen Bomullsängeln (Natur och Kultur).

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO KATARINA DANIELSSON, SARA MaC KeY, Shutterstock/TT

 

Läs mer:

Patrik Svensson om Ålevangeliet: ”Det gåtfulla lockar mig”

28 julklappsböcker att önska sig eller ge bort

Michelle Obama följer upp memoarsuccén med ny bok