Yvonne A Belle Vue

”Jag tror inte jag är ensam om att drömma om ett annat liv. Där man styr själv över sina dagar, där stressen är mindre och naturen mer närvarande. Där det finns tid att andas ända ner i magen. Jag tror heller inte jag är ensam om att vilja leva det livet i underbara Frankrike. Där själen, maten och människorna får ta så mycket mer plats än vi är vana vid i Sverige. Där croissanterna alltid är ljumma, där vinstockarna står i täta rader och solen värmer både jord och kind. Skillnaden är att jag inte drömmer längre. Jag är här.

Jag flyttade från Stockholm till den lilla byn Neffiés, utanför Montpellier, en regnig oktoberkväll 2014. Allt var nersläckt när jag kom fram, inte en själ syntes till. Det gamla vinodlarhuset på över 250 kvadratmeter som jag och min kärlek Micke hade lyckats köpa av en engelsman skulle överlämnas med vissa möbler kvar, men ytorna gapade tomma när jag äntligen stapplade in med mina väskor.

Läs även: Paris vackraste restauranger och caféer – 8 tips!

Det fanns knappt några lampor att tända och de gamla oljeelementen hade jag ingen som helst aning om hur man fick igång. Snart började det blåsa och storma så att fönsterluckorna skallrade, jag frös och var ärligt talat skräckslagen. Det åskade i nästan åtta timmar innan morgonljuset äntligen flödade in – då öppnade byborna upp sina dörrar och fönster och jag fick höra mitt första ”Bonjour Madame!”. Nästa fråga blev förstås: ”Var är din man?”

Läs även: 4 vackra ställen att besöka i Paris

Det var inte helt enkelt att förklara att Micke var kvar i Sverige och att han inte skulle flytta ner på flera år. Dessutom var mina tre barn sedan ett tidigare äktenskap också kvar därhemma. Jag hade alltså lämnat hela min familj för en romantisk dröm om att driva ett bed & breakfast i ett land som inte var mitt och totalt utan erfarenhet av branschen? Men … så brukar väl inte kvinnor göra? Nej, det är möjligt. Men det var så jag gjorde.

Ända sedan hon som 12-åring besökte Paris med sina föräldrar hade Yvonne drömt om att bo i Frankrike. Så hittade hon hem i Neffiés.

Mina barn var i stort sett redan vuxna då, och de hade full fart i sina egna liv. Micke har också tre barn, men lite yngre än mina, och därför stannade han hemma och pendlade till Frankrike så fort han var ledig. Det blev jag som byggde upp verksamheten från grunden. Jag saknar självklart barnen här, men samtidigt har de fullt upp i sina liv och karriärer och vi ses nästan varje dag på Facetime.

Jag är stolt över att visa dem att deras mamma vågar följa sina drömmar

Jag är stolt över att visa dem att deras mamma vågar följa sina drömmar, att hon inte resignerar i en tillvaro hon inte trivs i. ”Man ska inte dö nyfiken” har jag sagt till dem. Då måste jag ju leva som jag lär. Och jag känner mig faktiskt som en ännu bättre mamma nu eftersom jag lever lycklig och inte är beroende av deras tid. Jag kan åka hem till Sverige ganska enkelt och de älskar att komma ner till La Belle Vue, som vi har döpt vårt hus till. ”Den vackra utsikten.” Molnfria dagar kan man se ända bort till Pyrenéerna.

Hemma i Sverige slutade jag nämligen att se utsikten. Mitt liv tog liksom stopp. Åtminstone hamnade jag i ett läge där jag var trött i tanken och inte visste om jag kunde hitta tillbaka till engagemanget och passionen jag alltid haft för mina jobb. Jag är utbildad socionom och har även arbetat länge i kommunikationsbranschen, men plötsligt verkade det mesta så platt och hetsigt. Jag ville hitta något nytt, något som lyfte mig. Jag var ju fortfarande hyfsat ung, jag var frisk och några barnbarn skulle det inte bli på flera år, så livet öppnade en lucka där vad som helst skulle kunna vara möjligt.

Läs mer: 8 fina sätt att tolka den franska inredningsstilen

Poolen är såklart favoritplatsen för många av husets gäster.

Bakom mig hade jag en tuff skilsmässa och en lång period då jag levt med barnen på egen hand innan jag träffade Micke. Den tiden lärde mig att livet aldrig blir som man tänkt sig men att man i stället för att huka kan sätta segel när det blåser. Så det gjorde jag. Jag följde vinden till Frankrike, ett land som jag älskat ända sedan jag var ung, och till en tusen år gammal vinodlarby där jag hittat både sinnesro och nya utmaningar.

Neffiés ligger mitt i det välkända vindistriktet Languedoc och både jag och Micke kände att det var just här vi ville sätta bo. Han jobbade just då som rektor och hade inte heller någon erfarenhet av att driva hotell, men han ville precis som jag öppna dörren för något nytt. Dessutom tyckte vi att det vore bra med en gemensam ”bebis” när vi träffats mitt i livet. Vi gav oss in i detta med lika delar klarsynthet och förberedelser som äventyrslust och naivitet. Det tror jag är det bästa. Planerar man sina äventyr in i minsta detalj så slutar det kanske med att man inte kommer iväg på grund av alla hinder man luskar ut i förväg.

Här i byn bor cirka tusen personer, ett par hundra har andra nationaliteter än franska. Alla känner alla och ingen frågar dig hur gammal du är, vad du jobbar med eller om du har ett visitkort. Det spelar ingen roll om du kör scooter, Mercedes eller rider åsna. Bara du är en bra person. Det tog allt lite tid innan Stockholmsstressen mattades av inuti mig, i början blev jag hypernervös över att mejlkorgen inte var full längre och att telefonen knappt ringde. Jag kan förstå pensionärer som känner sig ensamma och låga när allt tar slut på en enda gång. Vem är man om ingen frågar efter en? Jag ville så mycket, men hade inte mina vanliga energigivare runt omkring mig, som barnen, Micke, kollegor och vänner. Det är ju ofta tack vare människor i vår närhet som vi får förmågan, modet och motivationen att flyga.

Läs mer: Så skapar du den Paris-bohemiska stilen – 15 fina tips

Men huset renoverades rum för rum precis som jag ville ha det, och när vi äntligen var redo att ta emot våra första gäster var jag enormt stolt. Det är gästerna som är den stora bonusen, jag tror mig ha fått vänner för livet. Människor som jag aldrig skulle ha träffat om det inte vore för språnget som jag vågade ta.

Micke flyttade ner permanent i våras, och nu ska vi äntligen gå vidare i det här tillsammans. Om vi stannar för alltid vet jag inte, jag tänker sällan längre än i femårsperioder. Vinden kanske blåser oss hem – eller längre bort?

Här jagar man inte ungdomen som i Sverige, här vill man bara ”trivas i sitt eget skinn”

Fyra år i Frankrike har gett mig ett nytt perspektiv på Sverige. Här nere låter man middagen ta tid, minst två timmar, alla får prata till punkt och samtalen böljar fritt och högljutt, men respektfullt. Ingen pillar med sin telefon medan man äter. Franska män visslar efter både äldre och yngre kvinnor, det kan man tycka vad man vill om, men komplimangerna är ärliga och uppskattande. Vi har en 70-årig kvinna här i byn som varje dag strosar runt i sina älskade 50-talsklänningar med vippiga kjolar, och hon är ett perfekt exempel på franska kvinnors känsla för skönhet och stil.

Här jagar man inte ungdomen som i Sverige, här vill man bara ”trivas i sitt eget skinn”. Vackra underkläder, fina crèmer, frisörbesök, ansiktsbehandlingar. Det är ingen som tar botox för att se yngre ut, man respekterar och värderar ålder. Till skillnad från i Sverige så bor den äldre generationen ofta med sina barn och barnbarn, eftersom äldreboende blir för dyrt. Hela familjen håller ihop, och det är väldigt fint.

Läs mer: 24 vackra franska barnnamn att inspireras av

Fransmännen tror att Sverige är ett litet paradis med sin sjukvård och sin jämställdhet, och det är det ju på sätt och vis. Men samtidigt tror jag att svenskarna i sin strävan efter det perfekta har tappat bort själ och mening. Det är så många som mår psykiskt dåligt, sjukvården, skolan och äldreomsorgen fallerar, men ändå fortsätter alla att springa åt det håll som pinnen kastas. Vi ifrågasätter inte hur hårt styrda vi är av politiska system. En fransman skulle till exempel aldrig gå med på att vara ständigt bevakad via ett unikt personnummer, de skrattar förfärat när jag berättar hur det fungerar.

Sedan jag kom hit så har Frankrike utsatts för flera terroristattacker och jag har varit rädd för att landet ska bli mer slutet och rasistiskt, men i valet mellan högerextrema Marine Le Pen och Emmanuel Macron så valdes ju Macron. Debatten är intellektuell och inkluderande utan den där ”kasta ut dom”-mentaliteten som råder på and­ra ställen. Många röstade på Macron enbart för att inte släppa fram Le Pen. Det gör mig glad och förhoppningsfull. Min by är medeltida på många sätt, men människorna som bor här har följt med utvecklingen på bästa sätt.

Den här sommaren kan jag och Micke leva tillsammans för första gången på flera år. Livet kan inte vara bättre, och jag tänker omfamna det så hårt jag bara kan. Till dig som håller ena foten i luften och tvekar att ta det där sista steget till förändring så kan jag bara säga: Gör det. Kliv framåt. Du kan ju alltid vända om.”

YVONNE TENNINGE
ÅLDER: 57 år.
BOR: Neffiés, Frankrike.
FAMILJ: Kärleken Micke och tre barn. Tre bonusbarn. Hunden Sixten.
GÖR: Driver B&B La Belle Vue. Följ Yvonnes sköna byliv på Instagram: @labellevueneffies eller hemsidan www.labellevue.se

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO AGNES MALTESDOTTER

Läs fler livsberättelser i Feminas artikelserie Mitt liv:

Ingrid levde i en destruktiv relation: ”Många år var ett töcken av rädsla”

Anna och Debbie fick barn med IVF – nu kämpar de mot lagstiftningen

Leahs son Miles har ovanliga sjukdomen progeria