Trance dance gjorde succé – ljög inför alla
Men 30 år senare kom det fram att bandet ljugit inför alla.
– Jag kände att jag var tvungen att rädda popmusiken, säger tidigare sångaren Ben Malén, då Ben Marlene, till Sveriges Radio.
Alla som var unga på slutet av 1980-talet har nog en relation till popgruppen Trance dance, med Ben Marlene, Pelle Pop och tvillingarna Yvonne och Susanne Holmström i tätet. Bandet bildades efter att Ben och Pelle hört tyska bandet Modern Talking 1985, och bestämt sig för att göra bättre musik än så. När Ben senare sprang på tvillingarna Holmström under en tågluff var bandet komplett, och de började jobba på att släppa musik.
Det blev dock ingen klockren start för Trance dance. Debutsingeln Come play with me blev en flopp. Men bandet kämpade vidare, och när låtarna Hoodoo wanna voodoo och River of love släpptes från debutalbumet A ho ho var succén ett faktum.
1987 fick bandet fler officiella medlemmar, när de som tidigare hade kompat Trance dance live fick vara med i själva bandet. Samma år släppte de singeln Don't say go, som också blev en hit. De riktigt stora framgångarna kom dock först 1988, med låten You're gonna get it och albumet Dancing in the shadows. Albumet sålde i 110 000 exemplar, och singeln i otroliga 836 000 exemplar. De gjorde 65 spelningar på 63 dagar, var första bandet att spela i nyinvigda Globen 1989, och spelade till och med på ett utsålt Royal Albert Hall i London.
Avslöjandet efter alla år
Men framgången fick ett abrupt slut – 1990 splittrades bandet, med över en halv miljon sålda skivor världen över.
Under åren har Ben Marlene, som nu går under sitt riktiga namn Ben Malén, blivit en maktfaktor i musikbranschen. Han blev förlagsdirektör för Per Gessles musikförlag Jimmy Fun Music, och drivit managementbolaget Stereoscope, som haft artister som Miriam Bryant.
I en intervju med Sveriges Radio 2017 avslöjade Malén att han ljugit om Trance dance start i alla år. Det sades att han och vännen Pelle Pop startade bandet i San Fransisco – något som inte alls stämde.
– Vi hittade bara på det, vi träffades inte alls i San Francisco. På 1980-talet fick man göra så, sa han i radiointervjun, och fortsatte:
– Jag drog igång bandet efter att ha hört Modern Talking. Det var förfärligt. Jag kände att jag var tvungen att rädda popmusiken.
