Annika och Lisa blev bästa vänner – trots 20 års åldersskillnad

Journalisten Sara Nygren glömmer aldrig första gången hon mötte polisen Nadim Ghazale.

– Det var meningen att jag skulle intervjua Nadim eftersom han blivit ny kommunpolis, men jag fick ingen bra vibe, så jag la ut intervjun på någon annan. Jag tyckte att Nadim verkade stöddig och jobbig, säger Sara och skrattar.

Det har gått fyra år sedan det där första mötet, ett möte som inte bara mynnade ut i en djup vänskap, utan även i ett gemensamt projekt, där Sara fick förtroendet att skildra Nadims liv i ett uppmärksammat sommarprat och i boken Min väg från flykting till hela Sveriges polis.

För när Sara lyssnade på intervjun som kollegan gjort insåg hon att Nadim kanske inte alls var så där stöddig och jobbig som hon först trott. Något halvår senare bjöd hon in honom till radiostudion och denna gång var det Sara som intervjuade.

– Då förstod jag att det fanns en berättelse där. Att han är en speciell person och efter det började vi umgås lite grann, säger Sara.

– Jag kände ett starkt förtroende för Sara och bad henne om hjälp inför olika intervjuer, eftersom det i mitt jobb ingår mycket mediekontakter, flikar Nadim in.

Började som en yrkesmässig relation

Från början var det mest en yrkes­mässig relation. Journalisten Sara såg en spännande och angelägen berättelse som behövde berättas. Polisen Nadim fick proffsråd på vägen ut i offentligheten.

– Men det handlade naturligtvis inte bara om jobbet. Vi insåg ganska snart att det handlar om personkemi också, konstaterar Sara.

– Sara är naturligt stöddig. Det är jag också. Så där någonstans fann vi varandra, säger Nadim.

Exakt i vilket ögonblick Nadim och Sara blev vänner vet de inte. Kanske hade det faktum att de kommer från två diametralt olika platser betydelse för att de skulle bli vänner. Sara, den duktiga flickan med en trygg medelklassbakgrund, och Nadim, som flytt från krigets Libanon och vuxit upp i olika problemområden, förstod nämligen snabbt att de faktiskt tillförde varandra något.

– Sara är lojal. Hon är en varm person och jag känner mig trygg när vi pratar, säger Nadim.

Sara, som i sitt jobb träffar och pratar med massor av nya människor varje dag, fascinerades i stället av Nadims oförutsägbarhet.

– Nadim är något alldeles eget. Han stämmer inte in på någon stereotyp, han är ett mysterium, och det mysteriet vill jag lösa.

Nadim började bli ett offentligt namn. Hans resa från flykting till polis uppmärksammades allt oftare i medierna. Sara blev frustrerad över hur hans historia sjabblades bort. Hon visste ju att det fanns något mer.

– Så jag skrev en låtsasartikel om Nadim och gav honom, säger Sara.

Nadim kände att Sara fångat honom på pricken, och när Nadim fick en fråga från Bonnier om att skriva en bok om sitt liv föll det sig naturligt att Sara skulle bli den som skrev.

– Men från början testade jag att skriva själv. Jag skickade texten till Sara för läsning, fick tillbaka den jävligt vässad, och när min fru och jag läste texten brast det för oss båda.

– Jag tänkte att den där boken, den vet jag hur den ska skrivas. Men ändå hoppades jag att han inte skulle fråga mig, säger Sara.

Det gjorde Nadim. Kravet för att Sara skulle tacka ja var total ärlighet från Nadims sida. Och nu möttes två starka viljor. Samtidigt hade Nadim lovat att ge Sara fria händer och de gånger de kolliderat har det mest handlat om kommunikationsmissar.

Under två års tid pratade de med varandra dagligen. Sara fick Nadim att berätta om saker han aldrig tidigare pratat om. Även om det var jobbigt att gräva i det förflutna kändes det viktigt och successivt fördjupades Saras och Nadims relation.

– Det som hänt oss är helt unikt. Vi pratade med varandra varje dag. Jag var hemma hos Nadim och hans familj, och även om bokprojektet handlade om Nadim, var det tydligt att den där nyfikenheten var ömsesidig, säger Sara.

I dag är boken utgiven. Men relationen består och Nadim och Sara är långt ifrån trötta på varandra.

– Den stora skillnaden är att vi inte längre behöver producera och prestera något. Nu kan vi cherrypicka det fina ur relationen i stället, säger Nadim.

– Ja, men så är det nog. Även om det känns extremt tomt att vårt bokprojekt är över har vi vår relation. Och det känns som om vi är knutna till varandra. Lite som om vi har ett barn ihop, säger Sara.

Skiljer sig 20 år mellan de två bästa vännerna

Också hos Annika Lunding och Lisa Hemgren växte vänskapen fram. De hade bott grannar i flera år, men i princip bara pratat ytligt med varandra över staketet, knackat på och lånat socker och utbytt lite banala artigheter när de möttes på gatan. Det skiljer mer än 20 år mellan Annika och Lisa, och av naturliga skäl levde de helt olika liv.

– Men så bestämde vi oss för att skaffa hund och när jag berättade det för Lisa började vi prata allt oftare, säger Annika.

Lisa har mer eller mindre alltid haft hund och nu hände det något med de två grannarna. De utbytte råd och idéer. Bollade hundproblem och eftersom Annikas hundvalp kom överens med Lisas hund föll det sig naturligt att de började umgås.

Plötsligt insåg de att steget från att prata hund till att prata barn, relationer och livet inte var särskilt långt. För trots att Lisa är 78 år och Annika 57 visade det sig att de har massor gemensamt.

– Även om jag för det mesta glömmer att vi inte är jämnåriga, känns det skönt att ha en äldre vän att fråga om råd, säger Annika.

Lisa håller med om att de oftast glömmer åldersskillnaden. Samtidigt tror hon att man mår bra av att träffa människor i olika åldrar.

– För mig är det bra att umgås med någon som är yngre. Vår vänskap får mig att känna mig yngre och piggare.

Annika och Lisa är övertygade om att åldersskillnaden ger deras relation en extra dimension som får tillvaron att bli lite större och rikare.

– Jag tror också att vi kan tillföra varandra något. Samtidigt som jag, eftersom jag har lite fler års ­e­r­far­en­-het, kan ge Annika råd i vissa frågor, kan hon peppa mig i andra, säger Lisa.

– Många gånger sitter det här med åldern i huvudet och är en ren inställningsfråga. Ibland säger min man till mig att jag bara inbillar mig att jag är så ung.

Daniel Ek grundare av Vänskapslabbet

Daniel Ek är leg psykolog, grundare av Vänskapslabbet och har ­skrivit boken Länge leve vänner: forskning och färdigheter för att ­stärka dina vänskapsrelationer tillsammans med Frida Andersson och Pär Flodin.

Han håller med om att olikheter kan berika ett vänskapsförhållande, även om man i första hand dras till den som är lik en själv. Det är alltså inte automatiskt så att opposites ­attract.

– Rent generellt kan man se att likheter brukar attrahera mer, ­åt­min­stone i ett första skede.

Men, menar Daniel Ek, om man väl kommit över den där första tröskeln så kan olikheter mellan parterna i en vänskapsrelation göra att man får möjlighet att uppleva nya saker, få nya erfarenheter och vara utvecklande för den egna personligheten.

Han och kollegerna är övertygade om att vänskapsrelationer är något man ska ta på allvar.

– Där är forskningen överens: djupa och starka relationer är viktigt för hälsan, säger Daniel Ek, som på Vänskapslabbet tränar männis­kor att våga ta initiativ till att skapa djupare och mer meningsfulla relationer.

Även om vänner är något många av oss tar för givet, är det först när vi står utan dem som vi inser hur viktigt det är med relationer till andra. Det fick vi inte minst erfara under pandemin.

– I en brittisk studie såg man att två av fem kvinnor upplevde att de värdesatte vänskap mer under pandemin än innan. Ungefär en tiondel kom också närmare sina vänner.

Tips för att förstärka en vänskap

Daniel Ek har flera tips till den som vill ta relationen ett steg vidare, från en ytlig bekantskap till en djup vänskap.

– Det första, och absolut viktigaste är att tillbringa tid tillsammans. Man brukar säga att man behöver tillbringa 200 timmar tillsammans för att gå från att vara vän till att bli nära vän. Och att gå från att vara bekant till att bli vän tar ungefär 90 timmar, säger Daniel Ek.

Ett annat knep kan vara att helt enkelt byta kontext. Om man till exempel alltid ses och spelar padel tillsammans, kan ett sätt att fördjupa relationen vara att i stället träffas hemma över en middag.

– Att uppleva många positiva saker ihop är också något som stärker en vänskap, eller vice versa, att genomgå utmaningar och prövningar tillsammans och komma ut på andra sidan, säger Daniel Ek.

Att vilja visa upp en lyckad fasad är vanligt och något många av oss gör inför vänner och bekanta. Men, att i vänskapssammanhang våga visa sitt vanliga, skruttiga och sårbara jag kan i själva verket vara rena dynamiten för en relation.

– Det är också då man har störst chans att nå den djupaste nivån av vänskap, den som vi kallar den relationella nivån, där man släpper pratet om väder, värderingar och åsikter och i stället pratar om det man upplever i stunden och kanske till och med sätter ord på vänskapen.

Att fördjupa relationen är något vi alltså tjänar på. Forskningen visar att vi mår bättre av att ha några få djupa och innerliga vänskapsrelationer än om vi har hundratals ytliga bekanta.

Men för att nå dit måste vi alltså våga släppa fasaden och visa vem vi är innerst inne. Det kräver visserligen mod, men mod belönar sig när vi pratar relationer. Det är vetenskapligt bevisat.