Tänk om han hade vetat då på tidiga våren, när först resan till Bali med hustrun blev inställd, och han kort senare blev av med jobbet som konsultchef på ett bemanningsföretag på grund av vikande intäkter. Att det bara var början. Och inget mot vad det virus som flög över världen skulle komma att ta ifrån honom.

Hur kunde det gå så fel?

Han som var så positiv och sprallig.

Hon som älskade att dansa.

Fidan Ibishi tar oss med till bröllopet i juli förra sommaren. Hela familjen hade rest från Falkenberg till Mitrovica i forna hemlandet Kosovo för att se honom och Arbnora gifta sig.

Det var ett ”litet bröllop”. ”Bara 170 gäster”, säger Fidan och ler. Mamma, pappa och de fem systrarna var självklara honnörsgäster.

– Jag är enda sonen i familjen och det var en stor grej för pappa att jag skulle gifta mig. När jag och min fru var lite tveksamma till bröllop sa farsan ”klart vi ska ha bröllop!”.

– Det var helt fantastiska dagar. Pappa var så stolt, det var en lyckodag för honom.

Det bara strålade i hennes ögon 

Men kanske ännu mer för familjens yngsta, 18-åriga Majlinda.

Ingen älskade fest som hon och hon var i sitt esse på broderns stora dag. Fidan berättar hur Majlinda inte kunde se sig mätt på brudklänningen och alla uppklädda släktingar.

– Det bara strålade i hennes ögon och hon dansade och dansade. Hon var så jävla lycklig, nästan gladare än jag.

Den 17 juli 2019 gifte sig Fidan Ibishi med sin Arbnora. Lillasyster Majlinda var festens lyckligaste gäst.

Han skrattar till och berättar att syrran redan hade börjat planera för sin studentfest nästa sommar. – Trots att det var ett helt år till hon skulle ta studenten hade hon bestämt mat, vilka gäster som skulle komma och artister som skulle spela. Det skulle vara prinsesstårta och Samir och Viktor.

Jobbet och resan var en sak men när Folkhälsomyndigheten i slutet av mars gick ut med beskedet att seriespelet i fotboll skulle stänga ned på grund av covid-19 var det som att viruset borrade sig in i hans hjärta. Fidan Ibishi är huvudtränare för Ätrans FF och lever för spelet, för sammanhållningen och kärleken till fotboll.

Han berättar hur arg och frustrerad han var och hur han skrek rakt ut: ”Jag är så förbannat trött på corona”.

Men Fidan spritade sina händer, tänkte på social distansering och försökte, som sin pappa alltid gjorde, att fokusera på det positiva i tillvaron.

I slutet av maj skulle han fylla 30. Han visste inte om det själv men hans fru och systrarna förberedde en stor överraskningsfest till hans ära. Det var dagen innan födelsedagen och mitt i fotbollsträningen när mobiltelefonen ringde.

– Det var min syster. Hon sa att vår lillasyster hade fått åka in på sjukhus och blivit bekräftad med corona, säger Fidan Ibishi. Hela huvudet började snurra, jag tänkte ”vad ska hända nu och hur illa kan det bli?”. Men jag var inte rädd. Majlinda hade haft symtom i en vecka och vi hade legat på för att hon skulle få komma in. Nu kände jag att det var bra att hon var på sjukhus.

Hela familjen. Vad fan händer?

Men lillasystern blev snabbt sämre, bara tre dagar senare, på lördagen den 23 maj, hamnade hon i respirator. Och bara två dagar efter första samtalet ringer en av hans systrar igen, gråter så han nästan inte hör.

– Jag trodde att det hade hänt något med min lillasyster men då berättar hon att ambulansen har varit och hämtat vår pappa som vaknat med andningssvårigheter och feber. Han hamnade på intensiven väldigt fort.

Nästa gång var det mamman fick problem med andningen och behövde köras till sjukhus.

– Det var som en mardröm och jag ville bara vakna. Hela familjen, vad fan händer?

Fidan Ibishi berättar att han inte kunde sova, hur telefonen var som en drog. Livrädd för varje samtal och minsta blinkning från skärmen.

För mamman vänder det åt rätt håll, hon får komma hem efter hjälp med andningen men den 59-åriga pappans tillstånd försämras. Snart behöver också han kopplas till respirator.

Fidan berättar att han var hemma hos sin mamma när pappan ringde och bad om att få prata med honom, med en röst som var helt utan det vanliga spralliga.

– Han sa ”Vi kommer aldrig ses mer”, sedan orkade han inte prata mer. Han kände det kanske på sig, det var det sista jag hörde honom säga.

Nu låg de sida vid sida. De som suttit ihop genom livet, bredvid varandra i en sjukhussal i Halmstad med pipande maskiner och varsin respirator.

Far och dotter.

Fick ta avsked två och två

När ingen annan i familjen fick hälsa på på grund av de stränga restriktionerna, var det i alla fall en liten tröst, medger Fidan, att vårdpersonalen kunde uppfylla pappans önskan om att få ligga nära sin dotter.

– Majlinda och pappa var jättetajta, det var de två tillsammans. Det gick inte att dela på dem, de var oskiljaktiga i livet.

Och blev det också i döden.

Lillasyster Majlinda och pappan var oskiljaktiga, berättar Fidan Ibishi.

Den 5 juni blev familjen kallad till sjukhuset för att ta avsked av pappan. De fick gå in två och två och Fidan berättar att fadern dog i hans och mammans armar. Att det var fint men helt surrealistiskt.

För i sängen bredvid låg hans lillasyster nedsövd och kämpade för sitt liv.

– Det var första gången vi fick se henne på tre veckor. Hon i koma och pappa som skulle dö. Vi var förkrossade men hann aldrig sörja pappa riktigt. Allt fokus var på Majlinda, på att hon skulle komma tillbaka. Hon var hoppet vi var tvungna att hålla fast vid.

Hon undrade var pappa var. Det var pappa, pappa, pappa.

De var där dag och natt, pratade med henne, höll hennes hand och efter en månad i respirator började Majlinda bli bättre. Sakta men säkert nya framsteg och snart var "gamla Majlinda" tillbaka. Tjejen som var världsbäst på att få alla på bra humör,

– Min lillasyster spred så mycket kärlek och energi, det gick inte att ha dåliga dagar med henne. Hon hade sin unikhet med downs syndrom och hade hinder i livet med sin funktionsvariation men hon tog sig an dem på ett fantastiskt sätt. Hon var väldigt tuff och framåt. Många med downs syndrom är lite försiktiga, men inte Majlinda. Hon var som en mamma för alla, för oss i familjen och klasskompisarna i skolan.
– Och vi har alltid varit stolta över henne, sett henne som en unik människa och lyft fram henne till max. Pappa var väldigt mycket samma sak, han tog livet på ett fantastiskt sätt.

Frågade efter pappa

Men det var också det som blev så smärtsamt. Ju piggare systern blev desto tätare kom frågorna.

– Hon undrade var pappa var, vad pappa hade ätit, var han gjorde och om vi skulle ha prinsesstårta på hans 60-årskalas. Det var pappa, pappa, pappa, säger Fidan och berättar att de ville vänta med att berätta tills hon var starkare. Men de hann inte.

När det ser ut som att Majlinda ska klara coronan drabbas hon av en propp i lungan, ett bakslag som hennes hårt kämpande kropp inte klarar av.

På morgonen den 17 juli, sex veckor efter pappans bortgång och på dagen ett år efter att hon dansade på sin storebrors bröllopsdag, drar Majlinda sitt sista andetag.

För tränaren Fidan Ibishi blev fotbollen en fristad under hans livs tuffaste motgång. När serien avgjordes i slutet av september var hans lag, Ätrans FF, obesegrade.

Det har gått tre månader nu och Fidan Ibishi försöker att hålla fast vid det ljusa i livet, så som de gjorde. Fotbollen kom igång och Ätrans FF gick obesegrade genom sin serie och klev upp i division 5, han har fått ett nytt jobb som teamcoach på Nelly.coms huvudlager i Falkenberg.

Men sorgen över vad pandemin tog kommer han att bära med sig för alltid, och frågorna.

Inte ens när hon svimmade skickade man en ambulans 

Fidan vill inte peka ut någon, många ur personalen var fantastiska, men familjen stötte också på brister i vården som inte kan skyllas på corona:

– När min lillasyster inte kunde svälja skulle man ge henne tabletter och det var andra rutiner som inte heller fungerade. Man fick ligga på hela tiden, säger han och kan inte heller sluta tänka på att det tog en hel vecka innan hans lillasyster fick vård.

– När vi fick prata med en läkare på videosamtal tyckte de att hon "såg ut att må bra" för att att hon smilade in i kameran, men Majlinda log alltid om det var en kamera, även när hon hade 40 graders feber. Vi ringde på söndagen, måndagen och tisdagen och när vi då väl fick komma in tog de inte ens ett coronatest, hon fick åka hem som ingenting. Inte ens på onsdagen när hon svimmade, skickade man en ambulans, vi fick köra själva.

I dag vilar de sida vid sida på kyrkogården - för 30-årige Fidan har pappan och lillasystern som gick bort i corona, en evig plats i hjärtat.

– Om det hade förändrat något går inte att säga, men det är klart att man tänker på det.

Den spralliga pappan och flickan som älskade att dansa.

Nu ligger de begravda sida vid sida på Skogskyrkogården i Falkenberg.

– Det var två människor som kunde leva livet och som fick en plats i hjärtat hos alla de mötte. Min lillasyster hade en fantastik syn på tillvaron och det är mycket hennes inställning som har gjort mig till den jag är. Hon har lärt mig allt om livet.

Läs mer:

Malin Roos: ”När får jag krama min mamma igen?”

Ketty, 93, från corona-drabbade äldreboendet: ”Jag är inte rädd men experterna borde vara tydligare"

Hannah och Patrick Ekwall om cancerbeskedet: Ovissheten är värst

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: