Mammorna mitt i gängkriminaliteten: ”Min son får inte ens gå ut med soporna”

I slutet av april kommer boken Tills alla dör som är en intensiv och omskakande historia hämtad ur verkligheten.

SVT-journalisten Diamant Salihu har under flera år följt och fördjupat sig i den blodigaste gängkonflikten i Sverige – den mellan Dödspatrullen och Shottaz i Stockholmsförorten Rinkeby.

Skolkompisar som dödar varandra

Genom att ta sig bakom de dramatiska svarta rubrikerna i media berättas historien om barndomsvännerna som blev dödsfiender och unga beväpnade pojkar som inte förväntar sig att överleva sin egen 25-årsdag.

”Varje person blev en till siffra i statistiken, ofta anonyma utan namn eller historia. De var någons barn, bror och vän. Ändå har det i den här konflikten varit skrämmande tyst från anhöriga”, skriver Diamant Salihu i boken – där vi möter rapparna som gör karriär på våldsromantiserande texter och langarna som åker taxi till de fina adresserna i Stockholms innerstad.

Men också kvinnorna som lever mitt i kriminaliteten och som gemensamt kämpar mot en förändring.

– Det är våra barn det handlar om. Vi kan inte bara vänta på nästa gång, säger Fadumo Igal som tröttnade på att höra politiker stå i tv och debattera det eskalerande våldet i förorterna, medan dödsskjutningarna fortsatte.

”Männen är redan överallt”

2016 bildade hon en somalisk kvinno- och barngrupp i Rinkeby – trots att omgivningen både varnade och ifrågasatte henne; det var somaliska män som drev föreningar, kvinnor skulle hålla sig hemma.

Men ”männen är redan överallt” så det struntade hon i, säger 50-åriga Fadumo, som i dag har kvinnor från hela Järvafältet i sitt nätverk.

Däribland Esme Güler.

Femina har stämt träff med de två kvinnorna över en termos kaffe i en park kring Järvafältet. Esme Güler som är verksamhetsutvecklare på Hyresgästföreningen och fritidspolitiker i Husby, där hon bott i 20 år, pekar på de skeva patriarkala strukturerna i deras områden.

– När pojkarna skjuter på varandra är det oftast mammorna som blöder och lider, och det är den frågan jag ställer mig: Var är papporna i detta?

– Mammorna har inte skaffat de här barnen ensamma, men det är mammorna som nattvandrar och gråter på sina söners begravningar. Papporna syns inte i media och inte hos oss invånare heller, säger Esme Güler, 53, som tror att avsaknaden av faderliga förebilder har bidragit till gängkriminaliteten i förorten:

– Jag har inga vetenskapliga källor på detta men min personliga åsikt är att när pappan försvinner från familjen, blir den äldste killen familjens försörjare och förebild. Har storbrorsan hamnat i kriminalitet är det stor sannolikhet att de små bröderna tar samma väg.

I flera av de dödsskjutningarna i Rinkeby har det handlat om pojkar som levt med ensamstående mammor till ofta många barn.

Både Esme och Fadumo tror att det hade varit skillnad om männen varit mer närvarande och öppet både fördömt våldet och visat sina känslor, men medger att det är svårt.

– Det säger sig själv att mammorna inte kan ta hand om allt, men det är lite tabulagt att prata om papporna, konstaterar Fadumo Igal och väninnan nickar.

– Om vi hade varit innerstadskvinnor hade det låtit annorlunda. Vi hade varit tuffare och krävt att herrarna klev fram och tog ansvar för sina barn. Men i Järva vågar man inte uttala sig så. Kvinnorna här är lite mer bräckliga och sårbara. Det hänger så mycket på kvinnorna, säger Esme Güler som själv är mamma till tre pojkar som gått i samma skolor som barnen i Diamant Salihus bok, och lyckats bra.

Hon är självklart glad att de inte hamnat i kriminalitet – men rädslan finns alltid.

– Varje dag, säger Esme och får medhåll.

– Varje minut. säger Fadumo.

Hon föddes i Mogadishu i en välbärgad familj där pappan drev mataffär men blev ihjälskjuten utanför sin butik när inbördeskriget i Somalia rasade.

1992, 22 år gammal och gravid i tredje månaden sökte Fadumo Igal asyl i Sverige.

Hon utbildade sig till undersköterska och jobbade på äldreboende på kvällar och nätter när hon blev ensamstående med två barn.

Hon hymlar inte med att det var tufft och är stolt i dag över att båda barnen klarat sig så väl i skolan. Dottern har dubbla examina i England och sonen som i dag är 18 år, har bra betyg på gymnasiet.

Sonen får inte gå ut på kvällen

Men hon har också vaktat honom hårt.

– Efter klockan sex på kvällen får han inte gå ut. Om vi behöver handla något, går jag alltid själv. ”Men mamma, jag är vuxen”, säger han, och det är han ju. Men jag är fortfarande hans mamma. Jag vill inte att han ska gå ut och kasta soporna ens en gång, säger Fadumo Igal och berättar om drogförsäljningen som tidigare fanns rakt utanför på gården, en ständig rädsla för rekryteringar och att hamna i skottlinjen.

När Rinkeby i december 2016 skakades av en dödsskjutning och två bröder kallblodigt mördades på ett kafé mitt i centrum hade Fadumo lämnat samma kafé bara en kvart tidigare.

– Det känns fortfarande obehagligt att gå förbi, säger hon.

Också Esme Güler har varit skrämmande nära. Hennes yngste son, som i dag är 14 år och inte släpps iväg till Ica efter klockan fem, var aktiv i parkteatern i Husby och skulle spela Robin Hood, berättar hon:

– Vi skulle ta en kort promenad innan föreställningen när en kille blev knivhuggen till döds i Husby gård. Plötligt var platsen där min son skulle spela teater, fylld av poliser. Teatern blev inställd och det blev så tydligt: Det händer fina saker i Järva också men våldet och dödande förstör och skövlar.

– Min son skulle spela teater men blev vittne till mord.

Många av de unga kriminella killarna i de omdebatterade och polariserade områdena i Sverige har haft problem med skolgången.

Andelen elever som klarat behörighet i Rinkebys kommunala skolor har varit betydligt lägre än snittet i Stockholm, skriver journalisten Diamant Salihu i Tills alla dör.

Det är en bild som Karin Nygårds, 45, känner igen.

Under ett drygt decennium fram till 2011 jobbade hon som låg- och mellanstadielärare på Kvarnbyskolan i Rinkeby innan hon började på en skola i Hammarby sjöstad i Stockholm.

Olika villkor för barnen i skolorna

Hon beskriver en avsevärd skillnad mellan områdena – inte minst i bemötandet från Socialtjänsten. Hon berättar om ett tillfälle när hon och en kollega larmade om ett svårt fall med en pojke.

– Jag och min kollega blev bemötta som att vi var lata och trötta fröknar som inte orkade med den här jobbiga ungen. I Stockholms stad hanterar man barns problem olika, säger Karin Nygårds.

Hon betonar att det är tio år sedan hon lämnade Rinkeby men minns en annan gång när lärarna på skolan misstänkte att ett gäng pojkar i första klass höll på att bli rekryterade för att göra stölder.

– Socialtjänsten var inblandad då också men de har ju heller så mycket makt. Vad har vi att sätta emot när barn har en pappa som sitter inne eller storasyskon som är kriminella?, frågar sig Karin Nygårds och medger att det såklart har inneburit en frustration att se hur illa det har gått för några av de barn hon hade i skolan.

Många som det går bra för

Men hon vill också påminna om alla de goda exemplen som inte smäller lika högt.
Hon berättar om en tidigare elev som hörde av sig för ett tag sedan, en flicka som hade det stökigt och nu ville tacka sin gamla lärare för att hon hade trott på henne när hon var liten.

– Hon har eget företag i dag, helt fantastiskt. Att hon hörde av sig är ju jättefint men jag har hundra andra elever som inte hör av sig och som också har klarat sig bra.

– Men det är ju de jobbiga och sorgliga fallen man gråter över.

Hur länge ska de fortsätta blöda?

Hur många fler mammor ska behöva se sina söner sänkas i jorden?

Och – varför är det alltid kvinnorna som ska rädda världen?

– För att man är mamma, svara Esme Güler på en sekund.

– Man vill skydda sina barn. Jag nattvandrar inte för att min son är i kriminalitet men för att jag ska kunna släppa ut min son utan att vara rädd. Det är modersinstinkten.

Trots att både hon och Fadumo Igal upplever att våldet i dag är ”nästan normaliserat” och att de är urbota less på att knappt kunna röra sig i sociala sammanhang förrän samtalen börjar handla om skjutningar, otrygghet och droger, tänker de inte ge upp sin del av kampen.

För, poängterar de, pojkarna som dödar varandra är inte bara en kvinnokamp. Det är en samhällskamp och en kamp om mänskliga rättigheter.

– Jag tror att vårt arbete gör en viss skillnad, men det är bara en del av lösningen. Att stärka kvinnorna i Järva är inte det viktigaste. Vi stärker civilsamhället och varandra men när det gäller resurser måste staden och staten komma in och hantera situationen.

Skräms av kommentaren i Rinkeby-boken

I Diamant Salihus bok Tills alla dör får en av de kriminella pojkarna frågan i ett polisförhör hur länge de ska hålla på och skjuta varandra, och svarar just så:

”Tills alla dör”.

Det är en kommentar som gör de två Järva-mammorna illa till mods.

– Hoppas att killen har fel. Det ska ta slut genom förhandling och att de kommer överens. Att det ska ta slut med att alla dör vill jag inte ens höra, det är så hemskt och absolut inte en lösning, säger Esme Güler.