Det var katastrofala situationer som de här barnen utsattes för.
Barnen hinner bli så pass mycket sämre i kön,
att vi får ta emot värre depressioner, mer självskadebeteenden
och ökade suicidtankar när de väl kommer.
Det är en van vård om man inte har möjlighet att hjälpa varken föräldrarna eller barnen.
Det var katastrofala situationer som de här barnen utsattes för.
Barnen hinner bli så pass mycket sämre i kön,
att vi får ta emot värre depressioner, mer självskadebeteenden
och ökade suicidtankar när de väl kommer.
Många gånger har personalstyrkan halverats,
men vi som är kvar ska ändå ta hand om samma mängd patienter.
När jag började för några år sedan så hade vi två dagars brevidgång.
Ett dagspass och ett kvällspass.
Efter det var man ordinarie.
Utan någon vårdplan.
Och helt plötsligt så skulle vi då, utan den kompetensen,
ta emot de här unga tjejerna som kom in på löpande barn.
Jag fick en chock när jag kom till BUP,
att man helt enkelt bara var så inne i medicinering.
Medicinering ska vara det sista alternativet vi erbjuder vid ångest och depression.
Men det är det enda alternativet vi kan erbjuda.
Det var jättemånga som hade en NPF i grunden som de inte fick hjälp med.
Då blev det akut. Det blev suicidförsök, det blev suicidtankar.
Jag har idag själv barn med NPF-diagnos och skulle aldrig någonsin vilja vårda mina barn inom BUP.
Jag kommer aldrig gå tillbaka till vården.
Det är nog nu.