Jag heter Åsa Schlüter och är läkare, specialist i barnens psykiatri.
Varför vi valde att sluta inom BUP-regionen, eller Ransinget, var ju för att man kände sig inte stolt.
Det var inte proffsigt omhändertagande.
Barnen fick inte samma bedömning och insats beroende på vem de träffade eller på vilken mottagning de gick.
Jag tycker att det är väldigt mycket bra personer som jobbar inom BUP.
Det är inte det som är problemet. Det är en massa kloka människor.
Men det är inte organiserat på ett sätt så att barnen får en kvalificerad bedömning från början.
Utan att det är ett för tungt system så att det är personer som inte klarar den här typen av att sortera
som man måste göra från början.
Så då blir det köer och otympligt.
Och de som kanske har jättestora behov får vänta alldeles för länge.
Det har blivit ett, vad ska jag säga, systemfel inom vården inom BUP i Sverige.
Där man inte står för sina egna beslut. Allt ska diskuteras med andra.
Och sen fortsätter man inte med patienten utan sen ska det till någon annan som ska utreda eller behandla.
Konsekvenserna blir ju väntetider, köer och att en del barn mår sämre och kanske blir självmordsbenägna.
Jag vill inte ens tänka tanken men det är naturligtvis så att det finns barn som i kön bara mår sämre och sämre.
Och det är ju fruktansvärt.