Möt Emma Sundh och maken – bygger sitt eget hus av halmbalar
Ibland hjälper livet till lite extra på traven. Emma Sundh och hennes man John levde ett gott liv i charmiga Midsommarkransen söder om Stockholm. Emma jobbade hårt som skribent och omställningskonsult med allt från föreläsningar till evenemang, John knegade på som teknisk biolog. Lägenheten var topplånad, och i månadskalkylen fanns även ett litet torp på Gotland. Livet i förorten var fantastiskt, men John och Emma längtade efter mer grönska, större svängrum och ett lugn bortanför hårt trafikerade vägar och refugstora lekparker.
Så en dag kom pandemin och hela världen förändrades. Över en natt försvann Emmas föreläsningsuppdrag och alla inplanerade event. Hur skulle de kunna betala för sin dyra livsstil som var beroende av två heltidslöner, högkonjuktur, låga räntor och icke-pandemi? Samtidigt fylldes Stockholms cykelbanor av vingliga och ovana cyklister och bilvägarna av bilar på grund av restriktionerna i kollektivtrafiken. Droppen var när Emma, som alltid har cyklat överallt i stan, höll på att bli påkörd två gånger på en vecka.
Emma Sundh
Gör: Författare, omställningskonsult, hållbarhetsinfluencer, poddare och medgrundare till den ideella organisationen Klimatklubben.se.
Familj: Emma Sundh, 41, John Sundh, 43, två barn på 7 och 9 år, katterna Sockan och Sixten, två tuppar och sex höns.
Om huset: Huvudhus på 150 kvm plus orangeri på landsbygden utanför Karlstad.
Instagram: @emmasundh @planbpodden @klimatklubben.se
Aktuell: Med boken Att bygga ett hem – halm, lera & återbuk (Mondial).
– Tanken på att flytta till landet hade funnits hos oss konstant i flera år, jag är ju uppväxt på landet. Vi köpte torpet på Gotland för att vi hade en konstant längtan efter grönska, att kunna släppa ut barnen, jobba med händerna långt in på kvällen … Vi var liksom inte nöjda när vi packade ihop torpet för sommaren, utan ville ha det livet 365 dagar om året, berättar Emma.
I samma veva blev Emmas pappa allt sjukare i Alzheimers sjukdom. Han och mamman bodde kvar i Emmas barndomshem i Värmland.
– Jag kände att jag ville vara på plats, att jag behövdes där. Så vi började på allvar reda ut hur det skulle vara att bo där i närheten i ett hus för helårsbruk, ett vi inte ville lämna.
Ville bygga utsläpps- och resurssnålt
Nu är det ju så med trevliga områden att folk inte gärna flyttar. Så även i de värmländska krokarna där Emma och John ville bo. Inte ett enda hus var till salu, och hade inte varit det på flera år heller. Ville de bo nära släkten fick det bli en annan lösning. Kanske bygga eget? John och Emma promenerade runt i trakterna och försökte hitta en ledig plätt. Så dök en tätbevuxen kulle med en liten sommarstugebarack upp. Ingen var hemma, men Emma lämnade en lapp med en önskan om att få köpa om möjligheten skulle dyka upp. Och plötsligt en dag ringde telefonen. De fick köpa tomten.
– Det var ju helt perfekt! Samtidigt fick vi tänka om lite. Vi hade ju tänkt bo i ett gammalt hus vi ömsint kunde ta hand om och renovera vid behov.
Nu var det ingen tid att förlora. Men samtidigt gjorde pandemins plötsliga avbrott i vardagen att massor av tid frigjordes till research. John har som forskare vanan inne att ta reda på fakta, liksom Emma med sin journalistbakgrund. De satte i gång på allvar i väntan på byggstart. Den lilla baracken på tomten plockades varsamt ner och byggdes upp på en annan plats på tomten för att användas som förråd. Devisen var att återbruka så mycket som möjligt.
– Vi vurmar för återbruk och ville ha ett hus som såg ut att ha stått där i 150 år. Ett hus som passade in. Samtidigt ville vi bygga så utsläpps- och resurssnålt som det bara gick. Vi nördade ner oss ordentligt i olika byggtekniker på expertsidor och olika forum.
Torpet på Gotland såldes, liksom lägenheten i Stockholm. Emma, John och de två döttrarna flyttade in en liten verkstadsbyggnad på Emmas föräldrars tomt. Valet landade till slut i att bygga ett halmbalshus med en grund av sten från tomten. Virke fanns det gott om i form av träd som ändå behövde behövde tas ner för att ge plats för huset, halmen kunde köpas i närheten liksom lera att lerklina med. Stommen kom från plockhugget virke som inte avverkats på kalhygge. Arbetet satte i gång.
– Det fanns massor av sten på tomten att bygga av om man säger så! Troligen kommer den från alla åkrar runtomkring. När vi hade kompisar uppe i november som hade besökt vår stuga på Gotland tidigare reagerade de lite med ”vad fan har ni gjort”, säger Emma.
När stengrunden reste sig på tomten fick de frågan om de byggde en medeltidsby. Det här var en helt klart unik byggmetod i trakten.
– Samtidigt kom många med positiva kommentarer och tog omvägar för att titta.
En annan fördel med ett i förhållandevis spektakulärt bygge var att ryktet om återbruksintresset spreds. Plötsligt kom tips om bra begagnade byggdelar till fyndpris, Emma köpte spröjsade fönster på Blocket och en pardörr på Marketplace. Dessutom blev de stammisar på det kommunala byggåterbruket. Förutom miljöaspekten och priset blev följden av återbruket att huset fick den där efterlängtade gamla charmen och smälte bra in bland de värmländska stugorna
Självklart har arbetet tidvis varit slitigt, tungt och tidskrävande. Det har begåtts misstag och det har gjorts massor av kompromisser.
– Att bygga hus är en enda lång kompromiss! Man får helt enkelt acceptera att det inte blir exakt som man vill på alla sätt. Men är inte det en bra grej egentligen? Att nöja sig med att det inte är helt perfekt?
När Emma kom över ett begagnat gratiskök hade hon inte mätt så noga, så det blev till att justera, flytta runt och ändra. Under det kladdiga arbetet med tre lager lera på höbalsväggarna insåg hon och John att lera är ett förlåtande material. Det går alltid att ändra sig och bättra på.
– Vi har faktiskt inte brutit ihop så ofta som jag hade väntat mig, haha! Vi har anlitat hantverkare till vissa delar, dem har vi sedan kunnat ställa frågor till när vi har jobbat vidare själva. De har varit helt fantastiska och har varit en stor nyckel till att det har gått så smärtfritt. De har blivit vänner för livet!
Många livsförändringar har skett under byggets gång
Under arbetets gång gick Emmas pappa bort och Emma bearbetade sorgen mycket med hjälp av husprojektet.
– Det har varit så himla skönt att kunna gå upp i arbetet, att kunna smacka in en halmbal eller gegga med lera när pappa var så dålig. Vi gjorde ju den här förändringen i livet för att kunna vara bättre föräldrar, så vi har pausat mycket och hittat på saker med barnen också så klart. Samtidigt har de varit högst involverade i det här projektet och längtar efter sina rum som snart är klara.
Ett par mutor har också skickats in i leken. De två kattungarna Sockan och Sixten flyttade in till barnens stora glädje. När flytten gick från lilla verkstaden på 30 kvm till det nybyggda huset i juni i fjol var det med blandade känslor. Både pirr inför det nya, men också lite saknad efter en tid som var mysig och svetsade ihop familjen. Nu har en riktig vargavinter förflutit, vilket verkligen har varit ett stresstest för huset. Några tätningar och förbättringar har det blivit, men allt verkar fungera. Dessutom var det bara att öppna dörren och ge sig ut med pulkan och barnen i högsta hugg. En livskvalitet som är värd hela mödan, tycker Emma och John. Nu väntar ytterligare projekt i form av punchveranda och matkällare, med mera, med mera…
– Det kommer aldrig bli klart, och det är meningen. Vi har byggt ett hus att vårda för framtiden, det är en så fin känsla.