Nilla Fischer: Jag fick halvera min lön när jag flyttade hem

”I lilla byn Verum där jag växte upp fanns inget fotbollslag för flickor.
Fram till jag var 12 år spelade jag med killarna.
Det var aldrig en issue i laget eller bland föräldrarna, däremot fick man ju höra från motståndarna ”ha, kolla, de har en tjej med, de måste vara riktigt dåliga”.
Men eftersom jag var en av de bästa blev det inte mycket snack sen.
Ju äldre och bättre jag blev, desto mer höll de käften.

Att fotbollen skulle bli min huvudsyssla förstod jag när jag var 15-16 och fick åka på läger med A-landslaget och började spela i Allsvenskan. Vi fick traktamente per vunnen match i Kristianstad då på 500 kronor och ingen grundlön som jag minns det, i såfall ytterst lite, men min morbror fixade ett jobb på ett lager där jag arbetade mellan träningarna.

I dag är jag heltidsanställd i Linköping men det är många damspelare än i dag som måste jobba vid sidan om för att få ihop det ekonomiskt. Jag hoppades under mina sex år utomlands i Wolfsburg att vi skulle ha tagit kliven i Sverige, men tyvärr inte. Jag fick halvera min lön när jag flyttade hem och då har jag ändå bra betalt i Linköping med svenska mått mätt.
Det är klart att det har funnits konkreta positiva förändringar under de här 20 åren som jag har spelat; Coca Cola satte samma budget på herr- och dam-VM, Kosovare Asllani har fått en "Asllani Court" i Vimmerby och sedan några år får vi i damlandslaget byta tröjor med motståndarna efter match. Men vi fick strida hårt för det!
Jag tycker att det har skett en förändring i respekt också, åtminstone för oss på högsta nivån och särskilt efter VM-bronset i Frankrike. Men vi måste hela tiden prestera för att hålla publik, media och sponsorer intresserade, till skillnad från herrlandslaget som har intresset oavsett framgång.
Jag kan fortfarande få kommentarer på Instagram eller Twitter som ”Ni ska vara glada om ni får en cykel med Zlatans autograf på, hora”.
Framförallt finns strukturerna tydligt kvar ute i klubbarna och i ungdomsfotbollen; pojkarna får fortfarande bättre träningstider och bättre tränare än flickorna och för mig är det den enskilt viktigaste jämställdhetsfrågan i dag.
Att det ska vara lika förutsättningar från början.
Man ska inte kunna säga 2021 att det är mer ekonomiskt hållbart att ge killarna bättre förhållanden.

När jag vann Diamantbollen 2018 och i talet på Fotbollsgalan sa att jag aldrig hade behövt oroa mig ekonomiskt för mig och mina barn med den karriär jag har haft om jag varit man, var det många som hakade upp sig på pengarna.
Det handlade inte om pengar i fickan utan om strukturer, respekt, lika förutsättningar och att uppmana flickor att aldrig sluta spela fotboll, framförallt.

Man ska inte bli bitter och tänka ”OM man hade”, men samtidigt; när 96 procent av pengarna från regeringens coronakrispaket går till herrlagen och du ser Victor Nilsson Lindelöf casha en lägenhet i Stockholm på tio miljoner, medan du själv precis får ihop till insatsen för ett hus på landet i Linköping efter en lång karriär, är det nästan oundvikligt att det kokar ned till det ändå.
För ja, det är fantastiskt att kunna vara heltidsanställd fotbollsspelare. Men nej, vi kan inte vara nöjda, för då kommer vi inte vidare.
Vi hade inte fått rösträtt eller aborträtt om vi hade varit tysta.
Det handlar om att gå i bräschen och kämpa för jämställdheten.
Det var skitnervöst i början att bryta tystnadskulturen och att göra sig obekväm för de som bestämmer. Men det är värt det i slutändan.”