”När jag gjorde pjäsen Tjejsnack 1971 hade jag praktiserat på ungdomsgårdar och tyckte att de tysta tjejerna behövde ett språk. Därefter gjorde jag och Margareta Garpe en pjäs om porrindustrin samt Jösses flickor – Befrielsen är nära! som handlade om en politisk förening för kvinnor.

Vi var jämställda enligt svensk lagstiftning och i skolan sa läraren ”ni kan bli vad ni vill” – men i verkligheten var det inte så.

Vi fick inte lära oss om de stora rösträttsrevolutionärerna eller om suffragettrörelsen och det fanns inga kvinnliga regissörer i kulturlandskapet.

Jag försökte ta mig in på Dramaten men blev utskickad efter ha varit lite för kaxig.

Nilla Fischer: Jag fick halvera min lön när jag flyttade hem

Ingenstans kunde du som kvinna lära dig yrket eller hitta förebilder.

Jag smittades av ungdomsrevolten och inspirerades av min yrkesarbetade mamma. Hon recenserade film och skrev böcker och blev ett levande exempel på att man kunde försörja sig på ett konstnärskap.

Drivkraften var att vi kvinnor äntligen skulle komma fram, men också att vi fick olika omdömen jämfört med manliga kollegor.

Det där förbannade underkännandet av allt som hade med kvinnor att göra.

När vi gjorde Jösses flickor påstod kulturredaktörerna att det varken var värdefullt eller konstnärligt, men det var det ju. Otroliga skaror kom och tittade. Det fanns ingen medvetenhet om hur den stora teaterpubliken såg ut.

Efter mig har en enorm mängd begåvade kvinnor tagit sig fram i regipositioner och själv har jag i min ledarroll aldrig varit rädd för att anställa och utbilda kvinnor.

Jag har inte trott att kvinnor har varit bättre, men heller inte sämre, vilket varit utmärkande för branschen. Det har som bekant aldrig funnits kvinnliga genier.

Skådespelare gjorde gärna uppror mot en kvinnlig regissör för att man var van vid att ledarna alltid var män.

Emma Frans: Kvinnor inom vetenskapen har börjat nätverka mer

Men där hade feministteoretikern Berit Ås en ofantlig betydelse. Hon lärde oss härskartekniker från patriarkatet och avslöjade saker att vi hade uppfostrats till att lyda. Jag tog till mig av allt från mina bildade feminister, jag har gått i terapi för att inte hamna i automatisk bitterhet mot män - och vi försökte hela tiden boxa ifrån oss att vi var ”bittra och fula frigida”, som det lät när vi attackerade porrindustrin.

Det ger inga poäng karriärmässigt kan jag säga att vara feminist.

Ingen har varit taskig rakt i ansiktet men jag har en känsla av att den feministiska kampen vi gick in i sitter på mig som en något skrämmande medalj för många.

Men jag kan inte klaga. Jag byggde upp en egen teater med en kvinnlig boss och ledare, Viveca Bandler, den kvinna som betytt allra mest för mig i min karriär.

En oerhört driven teaterchef som på 70-talet lät mig bilda Unga Klara och gav mig chansen att sätta upp Jösses flickor. Hon var ingen ängel, hon var agronom och hade krigets erfarenhet i Finland. Hon ville se bra teater och var intresserad av kvinnligt entreprenörskap.

Systerskapet har jag upplevt i vågor.

Det finns fortfarande spänningar kvinnor emellan, så var det redan under rösträttskampen, men det finns i dag massor av kvinnor som omfattar idén om att det finns en underordning. Vi är födda in i en kast.

När Mia Skäringer får hela salongen att vråla med i ”No more fucks to give” kommer svaret som från en artistisk familj av systrar i salongen. Scenen kan formulera allt vi har varit med om och som publiken kan känna igen sig i.

Skäringer är rebellen som ger upprättelse, ungefär som Guillou i sin bok Ondskan. Att teatervärlden idag är bra mycket mer jämställd än när jag började skulle jag gå med på att säga, men något jag aldrig har kunnat inrätta mig i är hatet och våldet mot kvinnokönet, att kvinnor ska behöva dö på det sätt som vi gör.

Laleh: ”Som att befinna sig bland tjugo tjurar som knuffar dig”

Se på mordstatistiken, hur kan det bara fortgå?

Furstinnan av Amalfi som jag satte upp på Dramaten förra året skrevs för 400 år sedan och den unga kvinnan säger: ”Jag vill kunna älska, gifta mig och betraktas som en egen varelse utan att vara hotad och rädd”.

Och så är det hennes bröder som dödar henne. Det är både hederskultur och patriarkala strukturer.

Samtidigt som svenska kvinnor kan resa i rymden måste vi fortfarande skyddas från våra äkta män, jag får inte ihop det, jag blir inte klar med detta våld och förtryck mot kvinnan som kön.

Jag kommer hålla på med den frågan tills jag stupar ”varför är det så orättvist?”


Suzanne Osten

Gör: Dramatiker, regissör och författare.

Ålder: 76 år.

Bor: I Stockholm.

Familj: Ja.

Kvinnlig förebild: ”Min bästis Christina Björk som är en orädd, rättvis kvinna.”

Cecilia Malmström: Vet flera kvinnliga assistenter i EU som utsatts för sexuella trakasserier

Antje Jackelén: Jag var inte välkommen hos församlingen jag skulle till

Anne Swärd: Akademien har missat många stora kvinnliga författarskap

Gunilla von Platen: Jag vill inte sitta i en styrelse för att jag är kvinna

Mer läsning

Femina