Författaren bakom Nuckan är tillbaka – öppnar upp i stor intervju!

För tre år sedan skrev Malin Lindroth Nuckan, en lång essä om hur det är att leva ett liv som nucka. Med nucka menade hon då ”en heterosexuell kvinna som blir bortvald, som vill ha kärlek, parförhållande, kanske barn men inte lyckas med det”. Nu kommer hon med en uppföljare, Nuckans hjärtespalt, där nuckan svarar på hjärtefrågor som ”Vad ska jag göra för att få ett liv?”, ”Sambon klagar på allt jag gör” och ”Min man är ingen bra älskare”.

Svaren som nuckan ger får man dock leta förgäves efter i vanliga hjärtespalter, här är det nuckans perspektiv som gäller och det är ett perspektiv som sträcker sig långt bortom gängse tvåsamma ideal. Det är skarpt och klarsynt, och mycket underhållande – åtminstone för oss som levt ett tag, har ett antal relationskriser i bagaget och en smula galghumor. Men den här gången är nuckan inte Malin själv, utan ett väsen som har flyttat ut i skogen.

–Nu är hon en fiktiv gestalt, säger Malin, hon som bor i skogen är inte jag, men jag känner henne väl vid det här laget. Hon är verkligen ett väsen, hon kan vara många, har många nuckor i sig, kan man säga. Hon har tagit sin tillflykt till skogen, som alltid varit en plats för utstötta, för dem som dragits ut i marginalen.

Kvinnan i skogen har en programförklaring till frågeställarna:

Min person spelar mindre roll. Det enda ni behöver känna till är att jag är kvinna, strax under sextio år och en som staden spottat ut likt en annan plommonkärna. // Därutöver har jag genomgått avancerad träning i ensamhet.

Varför en hjärtespalt?

–Jag har alltid tyckt att hjärtespalterna varit intressanta, de är ett forum där man tar de tvåsamma idealen för givna. Då tänkte jag att det kunde vara intressant att se vad som skulle hända om man släppte in nuckans blick i det sammanhanget, en kvinna som ger svar utan hänsyn till tvåsamma ideal. Frågorna som förekommer i boken har jag tagit ur spalter i nutida kvälls- och veckopress.

Nuckan väckte stor uppmärksamhet när den kom ut för tre år sedan

–Jag har aldrig tidigare skrivit något som mött så många olika reaktioner. Det är en bok som handlar om en specifik erfarenhet, samtidigt tror jag att det är en erfarenhet som alla på något sätt kan relatera till, även om man inte skulle etikettera sig själv som nucka. Jag har varit ute mycket och pratat om boken i olika sammanhang, bibliotek, kyrkor, skolor.

–Det har varit många fina samtal, men det finns också de som har känt sig provocerade, som menar att vi lever i en tid där den här erfarenheten egentligen inte behöver finnas. Just ordet ”ofrivillig” har man reagerat mot, invändningen har varit att man alltid väljer själv. Men jag tror inte på det, man kan inte alltid välja själv, det finns mycket i livet som är ofrivilligt. Klass, socialt arv, hälsa, man formas mycket av ofrivilliga saker.

Begreppet "nucka" har liknats med "incels"

Det har dragits paralleller mellan begreppet ”nucka” och ”incels” (män som hamnat i ofrivilligt celibat).

–För ”incels” handlar det bara om att de inte får sex, så är det inte för nuckan. Som jag definierar nuckan handlar det väldigt lite om sex, inte om en övergiven, ensam kvinna som ses som frigid. En nucka kan mycket väl ha sex, men av olika orsaker har hon hamnat i ofrivillig ensamhet.

Om detta ryter kvinnan i skogen till i hjärtespalten.

Den som tycker det är festligt att en gammal oskuld härjar runt i hjärtespalten har ingenting att hämta här. Inte heller den som vill mäta sig mot nuckan och glädjas åt hur lite de liknar henne. Den frigida, mycket ledsna kvinna ni söker finns inte här. Hur mycket nuckan ligger och exakt hur ledsen hon är får bli icke-frågor i denna spalt.

Den nya boken är ett försök att insistera på nuckans blick i en tid och kultur som tycks besatt av tvåsam romantik, med program på tv som Bonde söker fru och Gift vid första ögonkastet (för att nämna några) som rullar på år efter år.

–Jag vill att det ska finnas ett existensberättigande för erfarenheten att leva som nucka, med första boken ville jag tvätta skammen ur ordet ”nucka”. Den ofrivilliga ensamhet jag skriver om har nästan varit förbjuden att tala om. Men det är inte någon undergång att leva som nucka, man blir exempelvis medveten om att man äger sitt eget liv. Där finns också en normkritisk position, nuckan kan ställa andra frågor om relationer, kärlek och makt.

–Min önskan med de här böckerna är egentligen att peka på att erfarenheten finns, och när man släpper in den erfarenheten är det mycket annat som förändras. Det är framför allt tystnaden bakom den erfarenheten som jag är intresserad av. Jag har inga svar på vad som är bra, hur man löser problemet.

Man kan också vara ensam när man lever i en relation, det finns de som offrat mycket för att ”i hemlighet andas ut över att man duger och har förtjänat medlemskap i den människoflockens adel som är de tvåsamt älskande”. Hon skriver om paret som slutat prata och ha sex med varandra och som bara åker runt till olika spahotel där de sitter i bländvida morgonrockar och ”glor på varandra över ännu en skaldjurssymfoni”.

–Det är kanske inte vad man vanligtvis brukar läsa i en hjärtespalt, säger Malin och skrattar, men Nuckan i skogen är nog heller inte helt pålitlig som äktenskapsrådgivare.

–Det jag skriver om handlar mycket om ensamhet i olika former, man kan vara ensam oavsett om man befinner sig i en relation eller inte. Det finns så mycket dold ensamhet, ensamhet som tar sig andra uttryck än de som normalt förknippas med ensamhet. Man kan också vara ensam med en erfarenhet, och det tänker jag att Nuckan i de här böckerna är, det är egentligen hennes stora ensamhet.

Den tvåsamhet hon själv tycker har fungerat bäst är den hon hade i barndomen, med en bästis.

–Det var en relation som gav allt, man behövde ingenting mer i livet. Som vuxen vet man att ingen kan uppfylla alla ens behov, men som barn upplevde jag nog att det var så under en kort period.

Stående på trappan i den tidiga morgonkylan är jag uppfylld av min bästis namn. Det dånar i mig som en orgelkonsert i en katedral allt medan den gröna tofsen kommer närmare och närmare genom morgondimman. Kanske har jag aldrig älskat en person så intensivt som då.

Tvåsamhetsnormen är under förändring

Hon tror dock att tvåsamhetsnormen är under förändring, många söker sig nya identiteter i dagens samhälle, med tiden kommer hjärtespalterna att få nya frågor (om de lever kvar), möjligen i stil med ”hej, jag är polyamorös, men mina hen förstår mig inte”.

–Kanske håller relationshierarkierna på att plattas till en smula, säger Malin och skrattar, men det återstår nog ganska mycket långt och segt arbete. Nuckan är på ett sätt antiromantiker, men hon är också en person som inte medvetet har vänt den här normen ryggen, hon är en person som upplever att hon saknar någonting. Det gör att det lite lättare för henne att föra andra samtal än antiromantikerna.

För att återgå till hjärtespalten, vilket svar fick kvinnan som beklagade sig över att ”Min man är ingen bra älskare”, undertecknad ”Fifty shades of bored”?

Nuckan svarar: ”Är du verkligen så besviken som du påstår? Är det inte tvärtom så att du är rätt nöjd med situationen som den är? Det intryck jag får när jag läser ditt brev är att en hopplös älskare är just vad du har drömt om och behöver i ditt liv.”

Svaret är betydligt längre än så, men visar med besked att Nuckan i skogen är en ganska så kärv rådgivare i hjärtefrågor.

Om Malin haft roligt när hon skrivit?

–Jag har haft väldigt roligt när jag skrivit den här boken, säger hon och skrattar. Jag tänker att hjärte-spalter som genre nog kan utvecklas en del.

Bästa reaktionen på förra boken?

–En läsare sa något som jag tycker är väldigt fint: ”Livet kan bli okej, även om det inte blir okej.” Där någonstans befinner sig nuckan, tror jag.

3 boktips från Malin Lindroth

Sandra Lillebø, Sakernas tillstånd (övers: Ninni Holmqvist). En intensiv roman om livet med en psykiskt sjuk mor väcker livsviktiga frågor: Hur hittar man tillbaka till en röst som gått förlorad?

Catherine Raven, Räv och jag: en ovanlig vänskap (övers: Meta Ottosson). En ovanlig relationsberättelse om en ensamlevandes kvinnas nära förhållande till en räv. Sällan tas relationen till djur på så stort allvar som här.

Jonas Brun, Hon minns inte. Den vackraste bok om kärlek jag läst på mycket länge, skriven av en son om och för sin alzheimersdrabbade mamma.