Lasse Berghagens kärleksrevansch efter Lill-Babs hårda avslut

”Att gå in på scenen och få i gång en publik på ett par tusen människor – det ger ju kraft. Nu har det nästan känts som att någon har dragit ner en ridå”, säger Lasse Berghagen om att inte kunna uppträda under pandemin.

”Det som var väldigt roligt med just det programmet var att vi kunde ha den där blandningen och att jag kunde lägga in en lite mer allvarlig dikt mitt i alltihopa. Och så den enorma kärleken från publiken och tv-tittarna, det är nästan ofattbart att jag har varit med om det”, säger Lasse Berghagen om åren med Allsång på Skansen.

Lasse dansade med Nancy Reagan

Han har dansat med Nancy Reagan, skrivit musik med Benny Andersson vid ett köksbord i Sollentuna, bott på Cornelis Vreeswijks husbåt, druckit rödvin med Bill Wyman från Rolling Stones och skjutsat Bob Dylan från Arlanda i Lill-Babs Mercedes-Benz.

Däremellan har han skrivit sånger som i dag är odödliga klassiker, och på köpet blivit en av Sveriges största underhållare genom tiderna.

Att det skulle bli så var det nog ingen som trodde under den trygga, borgerliga uppväxten i Enskede under 1940- och 1950-talen. Särskilt inte Lasse Berghagen själv – vars största merit inom underhållningsvärlden var att han som sexåring spelat snödriva i en skolpjäs.

– Jag hade inga förväntningar när jag var i tonåren på att jag skulle bli artist eller skådespelare, jag hade inga sådana längtor. Jag hade inte en tanke på det, jag hade tänkt bli jägmästare, det var ju min dröm, säger han.

– Det var väl artistlivet som valde mig på något sätt. Sedan har jag haft turen, eller skickligheten, att vara med i rätt sammanhang.

Det saknas knappast anekdoter i nya självbiografin Hej livet, som Lasse Berghagen har skrivit tillsammans med Marcus Birro. En rad ögonblick som skulle visa sig vara viktiga för att det blev som det blev avhandlas också. Som paketet på julafton 1961 med den första gitarren och hur Lasse några år senare upptäcktes av orkesterledaren Simon Brehm – vilket i sin tur ledde till det första mötet med Barbro ”Lill-Babs” Svensson.

Lasse och Lill-Babs föll för varandra. Hon var redan en av landets mest kända artister och efter giftermålet 1965 förändrades Lasse Berghagens liv över en natt.

– Jag var ju så ung. Jag var bara 20 år och kom in i hetluften direkt vilket naturligtvis var väldigt spännande och ett stort äventyr, säger han.

Lill-Babs avslöjade skilsmässan via löpsedlar

Paret fick dottern Malin tillsammans men efter bara tre år sprack äktenskapet. I självbiografin beskriver Lasse Berghagen hur han frös till is när han via en löpsedel fick veta att Lill-Babs ville skiljas – sedan ringde han upp henne och skrek i luren.

– Det var en chock naturligtvis, som jag inte var förberedd på. Men Barbro levde sitt eget liv. Hon var ju sju år äldre än jag och hade hållit på länge och jag åkte väl ut med badvattnet där.

Att få sitt hjärta krossat, och dessutom offentligt, är förstås fruktansvärt. Men i slutändan ledde den tuffa tiden också till något positivt och kom att bli starten på Lasse Berghagens verkligt stora genombrott.

– Vad ska jag säga utan att det låter konstigt… vår skilsmässa var väl det bästa som kunde hända mig, för min karriär. Då var jag ju tvungen att forma mitt eget liv.

Lasse Berghagen blev snart vän med Cornelis Vreeswijk och fick sitta på Gyldene Freden i Stockholm med honom och Fred Åkerström. Det var också då han skrev sånger som En kväll i juni och Teddybjörnen Fredriksson.

– Det smällde till ganska snabbt därefter och jag var väldigt produktiv under den tiden. Det var väl något slags handtag som jag höll mig i, att skriva sånger till mig själv och andra.

Skrev låtar med Vreeswijk

De två stora kärlekarna i Lasse Berghagens liv löper som en röd tråd också genom hans karriär. Om det var Lill-Babs som var med och satte den i rullning så beskriver han i boken hur det är hustrun Eva Berghagen, som han gifte sig med 1976, som fått karriären att hålla.

– Eva har varit ett otroligt bra bollplank. Jag har ju inte gjort ett jobb utan att först tala med henne om jag ska göra det eller inte. Så hon är ett otroligt stöd. Eller stöd, det låter som att jag är handikappad, men hon pushar mig hela tiden. Mycket av min tid går ju annars åt till att sitta på kammaren och skriva dikter och texter, det är ju det jag tycker är roligast.

Ni har varit gifta i 45 år. Vad är hemligheten?

– Det har jag faktiskt också funderat på. Nej, men det är väl att vi har en väldigt bra kemi. Utöver kärleken så har vi samma språk och en öppenhet mot varandra. Det händer väl att jag funderar på det här, går upp och väcker henne och förklarar att ”jag vill bara säga att jag älskar dig, hej då”. Man måste visa kärleken och ta hänsyn till varandras känslor.

I samma veva som Lasse träffade Eva kom också det riktigt breda genombrottet när han 1975 vann Melodifestivalen med Jennie, Jennie. Han turnerade land och rike runt och året därpå föddes sedan parets dotter Maria.

I boken berättar Lasse Berghagen om sin egen far, tandläkaren Nils Berghagen, vars liv helt kretsade kring hans yrke – han drev egen praktik och forskade.

– Hade han gått bort före pensionen hade jag egentligen aldrig träffat honom, för när jag var grabb hade jag ju redan gått och lagt mig när han kom hem, säger Lasse Berghagen.

Det är lätt att dra paralleller till hur han själv sedan sällan var hemma under döttrarna Malins och Marias uppväxter.

– Jag har till och med sagt till dem att ”jag är ledsen att jag var borta så mycket”. Då sa de någonting som jag har tänkt på: ”Men vi visste ju inget annat.” De kunde liksom inte känna ”åh, han är borta jämt” utan mer ”han är ute och sjunger för att vi ska kunna ha ekonomi att leva som vi gör”. Och vi har ju en underbar kontakt, vi gör mycket tillsammans.

Hej livet! är fylld till brädden med soliga anekdoter från Lasse Berghagens artistliv – människorna han träffat, äventyren i Tyskland och åren då han tog Allsång på Skansen från knätofs till publiksuccé med världsartister.

– Om jag får vara lite kaxig tror jag inte att programmet hade funnits kvar om jag inte hade tagit över det, säger han.

Han berättar också att vi aldrig kommer att få se honom dra på sig en vit rock och kränga köttfärs – det är både en blinkning mot ett tidigt gig då han sålde skivor från köttdisken i en butik och en känga mot Ica-Stig.

– Jag försöker hålla mig till den jag är, poet och kompositör, och har tackat nej till många reklamjobb för jag har känt att ”det där är inte bra”. Jag vill vara ren på något sätt, att den som lyssnar på min musik inte ska se mig som Ica-Stig som har sjungit in en skiva.

Berghagen skyddades av Säpo

Men i boken finns också mörker. Lögnaktiga löpsedlar och rubriker som har gjort ont och en beskrivning av den psykologiska terror det innebär att vara förföljd av en stalker.

I Lasse Berghagens fall slutade det med att en kvinna lyckades ta sig in i hans loge – trots att han skyddades av en Säpo-vakt.

– Jag vill att den som läser också ska få se medaljens baksida. Det har varit jobbigt med dem som har blivit totalfixerade vid mig och där har det hänt en del grejer. Det var nog tur att just det hände efter och inte före showen, för jag blev chockad och skärrad. Jag lever ju och har hälsan men det var jobbigt när vi var inne i det, säger han.

Än värre har det känts när hans kändisskap har drabbat familjen. Som den gången Eva fick ett brev med budskapet att hon nog hade hiv då Lasse påstods ha varit otrogen med den kvinnliga brevskrivaren, som själv sade sig ha aids.

– Hur Eva reagerade när hon fick det brevet? Hon visade inte mig det, jag har inte sett det ännu, men hon berättade om det senare och då sa jag bara att ”hoppas du litar på mig, det finns inte en chans att jag skulle ha fått hiv av någon”. Det har nog också varit något slags riktlinje i mitt agerande i karriären, att jag inte skulle göra något som sårar henne. Störst av allt är kärleken!

Lasse Berghagen reflekterar också över vännerna och familjemedlemmarna som inte finns kvar. Magnus Härenstam, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, systern Eva, Carl-Gustaf Lindstedt. I en gripande scen beskriver han hur han sitter i fåtöljen med ett glas vin, bläddrar i sin gamla telefonbok, läser namn och nummer och tänker: ”Han är död. Hon är död. De är döda.”

– Döden är ingenting som jag går och tänker på. Jag är i högsta grad en nu-människa. Det är nu jag lever. Skjut inte upp någonting. Rent allmänt tror jag att det med ålderns rätt kommer fram att man ska passa på att leva. I tonåren och åren som följer tänker man inte så, då kör man på och tycker det är kul.

– Men jag har ju några vänner som är krassliga och som jag ringer till med viss oro för att de inte ska svara. Döden är ju ofrånkomlig, det är bara att acceptera och hoppas att den kommer utan smärta. Det är min önskan, både för mig själv och andra.