Lill Lindfors om bossighet, metoo och den misslyckade skönhetsoperationen

Att sju månader efter Rysslands invasion av Ukraina sätta upp en Broadwaymusikal om en försvunnen tsardotter med nostalgi inför det storryska imperiets glansdagar kunde möjligen uppfattas som taskig tajming, ansåg en kritiker på Dagens Nyheter.
Själv tänker hon tvärtom.

– Det satte Rysslands historia i fokus, hur man genom tiderna har förvanskat sanningen, säger Lill Lindfors som gjorde rollen som änkekejsarinnan Maria Fjodorovna i Anastasia på Malmöoperan under förra året.

Fick gömma sig i badrummet

Hon har faktiskt egna personliga minnen av krig.
Lill Lindfors som föddes i Helsingfors 1940 berättar om hennes pappa som var inkallad och mamman som fick grabba sina barn när flyglarmet ljöd.
– Vi blev nedfösta i ett skyddsrum i källaren när larmet gick. Mamma som hade tre barn bar sin bebis och min andra bror som var tre år medan någon man fick bära mig. Det kommer jag ihåg att jag tyckte var obehagligt, att inte mamma kunde bära mig.

– När man var orolig för bombanfall sov vi i badrummet för där fanns inga fönster. Jag och min lillebror Torsten låg skavföttes och den minste som var pytte sov i babybadkaret.

Efter månader av pendling till Skåne har hon landat i sin arbetslya på Gärdet i Stockholm. Lill öppnar dörren till ett kreativt universum där notbladen med Längtans samba och Du är den ende ligger utslagna på bordet bredvid Göran Rosenbergs roman Rabbi Marcus. På fläktkåpan en dikt av Alf Henriksson:

”Så mycket man glömmer när någon frågar
och så mycket man vet när ingen frågar
och så litet man glömt att man vet
och så mycket man vet att man glömt”

Ungefär så känns det att möta Lill Lindfors. Var börjar du med en kvinna som varit en auktoritet i svenskt underhållningsliv i decennier och som gjort allt? Seriös dramatik, revy, musik – och tappat kjolen inför 400 miljoner tittare i Eurovison Song Contest.

Hon som inte ens skulle bli artist.

– Jag skulle bli sjuksköterska som min mamma eller läkare. Jag var duktig i skolan och tänkte utbilda mig inom medicin. Jag ville bli ”något riktigt”, säger Lill Lindfors. Så kom Hagge Geigert och haffade henne när hon spelade studentrevy. Sedan Karl Gerhard, Hasse och Tage, Povel Ramel, Owe Thörnqvist.

– Jag tänkte att jag skulle jobba en månad med Hagges nyårsrevy och sen återvända till högskolan men då hade det spridit sig att Hagge Geigert hade nån ung begåvad tjej, eller ”en snärta”. Så fick jag göra Karl Gerards Ursäkta handsken när den gästspelade i Stockholm. Man ville alltid ha några ”nya fräscha” tjejer. Då blev det Birgitta Andersson och jag som var de nya och fräscha.

Drömde om att bli skådespelare

Hela tiden tänkte hon att hon skulle utbilda sig, samtidigt var det glädjande att tjäna egna pengar.
– Jag tog körkort och köpte en blå folka, berättar artisten som hade varit med och startat Tio i topp i Sveriges Radio och sökt till Dramaten (”jag sprack i tredje och sista provet”) när hon fick frågan om att spela in en platta.

– På ett sätt var det splittrande att jag var intresserad både av musiken och teater. I dag är det förmodligen det som har gjort att jag hållit så länge och alltid haft arbetsmöjligheter, att jag har bredden. Det var lättare att pröva på olika saker då. I dag är konkurrensen mycket tuffare, konstaterar Lill Lindfors.

En sak var hon dock helt säker på: hon hade inget intresse av att bli en popstjärna.

– Jag är inte någon stor sångerska men jag är en personlig sångerska. När jag tittar på texter tänker jag på hur jag kan uttrycka den sceniskt. Det var väl en period där när jag skulle vara sexig, men jag kände mig inte alls bekväm. Det där med stora urringningar har jag aldrig lagt an på. Jag tyckte sensualismen och framförallt komiken var intressantare.
– Men det är klart att det var en komplexfylld tid också. Jag tyckte alltid att jag var för lång, mina väninnor och alla var kortare.

Var det någon som ville göra om dig till ”mer sexig”?

– Nej, för ingen kunde göra om mig. Jag var så tydlig med vad jag ville och inte. Jag har haft en ekonomisk rådgivare, Aller Johansson, som jag drev Maximteatern tillsammans med, men jag har aldrig haft en agent. Det var alltid jag som var drivande och valde alltifrån vilka musiker och ljudtekniker till textförfattare och designer jag skulle jobba med. Jag bestämde alltihop. Så har det varit i hela mitt liv.

– Kanske beror det på att jag har två yngre bröder haha. Jag kan säga vad jag tycker och vad jag inte gillar.

Lill Lindfors har varit bossen

Något som inte alltid har varit helt uppskattat eller bra. Hon tar exemplet med den vida tyllkjolen som hon först resolut avfärdade inför fotograferingen med Femina.

– Jag kan vara lite för snabb ibland men jag kan också ändra mig. Det är en sak att vara oresonlig men jag är konstruktiv. Många har nog tagit min ivrighet och mitt engagemang som att jag är arg, när det handlar om att jag vill göra så bra som möjligt. Om folk reser sig och lämnar salongen för att det är dålig ljudteknik så är det jag som bär ansvaret eftersom jag frontar.

– Några stötestenar har det varit. Jag har varit till besvär, tycker ju folk. Men det är också väldigt kvinnligt, att man lindar in. Det är helt acceptabelt i vårt samhälle att en man pekar med hela handen och säger hur det ska vara. När en kvinna gör det, känner sig mannen i underläge.

Metoo var en välkommen revolution, konstaterar Lill Lindfors. ”Jättebra och glädjande” och bara överraskande i en mening.

– Jag blev förvånad över att det var så vanligt förekommande. Men jag sedan tonåren varit upplyst och väldigt medveten om kvinnors situation. En man i byrån, vad tror du att det är? Och det var ändå 60-tal. Som kvinna är man rent muskulöst svagare men i den här branschen är kvinnor ofta också i beroendeställning. Det är väl det som har gjort att jag klarat mig bra. Visst har också jag råkat ut för ”lilla gumman” och ”lilla stumpan” men jag är ingen idealisk ”lilla stumpan” eftersom jag har varit så lite i beroendeställning.

– Det är jag som har varit bossen och chef över killarna. Jag kunde välja att inte anställa en saxofonist som hade rykte om sig att bli otrevlig på fyllan och har skickat hem en trumslagare en gång som var bråkig.

”Jag smällde till honom rakt i ansiktet”

Hon har alltid känt att hon kan svara och sätta gränser, säger Lill Lindfors och inte tvekat att ge tillbaka om någon kladdat. Bokstavligen. Hon berättar om en konsert på Sandgrund i Karlstad. Hon gick i gången mitt i publiken när en man klappade henne på rumpan.

– Det var helt reflexmässigt, jag smällde till rakt i ansikte. Sen gick jag därifrån. Senare var den en kompis till killen som skickade en hälsning där hans kompis uttryckte att han skämdes och bad om ursäkt. Han blev såklart förlåten.

Så kom det glada 70-talet där samarbetet med Magnus Härenstam och Brasse Brännström på Berns inte bara blev en perfect match yrkesmässigt.
Lills äktenskap med filmfotografen Peter Wester, som hon hade treåriga dottern Petronella med, var i en uppbrottsfas när Brasse vällde in i hennes liv. Hon beskriver det just så.
– Brasse kom in som en flodvåg i mitt liv. Jag blev så våldsamt förälskad. Det var ingen stor otrohetsaffär vilket kändes bra. Jag var noga med att Peter och jag skulle klara ut allt mellan oss. Men det var svårt ändå. Det finns inga bra skilsmässor.

Kändes det som ett misslyckande?

– Ja, pappa tyckte det. Mamma var klok och respekterade mitt val men pappa tyckte att Brasse var en clown och undvek till en början att komma in i vårt hus. Det var en sorgeperiod och det har jag bearbetat faktiskt.

Tog Brasse rollen som bonuspappa?

– Nej, han var mer som storebrorsa. Han var sån fin och kärleksfull mot barn. Kanske för att han hade barnets fantasi, säger Lill Lindfors och ler åt minnet när mammas lattjolajban-kille skulle hämta på förskolan.

– När Brasse skulle hämta Petronella på dagis hade ju ”Fem myror” gått på tv och alla barn tyckte det var så roligt och började skratta åt honom. Det tyckte inte Petronella var kul och sa till Brasse ”kan du inte sätta på dig glasögon eller skaffa skägg?”

Saknaden fortfarande stor efter Brasse

I tio år var de ett av Sveriges mest omsusade och uppmärksammade kändispar när relationen tog slut efter att Brasse förälskat sig i en kvinna under ett filmprojekt i Ungern.

– Han skrev ett brev och jag var helt förtvivlad. Det var väl lagom åt mig som hade gått vidare så snabbt från mitt äktenskap. Det var verkligen tufft, medger Lill Lindfors som sedan 30 år är lyckligt gift med Anders Byström.

Hon kan inte nog betona det, hur Anders och hon kan skratta ihop och är varandras stora trygghet.

– Jag har en underbar, fin och intressant man som jag lever med men jag kan sakna Brasse som vän och kollega ganska ofta. Han var en fantastisk komiker med en fenomenal skärpa och tajming. Det här jobbet handlar så mycket om att skapa trovärdighet för det man vill berätta och jag hade stort utbyte av Brasse i mitt eget sceniska uttryck. Senast med ”änkekejsarinnan” i Malmö fick jag en känsla av att jag ville prata med Brasse om rollen, säger hon och berättar att hon och Brasse Brännström träffade på varandra i olika sammanhang genom åren. Hon var på bröllopet när ex-mannen gifte om sig med Git Erixon, men också på begravningen.

– Jag träffade aldrig Brasse när han var sjuk, det kom plötsligt, jag var inte beredd. Det var en en borgerlig begravning som han hade beställt och bestämt hur det skulle vara och se ut. Han visste vilken musik han ville ha.

Hade du velat ha fler barn?

– Ja. Jag hade gärna velat ha en pojke också. Brasse och jag var på väg och pratade om att adoptera. Jag tänkte mycket på att det fanns så många barn i som inte hade ett hem och jag hade fått uppleva att bli förälder men inte han.

– Brasse hade blivit en jättebra pappa. Men karriären tog över för oss båda.

Livet förändrades med moderskapet

Bredvid Alf Henriksson-dikten i lägenheten på Gärdet hänger en lapp med det snirkliga budskapet ”Mormor är däst”. I dag är barnbarnet Tindra 18 år och har just varit förbi och lånat en kappsäck av sin mormor.

– Jag hade skjutit på att bli med barn och var 29 när Petronella kom. Det är den största upplevelsen i mitt liv och blev också ett viktigt steg mot mognad. Artistlivet är ju så egocentrerat; hur ser jag ut? Hur bra är jag?” och så vidare. Jag är säker på att jag säkert gjorde massor av fel som mamma men det som jag berör mig mest när jag tänker tillbaka är att hur man signalerar till barnen att man vill bli av med dem. ”Skynda dig, vi måste gå”. Hela tiden är det ett evigt rushande i stället för att ta sig den tiden med barnen. Man har den tiden om man tänker på det.

– Som mormor är jag koncentrerad på barnet. Kommer det in ett barn i ett rum vill jag gärna kommunicera med dem.

Och människor vill prata med Lill.

Efter ett helt liv i offentligheten är hon van vid att bli tittad och hälsad på av okända på gatan och hon ställer alltid upp på selfies.

– Jag tycker att det är okej. Det är publiken som har sett till att jag har kunnat leva på mitt artisteri. Och det är värre för politiker. Jag behöver i alla fall inte få skäll för invandring och elpriser, säger hon med ett leende, innan den glada blicken blir allvarligare. Efter att ha stöttat brasilianska barnhem i många år och varit Unicef-ambassadör sedan 1998 upplever hon en större oro för Sveriges kommande generationer.

– Jag är orolig för framtiden både när det gäller demokratin och barnen. Jag tror på kulturens kraft. Vi måste höja statusen på estetiska och kreativa ämnen i skolorna, istället skär vi ner på bild, musik och idrott. Barn utvecklar svenska språket genom lek, därför måste det finnas. När Jan Björklund plötsligt sa att matematik var det viktigaste, skulle alla lära sig matte. Men det finns ju vetenskap på vad som händer rent medicinskt med kroppen när man får måla eller uttrycka musik. Istället fyller man på med 33 elever i klassrummen och skär ner på kreativiteten och kulturen.

Inte minst blev pandemin en påminnelse om kulturens kraft, påminner Lill.

För egen del hade hon precis påbörjat turnén som skulle salutera hennes 60 år på scen när föreställningen i mars 2020 sattes på paus.

– Jag kom till Öland i vinterkappa och skulle stanna där i tio dagar, så slog pandemin till och jag blev kvar. Jag är en social person som roas av sitta runt ett matbord och samtala. Det var nog svårast under den tiden, att inte kunna säga till någon spontant ”kom över och käka middag”.

– Samtidigt hade vi det fantastiskt bra på Öland, vi läste böcker, följde Trump på CNN om nätterna och kunde ta långa promenader vid havet. Så man blev åtminstone spänstig!

Vill föras till sista vilan i Finland

Om man nu ska prata ålder. Att Lill Lindfors fyller 83 i maj är svårt att tro på. Också för henne själv.

– Jag är tio yngre egentligen, haha. Jag tänker inte på mitt åldrande men jag blir påmind om det. Om nån säger ”klarar du dig uppför trappan, vill du ha hjälp?” svarar jag blixtsnabbt ”Nej, det går bra”. Men det är klart att kroppen är lite känsligare. Jag kan vakna på morgonen och känna mig ledbruten tills jag kommer på att jag ju var och handlade och bar hem en massa kassar.

Du har väl inte gått i fotriktiga skor med tjock sula heller genom livet?

– Nej det har jag inte ha ha. Jag har lite artros och rynkor. Men de får man ta, säger hon.

Numera.

– Jag har aldrig använt botox men jag har tunga ögonlock som gör att man ser lite arg ut och som jag lyft en gång när jag skulle göra en grej med Björn Skifs för många år sedan. Jag var väldigt nöjd men bara en kort tid. Vad jag har kommit underfund med är att det kommer tillbaka. Kroppen är som ett kretskort, den märker ”oj nu har det tagits bort nånting, då måste vi återställa den delen”. Det blev inte ett dugg bättre. Tvärtom. Nu sätter jag Tesa-tejp i nacken istället!

Vad som väntar runt hörnet yrkesmässigt vet hon inte. Efter en februari med konserter har Lill Lindfors en del förfrågningar att ta ställning till. Men först ska hon bestämma vad och hur mycket.

– Det tilltalar mig inte att göra något stort. Jag slås mer av tanken på om jag ska pensionera mig för att hinna leva ett annat liv också. Jag vill umgås mer med min dotter, mitt barnbarn och gamla vänner. Jag har kajkat så mycket mellan platser och jobb. Jag vill vara mer tillgänglig.

– Det är klart att det finns tankar som rör sig kring döden. Att det plötsligt finns en begränsad tid. Men jag kom fram till häromnatten att jag ska leva tills jag är 92. Mamma blev 92 och pappa hade också blivit gammal om han inte hade ramlat.

Vad drar dig tillbaka till strålkastarljuset?

– Skapandet! Jag brukar säga att jag egentligen bara kunde ägna mig åt att repetera för att det är så är så roligt och så fritt för idéer, men givetvis tilltalar det fåfängan att få applåder och bli hyllad också. Men jag är inte lika beroende av det, och jag behöver ju inte heller jobba på att ”bli känd”.

Förlåt för morbid fråga men eftersom du om pratade om Brasses begravning... har du själv någon plan för sista vilan?

– Ja. Jag vill bli begravd på Finströms kyrkogård på Åland. Hos min farmor, farfar och faster i familjegraven. Det tilltalar mig.

Klart du ska bestämma det också?

– Ja haha, men det blir enklare för de efterföljande. Min pappa som var förutseende hade valt att det skulle stå ”Livet är härligt” på hans gravsten. Det håller jag med om.

Lill Lindfors – här är ditt liv

40-talet

Föds i Helsingfors under andra världskriget. Flyttar till Sverige som åttaåring och växer upp norr om Stockholm med pappa Nils Lindfors, mamma Katri Nyström och två yngre bröder.”Jag växte upp med musik. Pappa sjöng och spelade luta och mamma spelade piano. Jag hade en lycklig barndom med en stark känsla av att mina föräldrar skulle skydda oss vad som än hände.”

50-talet

Gick gymnasiet som dagelev på internatskolan Viggbyholm i Täby, där det inte var ”lika strängt som Sigtuna eller Lundsberg. Man gick i träskor och det fanns rökruta”. Lill beskriver skoltiden som en kreativ dröm där hon fick prova på allt från seriös dramatik till revyer. Hon var häxa i Ingmar Bergmans Trämålning och satte upp raggaroperan Nobborna som visades på tv. På sommarlovet fick hon frågan om att spela cabaré på nattklubben Hamburger Börs.”Viggbyholmsskolan är ett kapitel i mitt liv som har påverkat mig starkt. Det fanns en frihet i det kreativa. Jag fick verkligen blomma.”

60-talet

Hade skrivit in sig för att läsa engelska och teaterhistoria på Stockholms universitet när Hagge Geigert frågade om hon ville spela nyårsrevy i Uddevalla. Därefter följde Karl Gerhards sista stora show Ursäkta handsken i regi av Tage Danielsson. 1961 blev en milstolpe i karriären som hennes första professionella år som artist. Deltog i Melodifestivalen 1966 tillsammans med Svante Thuresson och bidraget Nygammal vals som slutade tvåa i ESC. Året därpå släpptes det legendariska Du är den ende-albumet.”60-talet var otroligt. Jag fick göra allt och allt exploderade med Knäpp Upp och samarbetet med Hasse å Tage”.Privat gifte hon sig med filmfotografen Peter Wester.

70-talet

Dottern Petronella föds 1970 och Lill ”flyttar in” på Berns där hon radar upp framgångsrika scenföreställningar, varav flera sänds i tv. Ett av de mest hyllade samarbetena blir med Magnus Härenstam och Brasse Brännström. Brasse och Lill är ett kärlekspar i tio år under ett 70-tal där hon också gör tv-shower utomlands.”Petronella fick följa med på mina turnéer innan hon kom upp i skolåldern. Min mamma var också ett ovärderligt stöd under småbarnsåren”.

80-talet

Arbetade nära regissören Birgitta Götestam i bland annat barnprogrammet Svenska Sesam med Magnus Härenstam och Gunilla Åkesson.Gjorde bejublad one woman-show på Börsen där Emilio Ingrosso under ett virvlande dansnummer slet kjolen av Lill- Därmed var idén till det berömda "kjoltappet" i Eurovisionsschlagerfinalen i Göteborg 1985 född. Driver Maximteatern i Stockholm tillsammans med Magnus Härenstam, Brasse Brännström, Lars Amble och Aller Johansson.

90-talet

Släpper samlingsalbumet En titt i min spegel, spelar i tv-serien Mitt sanna jag som får sval kritik och läggs ned efter en säsong. Gifter sig med direktören Anders Byström 1991 och utses till Sveriges första goodwillambassadör för Unicef.

2000-talet

Blir mormor och turnerar med Riksteaterns uppsättningar av komedierna Plaza svit och Ensamma hjärtan. Får strålande recensioner för rollen som Fraulein Schneider i Stockholms Stadsteaters uppsättning av musikalen Cabaret och belönas med en hedersgrammis 2015.

”Jag blev tillfrågad om jag ville göra huvudrollen som Sally i Cabaret när den just kommit ut på 60-talet och det ville jag för jag hade sett den i London. Men jag var uppbunden då och kunde inte ta rollen. Därför var det underbart att få en chans som Fraulein Schneider 50 år senare”.