Linda om fruktansvärda natten – var nära att mista livet i diskoteksbranden

Det finns vissa händelser som har etsat sig fast i alla svenskars minnen. Estoniakatastrofen 1994 och den 11 september 2001 är exempel på dagar och tillfällen som vi alla minns. Samma sak gäller diskoteksbranden i Göteborg den 29 oktober 1998. En brandkatastrof som orsakade svåra skador hos 200 ungdomar och som tog 63 ungdomars liv. Men också hos dem som klarade sig utan svåra skador har olyckan satt spår för livet.

Bästisarna Linda Sesar och Andrea Ström­­blad hade sett fram emot festen hela novemberlovet. De var 16 år och livet hade precis börjat. Båda två gick på danslinjen på Angereds gymnasium och levde för dansen. De hade känt varandra sedan de var fyra år, och numera ägnades all fritid åt disko och dansträning.

Den här kvällen hade de fått okej av sina föräldrar att gå på den där festen som ”alla” var bjudna till. Festen, som arrangerades i Makedoniska föreningens lokaler på Backa­plan, hade utannonserats på flyers över hela stan och redan när Linda och Andrea kom dit när det öppnade ringlade kön långt ut på gatan.

Linda och Andrea hängde på låset. Ville maxa kvällen eftersom de bara fick vara ute till klockan 23. Sedan skulle de bli hämtade av föräldrarna.

– Andrea och jag var Linnéungar från innerstan men hängde på Backa varje helg. Och den här festen, den ville vi verkligen gå på, minns Linda Sesar när vi ses över en lunch i centrala Stockholm för att prata om den där kvällen som varken hon eller barndomsvännen Andrea kan glömma.

Också Andrea Strömblad, som bor kvar i Göteborg, minns kvällen glasklart.

– Vi hade så roligt! Vi dansade, gick ut för att svalka oss, in till dansgolvet igen och så höll vi på. Vi dansade och dansade.

För alla var där, hela kompisgänget, och stämningen var hög. Ingen alkohol serverades, men i kiosken fanns både läsk och snacks att köpa. Folk var där för att dansa, och ljudnivån var hög. För Linda och Andrea var det extra roligt. Eftersom deras kompisgäng splittrats när de började gymnasiet hade de den här kvällen träff med sina gamla kompisar.

– Det var så himla bra musik, vi dansade så mycket att vi då och då var tvungna att gå ut och kyla av oss, säger Linda.

När klockan närmade sig 23 var det meningen att tjejerna skulle gå ut för att bli upplockade av sina föräldrar.

– Men det var så roligt, så när klockan började närma sig ringde vi hem till våra föräldrar och frågade om vi fick stanna längre. Det fick vi, och bestämde en ny tid att bli hämtade på, säger Andrea.

– Så vi stod där utanför och minglade med våra gamla kompisar. Men så började det bli kallt och därför gick vi in igen, hela gänget, säger Linda.

Diskotekbranden tog fart

De gick in, kom till mitten av dansgolvet när någon i sällskapet frågade vad klockan var. Linda minns att klockan var halv tolv, och sedan gick brandlarmet, nästan exakt samtidigt som det började lukta starkt av rök i lokalen.

I början förstod ingen vad som hänt, och när Andrea ser tillbaka på kvällen påminns hon om att någon just där och då, när brandlukten började strömma in, på skämt rappade Petters låt Vinden har vänt.

– Jag sa till Andrea att vi skulle gå ut och se vad det var. Sedan gick allt fort, säger Linda.

Hon och Andrea krokade finger för att inte tappa bort varandra i tumultet som utbröt, men på väg ut mot utgången kom de ifrån varandra.

Klockan 23.42 kom det första larmsamtalet om branden, men trots att räddningstjänsten snabbt var på plats var katastrofen ett faktum, lokalen var övertänd.

När Kalla Fakta, ett halvår efter katastrofen, gjorde ett program om diskoteksbranden intervjuades en samlad Andrea, då 16 år. Inför kameran berättar hon hur hon, när hon och Linda kommit ifrån varandra, insett att hon måste ta sig ut så fort som möjligt.

Också i dag, 25 år senare, minns Andrea hur hon försökte ta sig ut.

– I entrén stod ett bord där arrangörerna hade tagit betalt, det kom jag ihåg på vägen ut. Jag visste också att jag måste ta mig över bordet för att komma ut.

Men Andrea fastnade mot bordskanten och när hundratals panikslagna ungdomar som kämpade för sitt liv började trycka på bakifrån blev hon liggande, samtidigt som folk klättrade över henne.

– Min överkropp pressades framåt och efter en stund låg jag ner. Jag hade någon under mig och på båda sidorna. Allt eftersom andra ungdomar klättrade över oss fastnade också fler och fler och det byggdes upp som en mur av människor på bordet som blockerade utgången.

Trycket var enormt, och Andrea minns skriken från alla som försökte ta sig ut.

– Man bet varandra för smärtan och när överlevnadsinstinkten kom in. Jag skrek på hjälp och ropade på mamma.

Också Linda kämpade för livet i den rökfyllda, mörka lokalen. Med hjälp av bestick, salt- och pepparkar på vårt bord i lunchrestaurangen demonstrerar hon hur lokalen var byggd, och hur även hon till slut hamnade på bordet, omedveten om att hennes bästa vän måste ha legat alldeles i närheten.

– Jag hamnade ovanpå en kille, med ansiktet nedåt. Det kan ha räddat mig, säger Linda.

Och här inträffar något märkligt i de båda vännernas historia. För i efterhand är de båda säkra på att de faktiskt hade kontakt med varandra, där på bordet. Att de satt och grät och höll om varandra, övertygade om att de skulle dö.

I själva verket låg de inte nära varandra, och när Linda senare berättade hur hon kommit ut, insåg de båda att det inte var så det gick till. De satt aldrig intill varandra, där på bordet och försökte trösta varandra.

– Ändå har vi samma minne. Jag kan inte mer än tro att vårt band till varandra är så starkt så våra själar möttes där i den stunden, funderar Andrea.

När Linda fastnat vid utgången tappade hon medvetandet. Hon har i dag ingen tidsuppfattning om hur länge hon låg där, men när hon vaknade till såg hon ficklampssken från en rökdykare genom den tjocka röken.

– En kille försökte dra tag i honom, men rökdykaren valde att ta mig, eftersom jag var mindre, berättar Linda.

Rökdykaren lyfte upp henne och försökte få ut henne genom ett av fönstren, som satt högt placerade utmed lokalens långsidor. Linda fastnade med benet, men lyckades till slut ta sig ut i friheten.

25 år sedan diskoteksbranden

Fram till nu har Linda varit samlad när hon berättar om den fruktansvärda kvällen. Men när hon i minnet återvänder till hur det kom sig att just hon överlevde kommer tårarna, trots att det har gått 25 år.

Också Andrea har haft skuldkänslor, något hon talade mycket om när hon intervjuades i Kalla Fakta, sex månader efter katastrofen.

För de båda vännerna väntade en tid fylld av begravningar, sorg och ångest.

– Nio nära vänner dog, men det tog flera dagar innan jag förstod omfattningen, säger Linda.

Både hon och Andrea fick bra hjälp från familjen, psykologer och kuratorer. Angeredsgymnasiet var den skola som hade flest drabbade, och här kunde eleverna också få stöd av varandra.

De beskriver tiden som kaotisk, där de också skulle medverka i rättegången mot de unga gärningsmännen. Offren hade alla Thomas Bodström som advokat, och under veckorna före rättegången hade han separata möten med samtliga offer.

– Vi fick höra att det skulle kunna vara bra för oss att medverka på själva rättegången, som hölls i Svenska mässan, så mamma och jag gick dit. Det skulle hjälpa oss att bearbeta det vi varit med om, säger Linda.

De fyra unga gärningsmännen dömdes för grov mordbrand, men varken Linda eller Andrea känner något hat mot dem.

– Ibland kan jag undra vad de gör i dag, hur de mår och hur de lever med vad de gjort. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att utfallet var meningen. De ville sabba diskot men inte mer. Det måste vara fruktansvärt att leva med detta efteråt, säger Andrea

Andrea och Linda klarade sig utan livslånga skador. Andreas lungor tog visserligen stryk, och hon har fortfarande ett ärr kvar på benet, men de överlevde.

Händelsen har dock satt spår inombords. För Lindas del handlar det till exempel om att hon har svårt att medverka vid brand­övningar på hotellet där hon jobbar. För Andrea kommer minnena i form av ångest när hon är på resor och känner att hon inte har riktig kontroll.

För både Linda och Andrea är händelsen en så central del av deras uppväxt att de, trots att de helst vill undvika att prata om den, när de träffar nya människor och branden kommer upp, behöver berätta att de själva var med.

De har båda två varit tillbaka på katastrofplatsen på årsdagarna. Då träffar de andra offer, personer som själva varit med, och som förstår vilka spår det har satt.

Vilka gjorde det?

Klockan 23.42 den 29 oktober 1998 fick Räddningstjänsten i Göte­borg det första larmsamtalet om att det brann i Makedoniska föreningens festlokal på Backaplan på Hisingen i Göteborg. Det var ungdomar från platsen som ringde, och snart hade räddningstjänsten fått ytterligare en stor mängd larmsamtal.

Närmare 400 ungdomar befann sig i lokalen som var övertänd när räddningstjänsten kom till platsen.

I efterhand skulle det visa sig att fyra killar, som nekats tillträde till festen, någon gång mellan klockan 23.20 och 23.30 hade anlagt branden i möbler som belamrade nödutgången.

Bara sju minuter efter det första larmet kom den första räddningsstyrkan.

Festarrangörerna hade lyft ut möblerna från lokalen, som egentligen bara var godkänd för 150 personer, och ställt dem framför nödutgången. Framför den enda ordinarie utgången stod ett bord, där man tagit emot de 40 kronor som det kostade att gå in på festen.

Dessa arrangemang gjorde att festdeltagarna mer eller mindre blev instängda i branden, eftersom nödutgången var totalt blockerad, fönstren satt för högt upp och den ordinarie utgången stängdes till med ett bord.

Därför blev det som en trång flaskhals vid dörren, där panikslagna människor försökte tränga sig ut, föll omkull och ramlade över varandra.

Redan klockan 00.30 kunde räddningstjänsten konstatera att det inte längre gick att rädda dem som fort­farande var kvar inne i lokalen. 63 ungdomar dog, 214 skadades.

Två år senare fälldes fyra unga killar för att ha anlagt branden. Rättegången hölls i Svenska Mässan och Thomas Bodström företrädde offren.