Majgull Axelsson strider för utsatta barn – kämpar själv mot Parkinsons

Våren är på väg och vi är nog är många som drömmer om att återigen få se svalors flykt över himlen, ett definitivt farväl till en lång och mörk vinter.

Christel i Majgull Axelssons nya roman, Svalors flykt, en pensionerad psykoterapeut i Norrköping som närmar sig de sjuttio men som lockats till att fortsätta arbeta som vikarie, hoppas dock mest på att få syn på en mer specifik del av svalan – dess kluvna stjärt. Det är så Christels vän Dragan, läkare och neurolog, beskriver ett mönster han hoppas upptäcka i hennes hjärna med magnetkamera. Ser man mönstret av något som liknar en svalas kluvna stjärt i hjärnan är det ett tecken på att man är frisk. Finns inte mönstret där är risken stor att ”elake herr P har flyttat in”. P som i Parkinsons sjukdom. Dragan hittar inte någon kluven svalstjärt i Christels hjärna.

Majgull Axelsson: Jag har Parkinsons

– Jag har parkinson, säger Majgull Axelsson, jag fick diagnosen strax innan jag började skriva den här romanen. Det är en jävla skitsjukdom, men den går att behandla. Jag äter tabletter, och tar mig varje morgon till Balettakademin där man har ett träningsprogram som kallas Dans för Parkinson. Det är hemskt att det heter så, det borde heta Dans mot Parkinson, säger hon och skrattar.

–Det var för tre år sedan, normalt för mig är att det tar två år att skriva en roman, men den här sjukdomen har gjort det svårare. När jag fick sjukdomsbeskedet funderade jag på om jag skulle gå i terapi, eller skriva en roman. Då blev det en roman. Att skriva är ett sätt att hålla ångesten i schack.

I romanens början får Christel en ny patient, en sjuttonårig flicka som heter Molly men vill kallas för Zadie Moonbeam. Zadie har flyttat mellan olika fosterfamiljer under många år, mamman och pappan är svåra missbrukare som emellanåt skärper till sig och då vill ha barnen tillbaka. Det visar sig att Zadie haft en lillebror, Mio, som dött när han befunnit sig hos föräldrarna. Pappan har ”råkat” slå ihjäl sin son, fyra år gammal. Nu ligger pappan på långvården, svårt handikappad efter en stroke. Mamman sitter i fängelse, dömd som medskyldig till sonen Mios död. Zadie bor hos en ny fosterfamilj, hennes högsta önskan är att få en egen lägenhet. Det finns en möjlighet till det, men då måste hon också visa att hon är vuxen uppgiften, att hon är tillräckligt mogen. Det är upp till Christel att avgöra det, när hon tar sig an Zadies fall.

–Jag måste gå i gång och bli arg när jag ska börja skriva någonting nytt, säger Majgull. När jag läste om fallet Lilla Hjärtat, där flickan Esmeralda blev dödad av sina föräldrar, efter att Kammarrätten dömt till föräldrarnas fördel när de ville ha tillbaka sitt barn, trots att barnet inget hellre ville än att vara kvar hos fosterföräldrarna där hon kände sig trygg och betraktade som sina riktiga föräldrar, blev jag rent förbannad.

–Vi talar så mycket om att Sverige är så barnvänligt, och det är det ju på så sätt att vi har långa föräldra-ledigheter, men de flesta av de barnvänliga insatserna gynnar mest föräldrarna. Barn har fortfarande väldigt få rättigheter i sig. Föräldrar som uppenbarligen brister i sitt föräldraskap ska inte ha makten över sina barn, det är inte rimligt. Nu har det efter fallet med Lilla Hjärtat kommit ett förslag från regeringen att barn ska bli rättssubjekt, och få sina egna juridiska ombud som tar hänsyn till vad barnen vill i första hand. Men det är ju än så länge bara ett förslag, vi får se hur det går.

Det första mötet mellan Christel och Zadie blir trevande, Christel har ”elake herr P” i tankarna, och Zadie taggarna utåt. Hon är hos Christel för att hon är tvingad till det, utan samtal med Christel, ingen lägenhet. Men Christel ska inte tro att hon tänker göra sig till: ”Jag är jävligt trött på folk som antecknar saker om mig och viskar bakom ryggen på mig och glor på mig som om jag var något konstigt jävla freak. Som du gör! Jag vet att jag är både övergiven och övervakad, men det klarar jag för jag har klarat mig igenom så många jävla helveten som du inte har någon aning om ...”.

Gradvis utvecklar sig dock ett förtroende mellan Christel och Zadie. Händelser i Zadies bakgrund kommer i dagen, som växer till ett hot mot både Christel, Zadie och Christels bästa vän, läkaren Lisbeth, som en gång förlöst Zadies mamma Isebel. När barnen visade uppenbara tecken på abstinens, sonen svår heroinabstinens, kontaktade hon omedelbart socialen för att barnen skulle bli omhändertagna. Isebels begär efter hämnd växer när hon sitter inspärrad, och hon har farliga vänner, medlemmar i en motorcykelklubb.

–Det finns kvinnliga psykopater, säger Majgull, och de är otäcka att ha att göra med. Isebel är manipulativ, har ett stort svart hål i sig. Hon är uppvuxen i en frikyrklig miljö, med en morfar som var predikant, en uppväxt som hon möjligen blivit skadad av. Eller om det bara är drogerna som förstört henne.

Zadie frågar sig varför föräldrarna ville ha henne och brodern tillbaka, när de så uppenbart inte älskar dem.

–Jag försöker beskriva det som att det handlar om makt. Föräldrarna vill känna att de har absolut makt, både fysisk och psykisk, över barnen. Där finns en stark lust att härska, som ger en stark tillfredsställelse. Känner man sig själv maktlös så har man ändå makten över barnen.

Christel kämpar med elake herr P, känner skräcken för att: ”Förlora sin värdighet. Bli förvirrad och konstig. Främmande och lite skrämmande”. Symtom på sjukdomen, trötthet och yrsel, blir allt påtagligare.

–Sjukdomsförloppet kan se väldigt olika ut, säger Majgull, det ser man på måndagarna på Balettakademin. En del blir väldigt illa däran, andra får bara lättare symtom. Men det finns allt bättre mediciner. En tjej där, i femtioårsåldern, som alltid kommit i rullstol med en assistent under de år jag gått där, en dag reser hon sig plötsligt ur rullstolen och börjar gå över rummet. Vi blev så tagna att vi började applådera. Hon hade fått en ny medicin. Sådant ger ju väldigt hopp.

Christel i romanen har inga egna barn, av orsaker kopplade till svåra upplevelser i ungdomen. Zadie kommer henne allt närmare, Christel är rädd för att falla ur rollen som terapeut, överge sin persona och bli en person. ”Djupt inne i sig själv ville hon egentligen inte vara Zadies terapeut. Hon ville vara hennes mormor. Å andra sidan visste hon att äldre kvinnor var betydelsefulla. Detta att kvinnor blev infertila efter klimakteriet och ändå tilläts leva vidare i trettio eller fyrtio år betydde att de rent biologiskt måste vara viktiga.”

–Själv har jag två pojkar, båda mina pojkar har fått döttrar, säger Majgull. Jag har blivit farmor, det är en nåd. Det är en helt annan sak än att vara mamma, då slipper man det övergripande ansvaret, säger hon med ett skratt.

Zadie är också uppfylld av motstridiga känslor: ”Hur skulle en sjuttonårig tjej kunna bli kompis med en tant som var någonstans mellan femtio och döden? Eller ännu äldre? Jo. Så var det nog. Psykologen var kanske nästan lika gammal som hennes egen farmor och det fanskapet hade fyllt sextiofem för ett par år sedan.”

–Jag har en kompis som är terapeut som jag pratat med om yrkesrollen. Hon säger att ibland kan man göra ett ”ram-brott”, bli mer medmänniska än terapeut, för att kunna ge trygghet. Men bara i undantagsfall, det finns också känslomässiga risker med att komma en patient för nära.

Här och där mellan kapitlen dyker dikter upp av den finlandssvenske poeten Claes Andersson, som också var specialistläkare i psykiatri.

–Vi har träffats några gånger, jag har alltid tyckt om hans poesi. Där fanns några dikter av honom som passade så bra in i det jag höll på att skriva, så jag kunde inte motstå frestelsen att ta med dem. Claes själv lever inte längre, men hans dotter har varit vänlig nog att ge oss tillåtelse att publicera dem.

Majgull har fyllt sjuttiofem, men lusten att skriva finns alltjämt kvar.

–Jag har ägnat ett helt liv åt att fantisera, att berätta historier, det kommer fortfarande saker till mig som jag tänker att det där kanske jag kan göra någonting av. Ofta är det när man står i duschen eller håller på med tvätten, allt sådant där rutinmässigt.

–Men det har blivit svårare och svårare, i synnerhet med parkinson. Det ligger ett slags språklig svårighet i det, jag vet inte om jag kommer att kunna hantera det framöver. Jag har upprepat mig flera gånger, haft stor hjälp av min förlagsredaktör. Jag vet inte om jag kommer att skriva ytterligare en roman, det beror väl på hur förbannad jag blir, ha, ha.

Som läsare är det bara att hoppas på Majgulls fortsatte vrede. Den som gestaltas skarpt och ursinnigt i Svalors flykt – och som Claes Andersson formulerar det i en dikt – ”hon brinner, hon brinner”!

Majgull Axelssons 3 boktips

Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

Den bästa bok som någonsin har skrivits på svenska och som fortfarande, mer än hundratio år efter utgivningen, kan få folk att bryta ut i heta diskussioner.

Marya, Joyce Carol Oates

Ett litet mästerverk om en övergiven flicka. I min egen roman låter jag Zadie läsa den. Kanske ser hon både likheter och olikheter.

Älven, Rosa Liksom

Årets bästa roman har redan kommit! Det här är berättelsen om en flicka i den finska delen av Tornedalen och det som händer henne i andra världskrigets slutskede när tyskarna drar norrut och bränner allt de ser.