Marie Göranzon: ”Jag känner mig som 45”

Hotel Diplomat på Strandvägen i Stockholm är inte något obekant territorium för Marie Göranzon. Det ligger mittemellan våningen som hon och maken Jan Malmsjö har bott i sedan 1970-talet och Dramaten, hennes mångåriga arbetsplats.

Hon hyllar hotellrestaurangens toast Skagen men väljer till slut ändå dagens husman, en bakad fläsksida.

Kyparen har ett genomskinligt munskydd som ser ut som ett uppochnedvänt visir. Det är sådana tider.

– Men du behöver inte vara rädd för mig, jag har antikroppar, säger Marie Göranzon.

Marie Göranzon fick covid-19 under en filminspelning

Hon fick covid-19 i samband med en filminspelning i höstas. Inspelningen omgärdades av strikta restriktioner men trots det utsattes hon på något sätt för smitta.

– Jag var ordentligt sjuk men aldrig farligt. En fruktansvärd värk i kroppen och hög feber, allting var paj, men ingenting i luftrören. Men när jag förlorade lukt och smak förstod jag ju.

Hon var inte rädd för egen del men hon oroade sig för Jan.

– Så jag flyttade in i jungfrukammaren. Men han har, peppar peppar, inte fått det. Vi har varit väldigt försiktiga med att ta hem människor. Vi har träffat några av de äldre barnen två och två men när vi hade barnkalas för de små var vi här ute i allén, Janne fick sitta på en bänk och ungarna fick ligga på någon matta vid hästskiten och det gick ju jättebra. Så jag tror att vi har varit rätt ordentliga.

Spelar i Bröllop, begravning och dop – Filmen

Marie Göranzon är just nu aktuell med Bröllop, begravning och dop – Filmen, en fristående fortsättning på Colin Nutleys älskade tv-serie med samma namn. Att jobba med Nutley beskriver hon som en nytändning.

– Man blir ju ganska less efter 50 år och tycker att det ska hända något nytt och nu gjorde det det. Han har ett sätt som gör att man aldrig blir rädd, man blir inte prestationstyngd. Man går från arbetsdagen väldigt trött men glad och känner att ”jag är nog inte så dum i alla fall” och det är ingen dålig känsla att ge en skådespelare som för det mesta känner att ”det här var inte helt okej”.

I den andra säsongen av tv-serien fann hennes rollfigur Louise kärleken på nytt i en gammal ungdomsvän, spelad av Tomas von Brömssen. Den romansen uppskattades av tittarna och naturligtvis blev det ramaskri när han plötsligt gick och dog.

Filmen tar vid strax efter det.

– All död är hemsk men den här tyckte jag var grym. Jävla Colin!

Marie Göranzon berättar att folk kommer fram på stan och beklagar det hela. Hon tror att relationen berörde för att äldre kärlek sällan visas på det sättet.

– Det är ju inte ofta människor i den åldern får se relationer i sin egen åldersgrupp. Det handlar mest om människor mellan 35 och 50, vår värld är uppbyggd runt det, så det är klart att många är lite svältfödda. Jag är så trött på de där ungdomsfilmerna, men det är väl för att jag är äldre. Det är väl både avundsjuka och att jag tycker att man kunde önska sig lite mer fantasi av filmskaparna.

Neg för Ingmar Bergman

Ungdomsfixeringen är något som hon tycker genomsyrar hela samhället.

– Framför allt tycker jag att man saknar lite äldre politiker. Många är för unga och oerfarna och man tänker: ”Herregud, kan de ta detta ansvar?”

Hur tycker du att synen på äldre har förändrats?

– Det fanns ett annat intresse för äldre människor förr. Man var intresserad av att prata med äldre skådespelare men i dag är det inte någon som frågar någonting. Man kommer in på Dramaten och det finns inte en enda ung skådespelare som ställer en fråga. Sedan var väl det här hierarkiska inte nödvändigt, att man skulle niga och bocka för alla som var äldre.

Du neg väl för Ingmar Bergman?

– Jo, det gjorde jag som ny elev och det gillade han inte. Han blev inte arg men lite störd när jag sa att jag neg för att han var lika gammal som min pappa. ”Det där skiter vi i nu”, sa han och sedan neg jag inte längre för honom. Man sa ju ”du” till honom, vi hade honom som lärare och han var Dramatenchef men han ville inte att vi skulle nia honom. Sedan kanske man inte sa ”hörrödu Ingmar”, vi hade en väldig respekt för honom och hans kunnande.

Marie Göranzon föddes i Linköping 1942. Bara några år senare försökte hon för första gången imponera på en publik när familjen var på landet och alla barnen hoppade från taket i ladan och ner i höet.

Alla utom Marie. Hon hoppade bredvid, landade på golvet, bröt ena foten och vrickade den andra.

– Jag ville synas och märkas och ropade ”här ska ni få se en som kan hoppa utan hö”. För att klara mig i konkurrensen från alla kusiner och andra barn behövde jag göra någonting och då var det bästa sättet. Det har suttit i mig hela livet sedan, säger hon.

– Det gick från höet till dikten i skolan. Vi var tio, elva år och fick varsin dikt att uppträda med, jag hade valt en helt obegriplig där den första raden var ”jag hade min första psalmbok fått, en vit med silverspänne”. Jag gick fram i skotskrutig kjol och vit blus och tog in publiken, de där klasskompisarna som var totalt ointresserade. De tittade upp, man gör ju det om någon är tyst och bara står, och så började jag läsa väldigt dramatiskt men ändå med något slags känsla som inte hade förekommit i rummet. Då kände jag att ”det här är något för mig, det är det här jag ska hålla på med”.

Har varit skådespelare i 54 år

Hon gick ut Dramatens elevskola 1967 och har sedan dess varit en av våra mest flitiga och folkkära skådespelare. Men trots att hon har stannat kvar i yrket i 54 år brukar hon säga att hon, om hon fick leva om sitt liv, kanske skulle göra något helt annat – som barnmorska eller i varje fall något inom sjukvården.

– Jag har ofta trivts bra. Men problemet med jobbet är att det alltid är någon annan som ska bestämma vad jag ska göra, man ska bli vald. Jag kan inte gå ut och ställa mig på gatan och spela ”Medea” för då blir jag ju intagen på dårhus. Men om jag är författare kan jag skriva vad jag vill, eller om jag är målare eller musiker. Men som skådespelare är det någon annan som väljer hela tiden, säger Marie Göranzon.

– Ibland är det underbara människor som väljer dig men ibland är det inte det. Du vet, Margaretha Krook jobbade bara med monologer de sista åren för hon stod ju inte ut med vilket samarbete som helst.

Marie Göranzon har börjat planera för slutet på sin långa karriär. Samtidigt har hon svårt att ta in att det faktiskt närmar sig.

– Jag har satt upp några punkter, om minnet och kroppen håller och man fortfarande vill ha mig. Då har jag tänkt mig tre år till, kanske fyra. Jag tänker väl att det skulle vara skönt att få några friska år utan att jobba, säger hon.

– Men det är konstigt att prata om för det känns samtidigt som att jag har 30 år kvar. En ålder går inte att förstå. ”Jag känner mig som 30 år inuti”, sa min mamma och jag tänkte ”vilket tjafs”, men det är det ju inte. Jag känner mig som 40 eller 45 kanske, en otroligt vital ålder där det nästan är bäst att leva. Då stannar man där och på ett sätt kanske det är bra, att man tror att man är där.

Är inte rädd för döden

Samtidigt blir hon förstås varse om tidens gång och åldrandet. Jan Malmsjö är tio år äldre och fyller 89 i vår. De gemensamma promenaderna går i allt långsammare takt.

Hon är inte rädd för själva döden men vill inte dö och tycker att det på något sätt borde lagstiftas om att alla människor ska bli åtminstone 95.

– Livet har gått så fort. Man tycker att man har oändligt med tid på sig men plötsligt är man nästan vid vägs ände. Det är klart att jag blir rädd ibland, jag vill inte att något ska ta slut, säger Marie Göranzon.

– Min mamma gav ett så bra svar när pappa dog och jag frågade om jag kunde göra någonting för att hon skulle bli lite gladare. ”Jag vill bara att det ska vara som det var”, sa hon. Det är så jag känner också, jag vill bara att det ska vara som det är. Ingen förändring åt det sämre. Det ska vara precis som det är.