Emma Hamberg om stora smällarna i livet

Klockan är tio en tisdagsmorgon i februari och Emma Hamberg har precis ätit långfrukost hemma i lägenheten på Södermalm när vi hörs per telefon. Inför intervjun har hon lagt sig tillrätta på sängen iklädd morgonrock och – enligt egen utsago – med smutsiga glasögon och extremt tovigt hår.

– Sängen är bäddad men jag är obäddad. Jag är alltid sölig på förmiddagarna. Jag ser det som min rättighet som författare – nästan min skyldighet, proklamerar hon glatt.

Emma Hamberg om nya boken Je m’appelle Agneta

Emma inledde karriären på 90-talet med seriestrippen Singel i stan och har sedan dess blivit känd för bland annat ungdomsromanen Linas Kvällsbok och bokserien om Rosengädda. Precis före pandemin gav hon ut självbiografiska Resten av allt är vårt där hon beskriver uppbrottet från sin exman och om att hitta kärleken på nytt. Men när hon 2021 släppte feelgood-romanen Je m’appelle Agneta nådde hennes framgångar nya höjder.

Berättelsen handlar om 49-åriga Agneta som lämnar sin bleka medelklasstillvaro i en Stockholmsförort för att blomma ut i en liten provensalsk by. Där får hon frossa i franska ostar, stora mängder vin, nybakta croissanter och sensuella underkläder.

Karaktären har Emma byggt på sina läsare, kvinnor som genom åren har hört av sig och beskrivit hur de känner sig osynliga samtidigt som de upplever sig ha en massa färger på insidan som inte kommer fram. I skrivande stund har boken sålt i 270 000 ex och nu släpps uppföljaren Au revoir, Agneta.

– Det är fantastiskt. Man vet aldrig på förhand vad som ska slå. Men jag tror att en förklaring till bokens framgång är att alla människor känner sig osynliga ibland, alla kan känna igen sig i Agneta. Och ska man vara krass bidrog det nog också att jag sommarpratade förra året, alla lyssnar på sommarpraten. Mitt handlade om vikten av att leva sitt liv fullt ut.

Det senare är en konst som Emma tycks ha behärskat sedan barnsben. Hon växte upp med sina föräldrar i villasamhället Öxnered i Vänersborg. I hennes bubbla av familj och vänner var det högt i tak och mycket plats för lek. Hon förklarar det som att hon hade tur.

– Visst finns det en jantelag i en liten bygd som Öxnered, men i den lilla värld jag befann mig sket vi högaktningsfullt i jante. Vi var en massa ungar som var fria själar, högljudda och tog för oss. Och när man har badat i frihet som barn är det lättare att rida vidare på den vågen.

Hon flyttade därmed inte till Stockholm efter studenten för att äntligen få vara sig själv, utan för att kunna göra mer av det hon redan gjort. I Öxnered hade de varit ett gäng som skapat radio, tv och tidningar.

– Vi var många som installerade oss i Stockholm och mumsade i oss staden som en stor bulle.

Emma Hamberg om smällarna i livet

Sedan dess är det som att Emma med stor aptit har mumsat i sig livet och spottat ur sig iakttagelser av det – kryddade med humor, livsglädje och svärta.

– Jag har alltid haft en stark framåtrörelse och velat göra det roligaste av allt. Mycket stålar har jag aldrig haft, men om man vattnar sin fantasi är det som att ha hundra miljarder på banken, säger hon och tillägger:

– Sedan har jag varit med om smällar, förstått att livet är ändligt och att vi har så otroligt mycket till låns. Det kan skapa en del ångest. Men mitt sätt att förhålla mig till förgängligheten är att göra det jag har lust till. Jag har inte tid att fundera på om jag är för gammal för saker.

Den första smällen kom 2005. Emma bodde med sin man, musikern Agi, och deras tre döttrar i ett hus strax utanför Stockholm när familjen insjuknade i influensa. Alla tillfrisknade snart, utom Agi. Hos honom attackerade viruset hjärnan och han svävade mellan liv och död en tid för att till slut överleva – men med svår epilepsi och hjärnskador som följd.

Emma fick plötsligt ta ansvar för barn, hem och sin sjuke make. Efter många tuffa år kände hon till slut att hon inte orkade mer. Trots skuldkänslor lämnade hon Agi och flyttade med flickorna till en lägenhet i stan. Om detta har hon berättat både i boken Resten av allt är vårt och i sitt sommarprat.

– Jag tror att jag märkte hur jag hade mått först när jag kom ur det. Då insåg jag hur många ton jag hade burit och det var som att jag flög för att jag var så lättad. Jag har pratat mycket med mina barn om det här och resultatet är att vi i dag är extremt tajta – vi har delat ett trauma.

Vad tror du hade hänt om du inte hade flyttat?

– Det hade inte varit bra för någon av oss; det hade varit förfärligt. I vanliga äktenskap blir det lätt att man växer ifrån varandra. Lever man med någon som är sjuk så skjuts man ifrån varandra. Det är jobbigt inte minst för den som är sjuk eftersom det kommer med så mycket prestation.

Hur har Agi reagerat när du har delat er historia offentligt?

– Jag tror att han varken har läst boken eller lyssnat på sommarpratet. Det känns fullkomligt logiskt för att vara honom, han är en ganska krass person. Men hans tjej har läst och hört på allt så jag har en liten ventil med henne. Vi har en bra relation.

Emma Hamberg om nya partnern Patrick

Ironiskt nog var det Agi som efter skilsmässan gick vidare först – han blev kär i sin sjuksköterska. Det var som att Emma då kände att hon fick grönt ljus till att själv börja dejta. När hon fick reda på att hennes gamla tonårsflirt Patrick hade skilt sig bjöd hon in honom till en fest hos sig. Där slog blixten ner.

– Att träffa kärleken på nytt var en total 2.0-upp­levelse. Det var som att jag fick ömsa skinn, det växte ut nya fjädrar och lite sent omsider gick jag från att vara tjej och mamma till att bli en kvinna. Jag är lite av en late bloomer – jag blev kvinna lite sent.

Mötet med Patrick innebar också en djupdykning i en annan romans: Frankrike. Emmas första möte med landet ägde rum 1983 då hon som 13-åring – med tjocka glasögon och kortklippt hår – bilade runt i Europa i en blå folkabuss ihop med sina föräldrar och en annan familj.

– Det är lustigt det där med kärlek till platser, jag blev direkt så förtjust i precis allting. Jag har vissa vänner som har jättesvårt för Frankrike, de tycker att det är snobbigt och elitistiskt och känner sig som bondlurkar där. Men för mig är det tvärtom, jag njuter av att få vara i en värld som doftar så mycket självförtroende och världsvana. Det är också något med det där typiskt kvinnliga och manliga i Frankrike som till­talar mig.

Genom åren har hon varit tillbaka en mängd gånger. Men innan hon träffade Patrick – som är uppvuxen med en svensk pappa och fransk mamma – hade hon alltid känt sig som en besökare.

– Med Patrick blev jag liksom ett med livet i Frankrike.

Man kan också säga att det till viss del är tack vare honom som böckerna om Agneta kom till. Eller i alla fall som böckerna kom att utspela sig just på ett kloster i Provence. Klostret finns nämligen på riktigt och precis som i böckerna har det i decennier varit ett extravagant hem för homosexuella män. Patricks morbror Charles-Louis och hans nyligen bortgångne livs­kamrat Joël köpte det förfallna klostret för att skapa en frizon från omvärldens fördomar och förakt. När Emma fick följa med Patrick till klostret för första gången kände hon instinktivt att det var där hennes nästa roman skulle utspela sig.

– Det var som att kliva in i en ny värld. Jag insåg att jag måste skriva om det här magiska stället, där de som befinner sig i det får de färger de vill ha, inte de färger som de har tilldelats.

Mycket har hänt i Emmas liv de senaste åren. Hon har blivit kär på nytt och hennes barn har blivit vuxna och flyttat ut. Själv kallar hon sin nya tillvaro för ”glipan”. Hon beskriver den som tiden i livet då man är vuxen men inte gammal, då man har stora barn men inga barnbarn, då man är lika kul som en 25-åring men tusen gånger klokare.

– När min yngsta dotter fyllde 18 härom året kände jag i djupet av mig själv: Puh, jag har klarat det! Jag har uppfostrat tre döttrar som har blivit helt fantastiska människor! Sedan tittade jag åt andra hållet: mina föräldrar är fortfarande pigga. I framtiden kommer de inte att vara lika pigga och då kanske jag även kommer att ha barnbarn som jag vill umgås med. Men just nu finns en glipa som bara är min. Där lyser solen på mig och jag kan ägna mig åt precis vad jag vill.

Upplever du att du har gjort avkall tidigare?

– Avkall gör man ju så fort man börjar beblanda sig med andra människor. I livet måste man hela tiden studsa mot andra. Vi kvinnor kan lätt få lite dåligt samvete av att sätta oss själva i fokus, men jag är övertygad om att det är viktigt att få studsa mot sig själv ett tag. Samtidigt tror jag att poängen med glipan är att den varar just ett litet tag. Annars skulle nog i alla fall jag bli olycklig.

Vad vill du göra i din glipa?

– Jag vill utforska mig själv och fatta vem jag är. Det är lite spännande. Jag har alltid gjort saker med mina barn, min kille eller mina vänner. Men nu i julas fick jag en längtan att åka till Paris ensam. Så jag lånade en kompis lägenhet vid Place de Clichy och det var så himla härligt. Jag insåg att jag och jag vill göra samma saker hela tiden: sitta ute och fika fast det är lite för kallt? Ja! Gå utan paus i sju timmar? Ja! Sitta i baren och prata med den tandlösa gubben? Ja!

I Emmas glipa detta år står på agendan att tillbringa än mer tid i den franska huvudstaden – kanske till och med att investera i en liten lägenhet där. För utöver att det sa pang med den första boken om Agneta – den ska bli både teater och film – sa det även klirr.

– Nu har jag för första gången i mitt liv lite pengar över. Och vad ska man göra med dem om inte köpa en lägenhet i Paris? Det skulle nästan vara det bästa sättet att hedra Agneta på.

Har du haft det svårt med pengar tidigare?

– Jag har varit duktig på att tjäna precis det jag behöver få in för att gå plus minus noll. Jag har alltid klarat mig men aldrig kunnat luta mig tillbaka. Precis just nu känner jag dock att jag kan göra det. Och det är tack vare Agneta, utan tvekan.

Efter braksuccén: Hur känns det att nu släppa uppföljaren Au revoir Agneta?

– Jag har lite prestationsångest; jag vill så gärna ge läsarna något som de tycker om. Men nu är boken skriven och jag har förlikat mig med att lämna Agneta, trots att jag har älskat att leva med henne. Man kan tycka att jag är dum i huvudet som inte skriver ytterligare en bok om henne, men min inre kompass är starkare än min ekonomiska intelligens. Nu måste jag ge mig ut på nya äventyr.

Hon avslöjar att hon redan har en ny bokidé. I mars kommer hon att befinna sig i den lilla byn Grez-sur-Loing strax söder om Paris för att skissa på konceptet.

– Det jag längtar mest efter är att få sitta på en uteservering och titta på folk och tjuvlyssna. Det gör jag i Stockholm också men i Paris känner jag inte en själ så där kan jag sitta helt skamlöst och fundera och fantisera. Det är det bästa som finns.