Helena Bergström: ”Jag vill visa hur någon som fyller 60 år ser ut”

Helena Bergström har levt större delen av sitt liv i rampljuset. Den stora debuten skedde i tv-serien Hem, ljuva hem 1978. Då var hon inte ens 15 år fyllda. Sedan dess har det blivit i princip en produktion om året, ofta fler, på tv, på vita duken och på teaterscenen. I 15 års tid har hon också agerat bakom kameran, som regissör och manusförfattare.

Helena Bergström om nya pjäsen 2:22 – A Ghost Story

När vi ses, en av sommarens varmaste dagar, är det regi på gång igen. Helena är klädd i svart sommar­klänning och sandaler. Det blonda håret, som blivit så karaktäristiskt för henne, är utslaget. Just nu arbetar hon med pjäsen 2:22 – A Ghost Story, som precis haft svensk premiär. Pjäsen har redan rönt stora framgångar, på West End i London och i Los Angeles.

– Den här pjäsen är verkligen något utöver det vanliga och något som jag tror fattas teaterscenen i Stockholm, säger Helena Bergström.

– Det är ett otroligt spännande relationsdrama samtidigt som det finns en extra krydda med en annan dimension. Det gör att publiken garanterat kommer att sitta som på nålar.

Kanske kan man bäst beskriva 2:22 – A Ghost Story som en skräckfilm, men i levande form. En adrenalinfylld kväll utlovas, kantad av mystiska hemligheter och paranormala aktiviteter. Handlingen kretsar kring Jenny, som tror att hennes och maken Sams nya hus är hemsökt, men det vill inte Sam veta av. När de diskuterar saken med gamla vännen Laura och hennes nya partner Benny över en middag blir det en krock mellan tvivel och övertygelse. Kan de döda verkligen gå igen? Paren stannar uppe till klockan 2:22 … och då kommer de att få svaret.

I rollerna syns Rakel Wärmländer som Jenny, Adam Pålsson som Sam, Johanna Nordström som Laura och Johannes Kuhnke som Benny. Helena passar på att lyfta ensemblen lite extra. Adam, Johannes, och kanske primärt Rakel, har hon känt länge. Johanna mötte hon genom Talang, där de tillsammans satt i juryn.

– Jag såg verkligen något i henne. Och kände att om hon vill ta nästa steg, då är det här, den här föreställningen och rollen, verkligen något för henne, säger hon och fortsätter:

– Det är ett underbart gäng toppskådisar, det här.

Helena berättar att lusten för teatern har vaknat igen. En lust som egentligen alltid funnits där men som legat i träda ända sedan vännen och kollegan Benny Fredriksson gick bort våren 2018. Lusten mattades sedan av ytterligare under pandemin när allt under så lång tid ställdes in. Precis som Benny Fredriksson har Helena erfarenhet både av att stå bakom och framför kameran. Hon har skådespeleriet och regiarbetet med sig, alltid. Det är en styrka, har det visat sig.

– Ibland när jag regisserar har jag kommit på mig själv med att tänka mig skådespelarna som hästar.

Helena ler stort. Det är ett stort mått av kärlek och förståelse bakom liknelsen. Hon har ridit i många, många år. Hon älskar hästar! Hon hoppar också. En utmaning, minst sagt. Och visst går den utmaningen att likna vid regiarbetet.

– Jag behöver tänka på hur jag ska få de här människorna, skådespelarna, att hoppa över hindren. Både sina egna hinder och mina. Det kan handla om att man, då det kommer till vissa personer, måste ta i, ge tydliga ramar … Andra behöver man bara gå bredvid och stötta. Man måste prata med skådespelarna på olika sätt, det går inte att ha samma sätt mot alla, säger Helena.

– Jag ser direkt när skådespelare tappar självförtroendet. Jag ser, och jag vet, vad de går igenom. Många regissörer är oerhört okunniga och okänsliga. Men jag vet att, och när, jag måste fånga upp och ta hand om saker. Man är utsatt som skådis. Det måste man förstå som regissör.

Regissörsarbetet har på många sätt förändrat ­Helena Bergström som skådespelare.

– Jag har haft både tur, och i viss mån skicklighet, att få huvudroller. Gör man en huvudroll så har man ett ansvar. Då är man drivande. Samtidigt ska man också vara ödmjuk, eftersom man har en annan koll på helheten än andra i ensemblen. Just den ansvars­biten har blivit ännu starkare sedan jag började regissera, i alla produktioner jag arbetar med.

Anledningen till att hon började regissera handlade mycket om att hon ledsnade på den manliga blicken. Hon brinner för att man som kvinna ska få vara allt. Och att det ska få visas också på film, tv och på teaterscenen.

– Det har blivit viktigt för mig att hålla i mina egna tyglar, att inte bara vara ett redskap för andra. Även om man inte berättar en historia för att rädda världen så handlar det om att kunna stå för det man gör. Jag vill inte behaga andra. Nu låter det som om jag har ett otroligt självförtroende, det har jag inte. Men det handlar om en vilja, en vilja att förändra.

”Klas Klättermus var ett trauma”

Helena Bergström växte upp i en teaterfamilj. Hon scendebuterade som femåring i musikalen Klas Klättermus. Pappa spelade hare och systern ekorre. Mamma var björn och tvättade Lille Brummelman som spelades av ett annat barn. I en intervju har hon berättat att moderns roll innebar en hel del svartsjuka hos det lilla barnet Helena.

– Klas Klättermus var för mig ett extremt jobbigt trauma. Jag grät hela tiden, har hon sagt.

Upplevelsen gjorde dock inte att Helena lade skådespeleriet på hyllan. Inte alls. Hon gick scenskolan, och fick sin första filmroll redan innan examen.

Vi är många som har vuxit upp med att se Helena Bergström på vita duken. Hon är en av Sveriges absolut mest kända kvinnliga skådespelare. Givetvis handlar det om att hon varit aktiv så länge, i hela 45 års tid, men förklaringen ligger också i framgången. Bara filmerna Änglagård och Änglagård – andra sommaren har setts av över två miljoner biobesökare. En hisnande siffra. Lägg därtill alla andra filmer, ofta biosuccéer också de.

När vi ses den här junidagen är det svårt att helt frigöra Helena från de roller hon spelat. Det är som att alla kvinnor hon gestaltat – Fanny i Änglagård, Mona i Livet är en schlager, Inger i Black Jack, Annika Bengtzon (för att bara nämna några!) – finns i henne.

Då och då – när hon tar en tugga av sin räksallad, när hon hälsar mig välkommen till sitt och maken Colin Nutleys kontor, med ett fast och svalt handslag – skymtar jag dem i hennes ansikte, hennes kroppsspråk, hennes sätt. Rollerna hon spelat finns i hennes röst och tonläge. Det är som om de vore skrivna till henne, som om de alla är sidor av henne.

Och ja, kanske är det just så det är. I många år har Helena arbetat sida vid sida med sin make, regissören Colin Nutley. Tillsammans har de mejslat fram Helenas oförglömliga karaktärer.

Så träffades Helena Bergström och Colin Nutley

Deras vägar korsades inför filmningen av Black Jack. Helena hade hört talas om engelsmannen som hade så trevliga inspelningar. Hon hade tänkt skriva till honom, men det hade inte blivit av. Till slut möttes de, över ett glas vin, och diskuterade den nya produktionen. Även om de fattade tycke för varandra var det inte tal om något förhållande. Colin var tjugo år äldre, han var gift, hade en son och bodde i London. Men så blev det de två, ändå. Bröllopet stod 1990 och i dag, över 30 år senare, finns kärleken fortfarande där.

– Vi fick fajtas för vår kärlek, ingen trodde riktigt på oss. Det har gjort oss starka.

Men det har inte alltid varit lätt. Elaka tungor har viskat att Helena bara får roller för att hon är Colins fru. ”Ska han ha frun med igen?” har det sagts. De har hånats offentligt. Många gånger.

– Vi har behandlats på ett otroligt märkligt sätt ibland, på ett sätt man aldrig skulle ha behandlat ­Ingmar Bergman, eller Ruben Östlund i dag. Jag känner bara: ”Ta på er glasögonen och ta en ordentlig titt på situationen … Behandlas vi så här för att vi är man och kvinna?” Jag menar, en annan duo hade aldrig behandlats så, slår Helena fast.

Hon fortsätter:

– Jag tyckte, särskilt under en period, att det var enormt jobbigt att reduceras till hans musa. Men att vi har jobbat ihop har också stärkt oss. Vi har haft gemensamma projekt, det har varit jätteviktigt.

Helena Bergström och Colin Nutley har två gemensamma barn: Molly och Tim. Colin har också sonen Daniel från en tidigare relation. Medan Tim har siktet inställt på en karriär som journalist har Molly gått i sina föräldrars fotspår. Hon både skådespelar, för­fattar manus och regisserar. Det är också Molly som gör att Helena, med sin regi, med sina tankar, med sin röst, brinner för att förändra branschen.

Helena Bergström om ingrepp, botox och fillers

2018 var Helena Bergström tongivande i Metoo och skådespelarnas eget upprop Tystnadtagning. Hon har också, vid ett flertal tillfällen, höjt rösten om branschens syn på skönhetsideal, och på att åldras. Redan när Helena var runt 20, och kom till USA för att provspela, pratade man om att hon behövde förändra sitt yttre. Fixa tänderna.

– Jag såg ut som 10 år och de pratade om min hy! säger hon.

Det gjorde henne obstinat. Det blev ingen karriär på andra sidan Atlanten. Helena sa nej. En del av styrkan i det kommer från en tidig förebild, Ernst-Hugo Järegård. De arbetade tillsammans och han pushade verkligen Helena att gå sin egen väg. ”Om du tänker för mycket på vad folk tycker så kommer du inte att våga göra någonting”, sade han.

Vi talar om ingrepp. Om botox och fillers. Helena konstaterar att hon är starkt emot.

– I grund och botten så sätter det en press på kvinnor. Syns man på film och på tv så har man ett visst ansvar. Vi som syns sätter en norm!

Helena är dock noga med att understryka att hon inte fördömer någon.

– Jag kan förstå att det är jobbigt att se sig själv i spegeln. Att se hur man åldras. Jag tycker inte heller att det är lätt alltid. Jag ser mig själv på film och tänker ”nää …” Men det handlar om att acceptera också. Jag vill inte ta bort mina uttryck. Och jag vill visa hur någon som snart fyller 60 år ser ut.

Helena fortsätter:

– Vem förändrar man sig för? Är det för män? Är det för en själv? Vad är vad egentligen? Det är viktigt att reda ut. Det här var faktiskt en av anledningarna till att jag tackade ja till Talang. Utomlands sitter jurymedlemmarna och skriker att de som framträder ska förmedla känslor, men själva sitter de där med helt stela ansikten. Att se kvinnor som Marie Göranzon är fantastiskt! Det är så viktigt att få åldras och att få fortsätta synas.