Tidigare missbrukaren Ulla-Maria fick en ny chans som mormor – då kom dödsbeskedet

Ulla-Maria Andersson uppväxt var allt annat än ljus. Hon blev sviken och utsattes för övergrepp av människor i sin närmaste omgivning. När hon i tidiga tonåren hittade substanser som förändrade hennes sinnen blev det lösningen för lycka.
– Jag var så enormt trasig och traumatiserad, konstaterar den i dag 66-åriga kvinnan och förklarar att det destruktiva levnadssättet hänger ihop med ett släktled av traumatiserade mammor som inte klarat av att ta hand om sina barn.

Klarade inte att ta hand om sin dotter

Ulla-Maria tog droger som medicin i hopp om att hennes liv skulle få en mening och när hon som 25-åring blev gravid trodde hon att hon äntligen skulle få ordning på sitt liv, utan drogerna. Hon hade aldrig upplevt en sådan lycka som när hon fick sin dotter på sitt bröst.

– Nu hade jag fått någon att leva för. Men ganska snabbt insåg jag att jag inte klarade av att, som man ju bör som mamma, sätta sitt barn före sig själv.

Abstinensen efter först alkohol och sedan droger växte sig åter starkare för Ulla-Maria Andersson som snart på grund av sitt missbruk inte kunde ta hand om sitt barn. Hon insåg det själv och var delaktig när flickan två år gammal placerades i fosterhem.
– Det var såklart en fruktansvärd insikt, men jag ville att min dotter skulle få det jag aldrig själv fick. Och jag tänkte att det skulle vara under en kort tid medan jag fick ordning på mitt liv.

Men en kort period blev elva år. Under alla dessa år levde Ulla-Maria Andersson i olika destruktivt relationer och satt dessutom i fängelse.
Med ett konstant hål i själen.
– Jag kunde inte glömma att jag hade ett barn som längtade efter mig, som behövde sin mamma och som självklart inte förstod varför jag lämnat henne. Jag kände en stor skuld och behövde ta mycket högre doser, köra på mycket hårdare för att dämpa skulden och smärtan. Jag var hela tiden på väg till henne men drogerna gjorde att jag inte klarade det jag innerst inne ville.

I dag är Ulla-Maria Andersson ren sedan många år. Vändpunkten kom 1991, och hon har de senaste åren varit en populär föreläsare och författare som skrivit flera böcker baserade på den tuffa uppväxten och livet som beroende.
Men hennes historia handlar också om försoningen.

Det har gått mer än 30 år nu sedan Ulla-Maria återförenades med sin dotter men fortfarande gör mötet henne både tårögd och varm i hjärtat. Hon beskriver hur mor och dotter till en början tassade på tå, var blyga för varandra och måna om att göra rätt i varje steg. Men att dotterns förmåga att inte känna bitterhet eller aggression mot sin mamma gjorde att de kunde finna varandra.

– Jag har under alla dessa år försökt ge min dotter det hon inte fick som barn. Låta henne få den där villkorslösa kärleken som hon saknade under de första elva åren och få känna att hon är den viktigaste personen i mitt liv. Jag har ägnat den här tiden åt att försöka göra saker annorlunda och reparera det som gick sönder, säger Ulla-Maria Andersson och beskriver hur barnbarnen Johanna och Emma blev hennes andra chans i livet.

Ulla-Maria fick sin familj åter

Hennes dotter hade all anledning att inte låta sina döttrar träffa sin mormor, tillstår hon:

– Min dotter är verkligen så generös och fin. Jag är väldigt tacksam för den där andra chansen hon givit mig. Men jag vet också att det många gånger gjorde ont i min dotter att se hur hennes flickor fick det hon aldrig fick. Vid ett tillfälle sa jag till mitt äldsta barnbarn att jag alltid kommer finnas där för henne. Då steg tårarna i min dotters ögon och hon sa: ”Vet du mamma, det gör så ont när du säger så där för så var det inte för mig”. Jag tittade inte bort utan rakt in i hennes blick och sa: "Jag förstår det, och jag är så ledsen för att jag inte fanns där för dig." Sedan rann både hennes och mina tårar.

Förutom familjen har skrivandet inneburit en terapeutisk kraft genom livet på andra sidan missbruket. I maj släpptes Ulla-Marias fjärde roman Skamluvan, en historia om att ärva fattigdom, utsatthet och skam.

– Ambitionen är att genom att löst basera några böcker på mina anmödrars levnadsöden kunna lyfta fram hur trauman och sår kan gå i arv. Men jag ville också lyfta fram vår svenska kvinnohistoria. Det har varit vidriga levnadsvillkor som erbjudits fattiga ogifta kvinnor. Det går knappt att förstå att det var så i Sverige för bara 150 år sedan. Genom att synliggöra ett av dessa kvinnoöden har jag velat ge dem någon form av upprättelse, säger författaren.

Fick ett tufft cancerbesked

Boken var tänkt att bli den första delen i en historisk serie men hur det blir med fortsättningen är just nu oklart.
Ulla-Maria Andersson börjar berätta om hur allt tog en ny vändning i oktober 2021 när hon plötsligt fick ont i bröstet, feber och hög sänka. Symptomen visade sig bero på en infektion innanför bröstbenet men vidare röntgenundersökningar gav allvarligare besked: en misstänkt cancertumör i höger lunga.

– Det var svårt att ta in och dessutom var både mitt och sjukvårdens fokus just då att få bukt med infektionen och försöka förstå vad som var orsaken till den. Men svårigheterna att ta in vad som hände berodde också på förnekelse, det är tufft att få ett cancerbesked, säger hon.

I första skedet var prognosen god. Man gjorde undersökningar och tog prover och det verkade som man hittat tumören i så pass god tid att Ulla-Maria skulle kunna bli botad. Läkarna lugnade familjen med utsikten om att hon hade goda chanser att och alla var hoppfulla.

– Jag kände mig till och med lite tacksam över att man av en slump hittat något som skulle kunnat ställt till det rejält om den inte upptäckts, säger Ulla-Maria som i januari genomgick en stereotaktisk strålbehandling som är ett alternativ till operation och där prognosen hon fick var fortsatt positiv.

”I bästa fall får jag fira jul med familjen”

Men vid uppföljningen i april kom dråpslaget. Cancern hade spridit sig och det hade gått snabbt. En metastas i ryggraden och påverkade lymfsystem.

– Att cancern på några månader gått från botbar till obotlig var väldigt svårt att ta in och det var först nu som jag och min familj behövde försöka hantera det faktum att jag inte skulle överleva. Min dotter var med på alla besök hos min läkare och vi var modiga nog att fråga hur allvarligt läget var. Beskedet blev rena käftsmällen.

– I bästa fall får familjen och jag fira jul men det kan också gå väldigt fort.

Beskedet var dessutom baserat på att hon genomgick cytostatikabehandling. Men effekterna av immunterapin och cytostatikan visade sig bli så svåra för Ulla-Maria, som när hon fick veta veta att behandlingarna i bästa fall kunde bromsa upp förloppet något men inte förhindra, tog beslutet att avbryta behandlingen.

– Vad ska man med extratid till om man inte kan ta tillvara på den, säger författaren och fortsätter:

– Som situationen är nu väljer jag att ge mig själv möjligheter till att ha kvalité på den lilla tid som är kvar. Kunna vara tillsammans med min familj och då orka och vilja göra saker vi tycker är roliga. Jag vill fortsätta skapa ljusa minnen, leva det liv jag har kvar med så stor behållning som möjligt.

Alla trauman hon gått igenom i livet och det faktum att hon ägnat de senaste 30 åren åt att försöka läka både sig själv och sina relationer, har gett henne en viss rustning i mötet med ett dödsbesked, konstaterar Ulla-Maria Andersson.

– Det jag har gått igenom har gett mig en ödmjukhet inför livet. Jag har insett hur mycket vi är maktlösa inför, men också hur mycket vi faktiskt kan påverka. Som nu, det går inte att göra något åt min cancer men jag kan välja hur jag förhåller mig till det faktum att min livstid är väldigt begränsad. Och däri ligger människans frihet. Att vi kan välja vad vi gör med det vi ställs inför. Och jag vill inte vara ett offer. Hade jag tillåtit mig själv att bli ett offer hade jag gått under för länge sedan.

Likt andra som lever med döden flåsande i nacken känner Ulla-Maria att hon lever sitt liv mer intensivt numera.

– Vi spenderar alldeles för mycket tid och energi på sånt som är oviktigt. Det gäller att leva livet med en medvetenhet om att vår tid är begränsad. Att det vi tar för givet i själva verket är gåvor som kan tas ifrån oss vilken sekund som helst. Någon av de dagar vi bara låter rulla på kommer ju att vara den sista. Hur vill jag att den ska vara? Vad är viktigt, vad ska jag prioritera? Vad vill jag hinna med innan det är för sent?

Vill bo på hotell med barnbarnen

För henne är svaret givet.
Hon vill vara med sin familj, den älskade dottern hon fick tillbaka och barnbarnen som blev hennes andra chans i livet.

– Anledningen till att jag inte känner ångest beror nog på att jag inte står här med en massa ouppklarat, sådant som jag ångrar. Däremot känner jag en djup sorg över att inte få vara med i mina flickors framtid. Jag hade velat se mina barnbarn bli mammor, se min dotter hålla sitt första barnbarn och att själv bli mormors mor. Hämta på förskolan, baka pepparkakor, läsa sagor, trösta, sjunga...

– Det gör ondare än jag med ord kan beskriva och inga filosofiska tankar kan förändra det, medger Ulla-Maria Andersson och berättar hur hon så sent som dagen innan vårt samtal gick sönder i förtvivlan, grät och upprepade för sig själv: ”Jag vill inte lämna mina flickor. Jag vill inte!”.

När hon i en sommartid av ljusa eviga nätter och blomstrande ängar tänker på sitt slutskede, känns det allra viktigaste att det sker på ett värdigt sätt, uppger hon.

– Min önskan är att jag och mina närmaste ska få känna oss lugna och trygga. Jag hoppas att vi ska få vara tillsammans och när väl slutet kommer vill jag veta att vi gjorde det bästa av de möjligheter som bjöds.
Drömma fritt kan man alltid, oavsett hur nära döden man befinner sig, säger Ulla-Maria och det hon önskar allra mest med sin sista tid är att att orka ta vara på den.

– Att få bo på hotell med mina flickor en helg och bara njuta av att ta dagen som den kommer. Bara få se dem ha det bra. Skratta, kanske gråta en skvätt, äta gott och leva lite. Kanske se någon teater, eller något annat kulturellt. Vi får helt enkelt se vad jag orkar.

Får kärlek och tacksamhet för sin öppenhet

Efter att Ulla-Maria Andersson gick ut och berättade om sin allvarliga sjukdom har hennes sociala medier överösts av hjärtan och kommentarer där hennes fans och följare har uttryckt tacksamhet över hennes öppenhet kring den svåra situationen nu.
Men framförallt för vad hon givit under sitt yrkesverksamma liv som terapeut och genom sina ärliga böcker som haft stor betydelse för många.

– All kärlek jag får ta emot gör faktiskt döden både svårare och mer möjlig att acceptera. Svårare för jag har så mycket kvar att ge, mer möjlig att acceptera för att jag kan somna in med vetskapen att jag lämnat ett betydelsefullt avtryck efter mig, säger Ulla-Maria.
– Mitt liv har gjort skillnad för andra.