”Här utspelar sig den bästa sexscenen jag någonsin sett”

När jag i en omärkt flyttkartong hittar en gammal kappa från 2002 som fortfarande ”har något” och låter plagget kvalificera sig till hallkroken igen, känner jag mig som en duktig och klimatsmart medborgare.

Likaså när den överblivna kycklingen från i fredags kan mikras till lunch på måndagen.

En bieffekt av min möjliga nya karriärväg som vuxen-Greta är att jag sparar både stora och små summor pengar. Och ska jag vara helt ärlig mot mig själv är det nog mer en lutheransk sparsamhet som gör mig lycklig än en trendig men diffus klimaträddning. För fortfarande förstår jag inte exakt hur delfinernas kostintag av plastpartiklar minskar av att jag kastar en halv kycklinglårfilé i soporna.

Jag är alltså bara snål, men får ett romantiskt skimmer av hjältemod i stället för förakt av omvärlden.

Men jag är inte ensam.

I film- och tv-världen har de senaste åren också kännetecknats av återvinning.

Man kan tro att det betyder att filmfolket sopsorterar i sina filmstudior och väljer bort långresor när det gäller inspelningsplatser, men Hollywood är riktiga snåljåpar som jag – åtminstone när det gäller idéer. För de senare åren har varit utarmade när det gäller kreativitet. Gamla filmer och tv-idéer har gjorts på nytt i någon form.

Det är gamla serietidningshjältar som ”Superman” och ”Batman”. Vi har hela ”Pirates of the Caribbean”-serien, ”Fast & Furious”, ”Sex & the city”, ”Star wars” och kanske framförallt ”Avengers”-filmerna som dominerat biograferna de senare åren.

När Netflix slog ner som en bomb och mängder av nya streamingtjänster följde i succéns spår, trodde man kanske att utbudet skulle bli mer nyskapande än någonsin.

I stället sitter vi och ser om samma sak med nya skådespelare eller bättre specialeffekter.

Varför blev det såhär?

Svart är superenkelt: om en människa har någon form av igenkänning och förförståelse är chansen betydligt mycket större att hon trycker på play-knappen än om det är något helt nytt och okänt. Vi är med andra ord precis som barn som helst ser samma film om och om igen.

Detta utarmade ökenlandskap i filmens värld har lyckligtvis ett par undantag.

I början av september, under filmfestivalen i Venedig, stod skådespelarna Jessica Chastain och Oscar Isaac tillsammans på röda mattan. De var där för att visa upp sin nya tv-serie.

Gissa vilken!

Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” såklart, eftersom det inte längre verkar finnas några manusförfattare som har begåvats med fantasi.

Men det var inte Bergman som alla pratade om. Ett åtta sekunder långt slowmotion-klipp från röda mattan på de två skådespelarna blev otippat nog veckans mest omtalade kärlekshändelse. Jessica Chastain lägger armen om Oscar Isaacs axlar. Han smeker hennes arm, ger henne en intensiv blick som fick jordens sociala medier-användare att svimma och förstå att de aldrig upplevt äkta kärlek och därefter kysser han insidan av hennes arm varpå hon lägger armarna om honom.

Aldrig, varken förr eller senare, har två personer sett mer kära ut än dem.

Tre meter bort stod Oscar Isaacs danska fru och log mot sin make och exakt var Jessica Chastains italienska greve till make befann sig, framgick inte.

”De måste ha blivit kära!”, kommenterade folk.

”Nej, de är ju skådespelare, det är deras jobb att kunna se kära ut”, svarade andra.

Oavsett vad, var dessa sekunder den bästa PR-kampanj jag har sett för en tung tv-serie om ett äktenskap som krackelerar. Eller vänta – det var den bästa sexscen jag har sett på flera år. Jag glömde till och med bort både Ingmar Bergman, Liv Ullman och Erland Josephson.

En annan gammal favorit som ska spelas in på nytt är Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter”. Filmen ska bli en påkostad tv-serie i två säsonger. Något som lyfts är möjligheten att göra historien ännu bättre tack vare teknikens utveckling sedan 1980-talet. Det enda jag tänker på är hur livrädd jag var för vildvittrorna i originalversionen som barn. Och med livrädd menar jag ”gråta mig till sömns”-rädd. Jag gissar att Ronja-serien får 15-årsgräns nu när vildvittrorna inte längre kommer att se ut som förskolepyssel gjort av den mörkaste femåringen på avdelningen. Men den kommer givetvis att bli magisk.

Men två lovande remakes väger inte upp för snålheten och slöheten i filmens värld. Vi måste kanske alla försöka bli lite mer kreativa för att inte stagnera helt?

Jag borde piffa upp min gamla kappa. Kanske ska jag sy på en krage i fuskpäls? Och den gamla kycklinglårfilén från helgen ska inte mikras. Den måste bli en del i ny rätt. Kanske upphackad i en lunch-quesadilla?

Återbrukstrenden måste helt enkelt kryddas med lite nya idéer.

För om den fortsätter i filmvärlden kommer vi alla till slut bli små trygghetstörstande barn i stället för kreativa nyskapande vuxna.