Malin Collin: Kalush orchestra enade Europa

Första gången jag hörde den där suggestiva flöjtmelodin, som för tankarna till ett trolskt sagoland för länge sedan, var dagen innan Rysslands invasion av Ukraina. Jag hade sökt på Youtube efter Ukrainas Eurovision-bidrag som just blivit klart. När jag såg den märkliga uppsättningen killar – en breakdansare iklädd mönstrad kroppsstrumpa, två troll, en sångare med jättelång flöjt, en rappare med rosa hatt och broderad väst och ytterligare en skallig kille i vackert mönstrad jutesäck utan någon verklig uppgift i bandet förutom att bära en tovad väska – blev jag euforisk. De hade precis alla komponenter man suktar efter i Eurovision song contest: något etniskt, något modernt, oförklarlig rekvisita och en låt som fastnar.

Jag gissade på en tredjeplats i finalen.

Sedan gav Putin grönt ljus för invasion.

Över en natt gick den vemodiga flöjten från en rolig Eurovision-krydda till politik.

När Eurovision-arrangören EBU ett och ett halvt dygn efter invasionen portade Ryssland från musiktävlingen höjdes den politiska nivån.

Medlemmarna i gruppen Kalush orchestra, som bandet heter, kunde varken lämna landet eller repetera sitt nummer. De var antingen inkallade i strid eller jobbade under den ukrainska flaggan med att hjälpa flyktingar och annan civilplikt. De fick till och med dispens att uppträda på länk – precis som man gjorde med Australien förra året då pandemin satte käppar i hjulet för att resa till Europa.

Men så kom beskedet från högsta ort – Kalush orchestra fick, till skillnad mot alla andra ukrainska manliga 18-60-åringar, lämna landet och begav sig ut på en promotionturné som avslutades med den stora Eurovision-veckan i Italien. Var och varannan artist från motståndarländerna gjorde små duetter med ukrainarna och lade ut det i sociala medier. Alla var överens: Ukraina måste vinna.

Och förra helgen blev det så – Kalush orchestra tog hem alltihop.

Det var det mest väntade resultatet i Eurovisions historia och då har både Abba och Loreen varit med. Ändå blev det den mest spännande finalen jag någonsin sett.

Det var så mycket på spel och så många känslor.

Vad spelar egentligen en Eurovision-vinst för roll i Ukraina när ett land bombas sönder och samman av Ryssland? Ingenting, kan man svara. Men då har man fel. ”Stefania” stoppar varken artilleri eller missiler mot bostadshus i Charkiv, Odessa eller Azovstal. Men den gör något annat.

Efter Kalush orchestras uppträdande i Eurovision ropade frontmannen Oleh Psuik ut ett tack och fyllde på med ”rädda Mariupol, rädda Azovstal”. Han syftade på det enorma stålverket i Mariupol där de sista ukrainska militärerna hållit ställningarna i de underjordiska gångarna. Hundratals uppgavs ha varit svårt skadade och amputationer har fått äga rum utan tillgång till smärtlindring eller annan medicin. Detta var en del i en oerhört effektivt propagandakampanj, tolkade i alla fall jag det som. För direkt efter Oleh Psuiks uppmaning att rädda Azovstal inför nästan 200 miljoner tittare, skickade ukrainska inrikesministeriet ut en tweet rakt in i Eurovision-hashtagen på Twitter där tusen och åter tusentals européer satt och kommenterade sändningen. I tweeten fanns bilder på de skadade soldaterna och en uppmaning på engelska att hjälpa till att evakuera stålverket.

I de statliga ryska medierna blev folk i princip gröna i ansiktet och skrek ut att Eurovision var riggat och att Ukraina måste diskas eftersom de kuppade in politik i musiktävlingen – något som är emot reglerna. Eurovision-arrangören EBU svarade lugnt att de klassificerade uttalandet som en humanitär uppmaning – inte politisk.

Överallt i arenan viftades det med ukrainska flaggor och när Kalush orchestra slutligen vann, blev det europeiskt jubel. Känslan var att européerna hade samlats bakom Ukraina genom att telefonrösta fram en form av vapen i kriget – i alla fall i propagandakriget.

Även om ukrainare dör varje dag i kriget, uppstod nu något slags hopp. Kalush orchestra enade Europa och folket i Europa fick visa på vilken sida de står. Om politikerna belägger Ryssland med sanktioner och hanterar naturgas och olja, skickar folket mängder av röster med sina telefoner. Allt räknas.

Dagen därpå släppte Kalush orchestra musikvideon till ”Stefania”. Den har spelats in i Kievs förstäder Butja, Irpin, Borodianka och Hostomel – platserna som för alltid kommer att vara förknippade med ryska krigsbrott mot obeväpnade civila.

När bandet i måndags landade i Polen för vidare färd med bil över gränsen, möttes de av överlyckliga beväpnade gränsvakter som sjöng med i ”Stefania” och tog selfies med stjärnorna.

Sedan krigets början har ”Stefania” fungerat som ukrainarnas krigslåt – den har tonsatt 150 000 propagandavideor på Tiktok och spelas överallt i landet.

Nu blev den också en vinstlåt. Om krigslåten plötsligt vinner alltihop, ja, då kanske man kan vinna hela kriget?

Moralen höjdes, ukrainarna fick något att samlas kring och fira. I sociala medier ser man en enorm stolthet hos ukrainare att Europa värdesätter den ukrainska kulturen, deras traditionella folkdräkter omdesignade för att passa på en scen 2022 och det ukrainska språket – allt som Putin vill förgöra.

När Kalush orchestra var på väg mot Kiev från västra Ukraina på sin segerresa, spelades plötsligt ”Stefania” i tågstationens högtalarsystem.

Det visade sig att tågsträckan mellan Kiev och staden Ivano-Frankivsk bytt namn till ”Stefania Express”. Detta eftersom just denna tåglinje stannar i staden Kalush – bandets hemstad – och även platsen där frontmannen Oleh Psuiks mamma Stefania bor. Det meddelade chefen för Ukrainas motsvarighet till SJ. ”Det blir det första tåget i världen som är döpt efter en mamma”, sa han.

Tidigare i veckan evakuerades stålverket Azovstal. Det var skadade soldaterna som hållit ställningarna i över 80 dagar som rullades i väg i bussar. Jag säger inte att det var Kalush orchestras förtjänst, men de riktade strålkastarljuset ditåt.

Samtidigt har den rosa hatten tagit över Ukraina och alla vill ha en. Den skyddar knappast mot ryska bomber. Men Kalush orchestra ska auktionera ut sin pokal – glasmikrofonen från Eurovision – till högstbjudande.

Och vad ska de göra med alla pengarna då?

Jo, skänka alltihop till den ukrainska militären. Ett tillskott i militärens kassa betyder fler vapen och mer ammunition. Så kanske hade ryssarna rätt? Eurovision var faktiskt politiskt i år.

Men vem var det som skapade förutsättningarna för det, undrar jag?