0:60

Efter reklamen: Vad minns du från 80-talet?

(0:60)

Det slog mig när jag klippte huvudet av 27 mördarsniglar häromkvällen, var var de asen när man var liten?
Var var fästingarna?
Solkrämen?

Inte i min familjs packning i alla fall när vi åkte på livets första utlandssemester till Italien på mitten av åttiotalet och brände skinnet av oss i Medelhavssolen som visst var lite starkare än den som sken över Huskvarna.

Efter att ha kört 20 mil fel i Österrike eftersom orten vi skulle till var på nästa uppslag i kartboken och mamma hade full sjå att hänga ut genom rutan och blossa.
Det stod inget om trafikarbeten heller i vår tids gps, vägatlasen.

Sommaren 85 – här är prylarna och kläderna vi aldrig vill ha tillbaka


Men vi färdades i alla fall i lyxklass! Tre barn på varsin ”våning” i volvon. Syrran som var minst raklång över hela baksätet, brorsan på golvet och jag själv på hatthyllan.
Utan säkerhetsbälte på autobahn i 180 knyck.
Vi somnade i våra föräldrars knän på vuxenfesten och fick vara glada om ingen spillde en i örat, skrek åt våra kompisar att inte hoppa så hårt på golvet för att stiftet på grammofonen inte skulle studsa och repa LP:n. Väntade på Dynastin på onsdagen.
Att bingea en serie var om Malles pappa hade spelat in alla avsnitt av Rederiet eller du lyckades komma över ett av de två exen av Törnfåglarna på VHS i videoaffären, och det fanns en moviebox inne.
Missade du den avgörande straffen i EM-matchen fick du vänta till Sportspegeln på söndagen 20.30.

Vi badade i sjöar vi inte hade en aning om var övergödda.
Drack saft ur Sirapsflaskor fulla med PVC.
Åkte till Ullared och köpte sommarjacka för 29.95 utan att tänka en enda gång på att den förmodligen sytts av en minderårig flicka i Bangladesh med nattskiftet på fabriken.
Dansade berusade i för korta kjolar på bardiskar i Grekland utan att behöva vara rädda för att hamna på Instagram till världens beskådande och hor-kommentarer.

Malin Roos: ”Tegnell, varför får jag inte hjälpa min 13-åring med covidtestet?”

Livets minnen samlades på en Kodak 24-rulle, där huvudena om mormor hållit i kameran, hundra procent av gångerna var kapade strax under näsroten och hade morbror Jannes arm i fokus eftersom hon hade en egenhet att liksom ta sats och knycka till med kroppen i avtryckarögonblicket.
En sur deg var en dålig deg och inget som skickades runt på hotell.

Socialstyrelsens rekommendation var sex till åtta skivor bröd om dagen. Sötlev, som vi sa i Småland, Skogaholms, bokstavligen proppad med socker.

Ni hör själva, det var för jävligt att växa upp för 40 år sedan.

Vi och ännu mer våra föräldrar, var inte kloka någonstans.

Allt var sämre, farligare, långsammare.
I dag är vi betydligt mer upplysta, vi vet att solning orsakar cancer, att bilbälten räddar liv och kan sekunden efter Mbappés missade straff mot Schweiz, se den ur alla vinklar och läsa kommentarerna från varje tv-soffs-domare på Twitter.

Det gör att det i dag finns en ängslan som vi som var barn på 80-talet slapp men som våra barn i sin tur kommer få leva med.

Flygskammen, plastskammen, brödskammen.

När varje post i flödet från midsommarfesten har glada leenden rakt in i kameran med himmel filtrerad till perfekt blå nyans, kan jag sakna mormors halva huvuden och onkel Jannes arm i bild. En tid där det var okej att beställa en helt vanlig jävla fralla på kaféet utan att få blickar.

Och där de förbannade mördarsniglarna inte fanns.
Ha en fin sommar alla!

(PS. Glöm inte smörja er.)

Utvald läsning

Femina