Malin Wollin: ”Varför är det så viktigt att vi älskar oss själva?”

Men vi som ser på njuter av att veta att Pippi inte bara struntar i fräknarna, hon hyllar dem, hon vill ha mer, hon vill ha fler.

En äldre släkting till mig hade hela ansiktet och kroppen täckt av fräknar. ­Fräknar på det sättet att fräknarna upphör att vara fräknar och gör hudpartierna som blir kvar till fräknar.

”Vad snyggt det är med fräknar”, sa jag till henne en gång.

Hon sög in min blick i sin och sa att fräknarna var Guds straff och att hon fått lida otroligt mycket för sitt utseende.

Hjälp, tänkte jag.

Kanske trodde jag att tanter inte brydde sig så mycket om hur de såg ut. Särskilt inte religiösa tanter som vigt sitt liv åt Gud och att Gud älskar alla sina små barn och tanter, hur de än ser ut. Men hennes syn på saken var att Gud stänkt ner henne med ljusbrunt för att ge henne en livslång prövning.

Jag får fräknar på näsan om sommaren och ­känner mig söt som socker och vet att jag inte blir prickig på grund av gudomligt ingripande. Men jag vet att jag räknar fräknar likväl som dagarna vi har kvar tillsammans innan hösten kommer och de drar sig tillbaka i bakgrunden.

Man måste inte älska sig själv

När jag var yngre växte två saker färdigt före allt annat.

Näsan.

Fötterna.

Att gå in i en högstadiekorridor, lång och mager med näsa och tår som gör entré sekunden före själva personen. Det var inte synd om mig på något sätt, men om du hade tryckt upp mig mot skåpet och väst i mitt öra att jag skulle älska både fötter och näsa om trettio år. Då skulle jag tycka att det var väldigt besynnerliga och ­utstuderade trakasserier. Förbryllad hela dagen skulle jag vara. Sen skulle åren gå och en dag satte jag mig vid en dator och skrev en text om en imaginär mobbare som visade sig ha rätt om framtiden. För jag tycker att både näsa och fot är lagom.

Pippi sökte hjälp för att främja sina fräknar, jag skulle till exempel vilja att ­någon dödade glansen i mitt tunna nordiska hår.

”Du borde blondera håret, då mördar du det, håret blir strävt”, säger min dotter. Hon som mördar handfatet varje vecka med rosa och lila och ursäkta mig men sysslar hon med batik?

”Men jag älskar min hårfärg”, säger jag och och då svarar hon att jag får skylla mig själv. Sen trycker hon ut två tuber illrosa som doftar allergi rakt ner i hårbotten.

Allt schampo är utformat för att skapa glansigt mjukt hår. Skönhetsindustrin motarbetar mig.

Älska sin kropp, älska sitt hår. Varför är det så förtvivlat viktigt?

Vi älskar ju inte alla delar av människorna vi har omkring oss, men oss själva ska vi älska och har vi en skavank så ska vi älska den också.

Kanske bättre ändå att växa i den.

Narcissus älskade sig själv till döds.

Undrar om Narcissus fick sommarfräknar.

Undrar om han älskade dem.