PT-Fia: lagom är inte alls tråkigt – lagom är perfekt
Jag gjorde det tidigt och spenderade år till att läka efter min utmattningsdepression. Varför vi går sönder är tydligt – vi blir fucked up på grund av samhället vi fostras i. Vi lär oss att vårt värde sitter i prestation. Att aldrig vila, inte ställa till med obekväm stämning och skärma av kroppen.
Vi lär oss att det är ”flummigt” att känna in. Att man är rabiat när man uttrycker känslor och att man är cool om man har mycket att göra. Samtidigt får vi lära oss att det alltid bara finns två läger: Allt är svart eller vitt, allt eller inget. Lagom är tråkigt och man helst ska ha levt ett helt liv innan man ens fyllt 25.
Samtidigt sliter vi sönder oss själva eftersom vi inte vågar prata med varandra. Vi alla längtar intensivt efter att få bli sedda och bemötta och lyssnade på, ändå vågar ingen säga som det är. Vi håller allt inom oss och anpassar. Dödar allt som behövs för att passa in och ha det trevligt.
Vi behöver sluta. Det är inte värt det. Har bara de senaste dagarna pratat med flera personer i olika sammanhang som lever på bristningsgränsen, som om de inte gör något radikalt i dag kommer att sluta med en utmattning i morgon. Jag önskar att du lyssnar nu:
Eftersom samhället är fucked up – skydda dig själv. Vi lever i en orimlig tid. Behandla dig själv med omtanke. Livet är långt och varje steg ska inte behöva vara ”jag är så stressad hinner inte med gud nu är det kaos”.
Unna dig nyanser, pauser och att vidga perspektiven. Unna dig att möta din blick och fråga dig själv vad du behöver – och lyssna på det. Unna dig en broms som sitter stabilt bredvid din gaspedal. Livet. Vad handlar det om för dig och hur mycket av det upplever du här och nu?
Börja med att tacka nej
Fråga dig själv: Var befinner jag mig nu? Hur mår jag och hur vill jag känna mig? Vad kan – och behöver – jag förändra så som livet ser ut nu? Är du på en plats där du mest ”överlever”? Intensiv och alldeles för hög stress för länge kan få en att känna så. Att man checkar av livet. Om du befinner dig där i detta nu – stanna upp. Det är inte värt det. Ett första steg kan vara att befria sig själv. Att rensa. Att tacka nej. Att börja om lite grann, eller mycket.
Bevaka dina gränser
Igen: Det är inte coolt att pressa sig själv tills man går sönder. Det tar år att hitta tillbaka, om man ens kommer tillbaka till full kraft. Ingen kommer att tacka dig för att du går över dina egna gränser. Känns det svårt att säga nej, öva på att säga ”tack, gärna en annan gång”.
ÖVA PÅ ATT prioritera
Undersök din broms och lär känna den. Prata med din kropp – hej, vad behöver jag? Öva på att uttrycka dina behov och sätta ord på känslor. Lär dig prioritera. Allt hänger inte på dig alltid. Om något inte fungerar eller gör dig orolig: Bjud in någon till det. I stället för att se det som att man är en belastning eller fläker ut sig: Se det som att du bjuder in till dig. Att du delar med dig av information om var du befinner dig till den det berör.
