Bokredaktören: De här böckerna ska du läsa i helgen!
Femina är inte bara Sveriges största och bästa månadsmagasin, redaktionen är också en språngbräda för både det ena och det andra (om man så säger). Min företrädare på posten som Bokredakör, Isabella Lövin, skrev en bok, ”Tyst hav”, lämnade därefter Femina för att bli språkrör för Miljöpartiet och sedermera vice statsminister. Nöjd med den livsresan, återgick hon sedan till författarskapet, nu senast med boken ”Oceankänslan”.
För egen del har jag aldrig haft sådana högtflygande planer som att bli vice statsminister, möjligen att jag kunde tänka mig posten som kulturminister om jag skulle få frågan (den tas ju ändå sällan på något större allvar), men ödmjukt inser jag att nog aldrig kommer hända (jag har i och för sig intervjuat Ulf Kristersson om hans löpträningen en gång, hans vader är verkligen rejält tilltagna, men det ska nog lite mer till). Däremot har nu ytterligare en medarbetare i Femina visat framfötterna, det vill säga skrivit en bok, och det är ingen mindre än Feminas tidigare chefredaktör Ulrika Norberg, som nu debuterar med en ”feelgoodare”, ”Tvekan är för veklingar”, där handlingen (förstås) är förlagd till tidningsbranschen. Där råder heller inte enbart goda känslor, ska kanske tilläggas, i en tid då många tidningar kämpar med ekonomi och rationaliseringskrav. Mer om det här under, plus några rader om Elisabeth Åsbrinks fina biografi över författaren Victoria Benedictsson, ”Mitt stora vackra hat”.
Tvekan är för veklingar, Ulrika Norberg (Historiska media)
Det blåser hårda vindar i tidningsbranschen, men Vera Claesson, 50 plus, som under många år arbetat sig upp från en praktikplats till posten som chefredaktör för det populära månadsmagasinet Siv, med redaktion i Malmö, kämpar hårt för att hålla läsarnas intresse vid liv. De finns där, och en stor skara är tidningen trogen, men VD:n för tidningsförlaget Kaizer (som ägs av en tysk koncern), Viktor Strid, tycker att det ska mer till och vill ha stora förändringar. Han kallar in rationaliseringsexperter från byrån CHARAD i Stockholm, som kommer med förslaget att alla på tidningen ska bli uppsagda för att sedan på nytt söka sina tjänster, med det glada tillropet, ” Tänk på det som en talangjakt! Var och en av er får chansen att visa upp sig själv och dessutom pitcha idéer. Spräng alla gränser, utmana er själva och fundera på vad ni kan tillföra bolaget”.
Förslaget väcker inga större ovationer om man säger så.
Vera tar strid för Siv, och får som vapendragare mystiska grannen Lilian Oxenborn, en pensionär med ett spännande förflutet och en lägenhet full av konst och exklusiva kläder i garderober, VD–sekreteraren Sally och ensamkommande flyktingbarnet Jafaar (numera PT på Veras gym). Resultatet, en fartfylld och spännande feelgood–roman, där författaren (lustfyllt och ohämmat) högst sannolikt använt sig en hel del av egna erfarenheter från tidningsvärlden. Romanen är också en vacker hyllning till vuxna människor, ”Vi pratar ofta om sexism och rasism, men sällan om ålderism. I vårt samhälle ser vi på årsrika personer som en belastning i stället för en tillgång, och det är helt uppåt väggarna om du frågar mig! Det är värsta sortens diskriminering och den börjar tidigt.” Så mycket bättre då att använda ordet ”årsrik” än ”gammal”. ” Att vara årsrik antyder att du äger något betydelsefullt, som erfarenhet, klokskap och kunskap”. Det tror jag alla årsrika håller med om!
Mitt stora vackra hat, Elisabeth Åsbrink (Polaris)
Elisabeth Åsbrink har kommit ut med en ny biografi över författaren Victoria Benedictsson (1850–1888), vilket väckt en del rabalder, inte minst har litteraturprofessorn (och själv författare till texter om Benedictsson), Ebba Witt –Brattström, rasat i spalterna om faktastölder och nonchalans mot tidigare forskning. Det är många som tycker sig ha tolkningsföreträde vad gäller Benedictsson, vilket ju inte gör hennes livsöde mindre intressant – ej heller Åsbrinks biografi.
Åsbrink skriver flödande och levande om en kvinna och författare som samma år hon tog livet av sig (1888), skrev ”Jag bryr mig inte om vem som en gång får läsa min stora bok, när jag bara är död. Vem du än är, så försök att förstå hur ensam jag är, hur jag måste kuva detta konstnärs– eller zigenarblod, som löper hetare i mina ådror än någon jag vet om. Tänk på hur jag varje dag, ja nästan varje timma, tvingas att spela komedi för att synas lugn och förståndig”.
Victoria Benedictsson växte upp under en tid i Sverige, då kvinnans roll och plats i samhället hade många paralleller till vad kvinnor i Iran har idag. Där kvinnorna just i detta nu försöker göra uppror mot en regim så genomsyrat av hat mot kvinnor att de låter lejda mördare (säkerhetstjänst och medlemmar i det så kallade revolutionsgardet) skjuta skarpt mot obeväpnade demonstranter. Barn, tonåringar har mördats, de skyr inga medel. Det perspektivet kan vara bra att ha när man läser om Benedictssons liv även om situationen inte var riktigt lika brutal i artonhundratalets Sverige.
Victorias far drömde om en son, men fick bara tre döttrar, Victoria var en sladdis. Han uppfostrade henne som vore hon en pojke, lärde henne rida och skjuta med pistol (hon vågade inte säga nej, livet igenom var hon sedan rädd för skarpa smällar). Hon drömde om att fara till Stockholm (från uppväxten i en by i Skåne) och utbilda sig till konstnär, men pappa sa nej. För att komma bort från familjen gifte hon sig (21 år gammal) med en postmästare, 49 år, änkling med fem barn. Med honom fick Victoria två döttrar, varv en ena dog i späd ålder. När hon blev sjuk och sängliggande en längre tid, började hon skriva. 1885 debuterade hon med romanen Pengar, som blev hennes genombrott. Hon skrev under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren, det var annars lätt att bli läst utifrån sitt kön som kvinnlig författare.
Författande gav henne egna pengar, hon lämnade man och barn och for till Köpenhamn, träffade den tidens stora författare och konstnärer, försökte leva som en man, bejaka sin sexualitet som en man, blev fördömd och hyllad om vartannat. Hon tog sitt liv blott 38 år gammal, troligen på grund av en olycklig kärlekshistoria med den danske kulturmannen George Brandes.
Åsbrink gestaltar hennes liv lika spännande som en deckare, full av intriger och komplikationer, med inslag av häpnadsväckande historiskt skvaller, som när en tokfull August Strindberg skjuter skarpt på en krog i Köpenhamn.
Victoria Benedicsson levde inte länge, men hon levde om ordentligt – och med Elisabeth Åsbrinks försorg kommer hon leva länge än, i alla fall bland de av oss som läser böcker!
Är du sugen på mer höstläsning? Här är några böcker som värmer i kylan.
