Carina Nunstedt levde tre år med dödssjuka maken – så hanterade de beskedet

Carina Nunstedt är ett känt namn inom tidnings- och bokvärlden. Hon har bland annat grundat tidningarna Mama och Family Living, skrivit och medverkat i flera framgångsrika böcker, senast Catpower – Kattens läkande kraft (med Ulrica Norberg) som är såld till 11 länder.

Men nu, med den självbiografiska romanen Vi ses på andra sidan – En änkas manifest för resten av sitt liv, har hon tagit ett nytt kliv genom att skriva mer personligt och själv­reflekterande än tidigare. Här gestaltar hon livet efter att ha förlorat sin man, Anders, i cancer, om att efter 26 år som par inte längre vara ett ”vi” och tvingas börja om mitt i livet.

Det blev en identitetskris. Vem är jag utan min man?

– Det blev en identitetskris. Vem är jag utan min man? frågade jag mig. Allt ställdes på ända. Som änka vid 52 års ålder och ensam förälder skulle jag försöka skapa en fungerande vardag för mig och mina ­söner, efter att alltid ha varit fyra. Samtidigt befann jag mig i mitt livs största sorg, säger Carina och skär upp några klyftor honungsmelon som hon ställer fram på bordet tillsammans med servetter som andas Provence.

Hon är just hemkommen från en kortare tågutflykt till Aix-en-Provence där hon skrivit epilogen till boken. I Valensole där lavendel­fälten blommar som allra vackrast fann Carina den fysiskt påtagliga känslan av lycka.

Vi ses på en underbar takterrass med citron- och apelsinträd på Avenue de la République i centrala Nice. Efter att, precis som huvud­personen i boken, ha dejtat olika platser i över ett års tid blev lägenheten på sjätte våningen i Frankrikes charmiga semesterort Carinas nya deltidsboende. Hon beskriver hur hon alltid mått bra av att vara i rörelse och bär på ett stort intresse för språk, nya kulturer och människor.

– Visst var detta dejtande en typ av flykt. Samtidigt har jag alltid ­dragits till ljuset och solen, ett behov som växte sig ännu större när ­Anders gick bort och tillvaron blev ännu mörkare, tystare och jag kände mig ensammare än någonsin. Jag flydde planlöst till olika ställen – Grekland, Italien, Spanien och USA – och till sist hamnade jag här. Allt är fortfarande nytt men jag känner det redan så tydligt, hur den här platsen ger mig så mycket hopp och ljus.

”Jag är änka. Det låter onekligen sjukt bittert. Men jag tänker göra allt som står i min makt, boka in alla dyra coacher som behövs, för att inte bli bitter på riktigt. Det är min absoluta mardröm.”

Carina behövde hitta en ny riktning för att undvika att fastna i bitterheten. Nu får hennes sorg i stället späs ut när hon blandar den med allt det nya vackra.

– Jag känner mig enormt levande här, som om jag är en del av något större. Jag drabbas av lyckokänslor när jag ger mig ut på en joggingtur på Promenade des Anglais, tar ett morgondopp i havet eller gör yoga på stranden.

Det har nu gått två år sedan Anders dog och Carina har varit igenom de flesta faser som en sorgeprocess kan innebära, men sorgen attackerar fortfarande.

– Sorgen böljar fram och tillbaka. Allra värst var det så klart i början, men än i dag kan det kännas skit­jobbigt. Jag tänker att sorgen är som att bära en ryggsäck. Den blir inte lättare, men jag blir bättre på att bära den. Det mottot har jag fått från komikern Ricky Gervais, som gjorde den fantastiska tv-serien After life, om sin största skräck, att förlora sin partner. Sakta men säkert blir stegen framåt lite lättare att ta.

Hur man hanterar ett dödsbesked

År 2018 klagade Anders på mag­smärtor. Som musikjournalist på Expressen befann han sig på Grand Hôtel i Stockholm för att intervjua skådespelarna i filmen Mamma Mia!.

– Till en början trodde han att det handlade om något mindre magproblem så han gick ut och satte sig på kajen, andades och trodde smärtan skulle ge med sig. Men väl hemma tilltog värken, säger Carina som till slut övertalade honom om att åka till akuten.

Efter några timmar ringde han.

”Din röst var mjuk. Du frågade vad jag gjorde och om jag satt ner. Vem som helst kunde fatta att du inte hade några goda nyheter. Det var som om alla sinnen skärptes, som om fåglarna slutade kvittra, vinden slutade blåsa, bilarna slutade brusa från vägen nedanför. Sedan sa du det: ’Det är cancer. En tumör i tjocktarmen.’”

Läkarna gav en optimistisk cancerprognos. Ingen kunde då ana att sjukdomen skulle fortsätta i tre år och att sluta på värsta tänkbara sätt.

– Anders var alltid hoppfull och jag såg inte min man ge upp förrän under hans sista dagar i livet. En av hans främsta egenskaper var att tänka positivt och fokusera på den lilla strimma ljus som fanns, i hans värld kunde det mesta ordna sig.

Carina tappade snart räkningen på hur många cellgiftsbehandlingar Anders fick, cancern fanns redan från början i lymfkörtlarna och spred sig till både lever och lungor.

– Efter ett år upptäcktes tolv metastaser i buken, vilket ledde till en jätteoperation. Här förberedde vi oss alla på att Anders kanske inte skulle överleva. Men han fick leva i nästan två år till.

”Jag ringer våra bästa vänner som släpper allt och kommer till din sida. Smärtan i deras ögon. Gråten från vuxna människor när du med en kraftansträngning sträcker ut dina smala armar för att försöka krama, säger deras namn och hur mycket du älskar dem och ber dem att ta hand om oss.”

I början av juni 2021 lovade Anders läkare en sista sommar tillsammans som familj, men komplikationer tillstötte. Han fick endast nio dagar till.

Lång sorgprocess

Efter begravningen drabbades Ca­r­­ina av en rad typiska sorgsymtom som koncentrationssvårigheter, velighet och en förlamande trötthet. Hon valde att jobba på så gott det gick och flydde till tv-seriernas värld.

– Märkligt nog tittade jag på en massa läkarserier, vilket jag nästan aldrig gjort tidigare, men det kändes skönt att vara kvar i sjukhusbubblan. Det var bekant och tryggt.

Samtidigt tyngdes hon av allt det praktiska i vardagen, från svåra beslut om begravningsplats till sommarhuset, bilen, matlagningen och bitvis för mycket jobb. Redan under Anders sjukdomstid valde hon att säga upp sig från jobbet som förlagschef för att starta ett eget förlag och skriva mer själv.

– Jag har älskat att jobba som chef i både magasins- och bokbranschen och Anders tyckte absolut att jag skulle fortsätta jobba på som tidigare, men jag längtade efter att kunna styra min tid mer själv.

Carina beskriver ett avgörande möte med en terapeut som ritade upp ett kors och ritade en prickad linje från var hon befann sig nu till den dag hon ska dö.

– Han ställde allt på sin spets och frågade vad jag ville göra under vägen som var kvar. Många väntar kanske just tills man är dödssjuk eller utbränd innan man ställer sig den här typen av existensiella frågor.

Hon nämner en forskningsrapport, Bringing death back to life, som hävdar att vi bör försöka låta döden vara en mer naturlig del av livet.

– Tidvis kan jag se att jag har jobbat alldeles för mycket. I dag har jag skapat mig en mycket friare jobbtillvaro, vilket är ett stort privilegium, säger Carina.

Vid sidan av det egna författarskapet producerar hon podden Hälso­revolutionen (tillsammans med Maria Borelius) och driver det egna bokförlaget, Yourlife Books, där hon är förläggare och översätter utländska hälsoförfattare.

Att sälja sommarhuset, som familjen haft sådan glädje av, blev ett av de svåraste praktiska besluten att ta.

– Jag kände att jag själv inte kunde ta ansvar för allt jobb ett hus innebär och när beslutet väl var taget och jag sålt huset upplevde jag en enorm lättnad.

Hon sålde även bilen och gjorde sig av med så mycket prylar hon kunde.

– Det var inte bara den känslo­mässiga ryggsäcken som behövde bli lättare utan även den ekonomiska och praktiska, för att skapa utrymme för något nytt.

Carina har så länge hon kan minnas varit intresserad av personlig utveckling och hälsa, att i sin sorg ta den hjälp som går att få har därför känts naturligt och självklart.

– Jag gick bland annat i terapi, en kurs i sorgbearbetning, mötte en shaman och gick till olika medier. Allt var givande och nyttigt för mig, men på olika sätt, säger Carina, som menar att de olika verktygen gav henne de perspektiv på livet som hon sökte efter.

Bland annat hade Carina, redan innan sin makes bortgång, använt sig av tacksamhetsträning som enligt studier kan skydda mot stress och öka välbefinnandet.

– Det kanske låter sjukt att rada upp tio saker man är tacksam över bara några dagar efter att man förlorat sin man och det var verkligen inte lätt, men jag har fortsatt att tacka för det som är bra och försöka bevara min nyfikenhet på allt det vackra som finns att upptäcka i livet. Det har hjälpt mig att skifta fokus.

Sorgearbetet blev till en bok

Det var inte en plan från början att sorgearbetet skulle bli en bok, men som en skrivande person fann hon det terapeutiskt att skriva om den tragedi hon drabbades av.

– Jag skrev och grät, skrev och grät. Jag identifierade och skrev ner alla mina känslor. Att skriva av sig under den mest akuta fasen gjorde det lättare att orka gå upp varje morgon.

Ganska snart visste Carina att hon inte ville leva ensam resten av sitt liv och hon drömmer om att träffa någon så småningom.

– Planlöst dejtande på appar är inget som lockar, men jag är öppen för att utforska en ny relation. Samtidigt har det bara gått två år och jag fattar inte hur det skulle gå till rent praktiskt att träffa någon. Jag hoppas jag kan träffa en trygg och rolig man som likt jag är nyfiken på livet.

För även om Carina hittat sitt nya drömställe på jorden vill hon inte sluta upptäcka nya platser, inte minst byar och vandringsleder i södra Frankrike. Hon drömmer också om att fortsätta skriva fler böcker.

Vi ses på andra sidan är inte ytterligare en av alla sjukdomshistorier, snarare en livsbejakande roadtrip och en akut livskrishantering av en kvinna som söker sitt nya jag.

– Min önskan är att förmedla hopp till andra som går igenom kriser av olika slag. Vi människor har en fantastisk förmåga att ta oss upp ur djup sorg, inte minst om vi tar hjälp av nära och kära. Jag har träffat många änkor som vittnar om vilka superkrafter de fått rent existentiellt efter att ha blivit lämnade. Känslan blir lite av ”bring it on”, har jag klarat det värsta kan jag klara vad som helst, bara man får hjälp att bearbeta de värsta känslorna och sorgen.

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände. Så sa han, en av Sveriges klokaste skådespelare, Tage Danielsson. Så försöker jag tänka nu.”

– Vi hade en enormt kärleksfull, jämlik och rolig relation och jag är glad och tacksam över att våra söner hade en sådan närvarande pappa under så lång tid. Men att plötsligt bli ensam förälder och ta alla beslut själv när man befinner sig i sin djupaste sorg är tufft.

Ensamheten i vardagen har varit det svåraste, att inte kunna bolla små och stora frågor, från barnens läxor till vad de skulle laga till middag. Alla beslut behövde hon från en dag till en annan ta själv.

”Ensamhet är så märkligt. Ena sekunden är den en boja som drar ner mig i bråddjupet, nästa sekund är den en frihetsälskande surfingbräda som låter min kreativitet flöda utan att bli störd av någon. Men om jag inte vet vem som väntar på mig när jag kommer i land, vad är det för mening då?”

Carina säger att det här med att bli ensam kan ses som en svaghet.

– Många brottas med bristande självkänsla. Det finns en norm kring att man ska vara en kärnfamilj. Att plötsligt befinna sig utanför den här normen kan bli en stor omställning, plötsligt saknar du en naturlig till­hörighet.

Hjälpa varandra att hantera ensamhet

Hon tror att vi behöver hjälpa varandra att hitta vägar framåt i den ensamhet som kan uppstå under olika perioder i livet. Carina uppmuntrar alla som inte har inblick i sin privatekonomi eller andra praktiska delar i sin vardag att se till att få mer koll.

– Sorgen blir lika stor, men jag tror att man blir mindre sårbar då. I många år publicerade jag otaliga livspussel­artiklar i de livsstilsmagasin jag var chefredaktör för. Artiklar med rubriker som ”Så får du mer egentid” eller ”Unna dig tid för dig själv”. Nu har jag plötsligt en massa ny, ofrivillig egentid. Men det är en konst att omfamna det nya tomrummet, den oönskade friheten. Så ovant att bestämma helt själv.

Hon vet att alla menar väl, men har haft svårt för människor som lägger huvudet på sned och säger: ”Åh, det är väl jobbigt nu?”

– Jag kämpar för att inte vara ett offer, har alltid provocerats av människor som blir offer och nu är jag en av dem som livet har drabbat. Förhoppningsvis har det gjort mig ännu starkare och jag är ödmjuk inför att få dela den här erfarenheten, vad den har lärt mig.

Carina funderar ofta över hur deras liv skulle ha blivit om Anders fått ­trettio år till.

– Åttio år gamla hade vi hållit varandra i handen, det var hela tiden drömbilden. Kanske hade vi köpt en lägenhet i solen tillsammans. Skrattat och oroat oss för våra barn och barnbarn. Tillsammans.

Sorgen över att inte få fortsätta dela livet med Anders kommer alltid att finnas där, och Carina försöker bli bättre på att bära den varje dag. Målet är att försöka leva så mycket hon kan, inte bara överleva. För sin och sina söners skull men också för sin mans. Denna tanke blev extra tydlig när hon nyligen förverkligade drömmen om att se de blommande lavendelfälten i Provence.

”Det jag vet är att just här, just nu släpper sorgen sitt värsta grepp och axlarna sjunker ner. Jag känner mig trygg, fri och lycklig, låter mig omfamnas av varje strå som vajar stolt i den svaga vinden, doften så påtaglig, den lila färgen så djupt intensiv.”