Fascinerande historien bakom drottning Silvias smycken – dramat få vet om

Under årets Nobelfestligheter bär drottning Silvia internationell design. Hennes puderrosa klänning kommer från Georg et Arend, en designerduo baserad i München, Tyskland.

Historien bakom drottning Silvias vackra diadem

På huvudet har drottningen sitt favoritdiadem, kallat Drottning Sofias diadem. Diademet, Drottning Sofias diadem, kom till Sverige med drottning Sofia. Det är ett diamantdiadem som används framför allt av drottning Silvia. Det solfjäderformade diademet tros från början ha varit en juvelkam som omarbetades i slutet av 1800-talet. Diademet bärs oftast av drottning Silvia, men också prinsessan Margareta, prinsessan Christina, prinsessan Birgitta och prinsessan Lilian har burit det.

Den allra första gången som Silvia bar Drottning Sofias diadem, eller Briljantdiademet som det också kallas (på engelska går det under namnet Nine prong tiara), var under Nobelfestligheterna 1976, då Silvia precis blivit drottning.

Och det var en inte alls så angenäm upplevelse.

– Det är ett mycket vackert diadem. Men det är väldigt svårt att bära. Det är tungt och det är stelt och det måste passa huvudet perfekt och precist, eftersom det är framtungt, annars tippar det, har drottning Silvia berättat i dokumentären Kungliga smycken.

– Vi fick arbeta hårt för att få diademet att passa och att sitta kvar i mitten. Det passade inte riktigt min huvudform, men vi gjorde det vi kunde. Björn Axén (drottningens dåvarande frisör reds. anm.) fäste det med nålar.

Och nålarna, och diademet, ställde till en del problem…

– Jag trodde att jag skulle svimma! Middagen är ju så lång, och diademet blev tyngre och tyngre. Svårare och svårare att bära. Det tryckte sig in i huvudet. Jag hade SÅ ont i huvudet. Jag kommer i håg att prins Bertil såg att något var fel. Han böjde sig fram emot mig och frågade ”mår du bra?”, berättar drottningen i dokumentären.

Hon fortsätter:

– Och det gjorde jag ju inte riktigt. Men jag sa ”ja, det går bra”. Men han var väldigt uppmärksam och fortsatte: ”är det någonting?”

Drottningen svarade då att det handlade om diademet och Bertil uppmanade henne att ta bort nålarna.

– ”Det kan man inte göra” sa jag. ”Med tv-inspelning och allt”. Men han sa ”gör det” och jag lirkade och låtsades pilla med håret och så tog jag bort nålarna.

Men när drottningen kom hem upptäckte hon något.

– När jag tog av diademet så hade det arbetat sig in i mitt huvud. Men kunde lägga ett finger där. Det gjorde väldigt, väldigt ont.

I dag har man, hovjuvelerare W.A Bolin, dock ändrat på diademet och förlängt det, så att det inte längre är så framtungt.

– Nu är det anpassat efter mitt huvud så det är inga problem längre. Men när jag bär det tänker jag på den här händelsen. Så det här diademet berättar sin historia på ett annat sätt.

Historien bakom drottningens örhängen – ädeltopaserna

Även drottningens örhängen bär på en fascinerande historia. De glittrande ädeltopaserna kan vara drottningens absolut glammigaste smycken. De är rosa, de är ryska – och de är från 1800-talet! Kungens mamma prinsessan Sibylla älskade dem också och när hon ville ha något matchande att ha i öronen, så gjorde hovjuveleraren örhängen av halsbandets yttersta kläppar. Garnityret består ursprungligen av ett halsband, brosch och ett corsage gjorda i briljanter och rosa ädeltopaser. Och så örhängena då, som gjordes senare.

Och hela historien då? Ja, vi vänder oss till Wikipedia… Änkekejsarinnan Maria Fjodorovna beställde smyckena till dottern Maria Pavlovna som gåva när hon födde dottern Augusta. Augusta fick i sin tur smyckena i arv eller gåva 1829 då hon gifte sig med den blivande kejsaren Vilhelm I av Tyskland.

Och sedan? Ja, då kejsarparets dotter Louise ingick äktenskap med Fredrik I av Baden 1856 kom ädeltopaserna till Karlsruhe. År 1923 ärvde sedan Sveriges drottning, Victoria, sin mormorsmors smycken. Och nu bär vår Silvia dem.

Dessa smycken bärs inte av Victoria. I alla fall inte ännu. I ovan nämnda smyckesdokumentär berättar hon varför.

– Det finns smycken som är för mamma, inte för mig. Det är några av de stora, mer drottninglika. De ska inte jag bära – i dag.