Karin Nygårds drabbades av corona.

Karin Nygårds från Stockholm är utbildad låg- och mellanstadielärare och blev uppmärksammad pionjär när hon förde in it-kunskap och programmering på sina svensklektioner.
Något hon fått flera priser och utmärkelser för, såsom Årets punkare i skolvärlden, Guldäpplet och Årets digitala inspiratör.

Att få nya kunskaper är det bästa Karin Nygårds vet, men det hon har fått lära om effekterna av covid-19 under de senaste åtta månaderna hade hon gärna varit utan.
– Det är helt klart bland det värre jag har varit med om. Jag är nog mest ledsen över det psykiska lidandet, säger Karin som insjuknande i samma veva som WHO deklarerade att viruset som flög över världen var en pandemi, inte en epidemi.

– Vi som blev sjuka tidigt i mars var ju först ut och i framkant av en sjukutveckling. Det fanns nästan ingen information. Överallt stod det att man var sjuk i 3-10 dagar. När tio dagar hade gått började jag tänka "kanske två veckor" och sen "kanske tre".

Skrev en skakande rapport på Twitter

Karin Nygårds har dokumenterat förloppet med corona i en dagbok som hon postade på Twitter och som Femina har fått tillåtelse att publicera i sin helhet.

Den beskriver hur det börjar med ”fånig hosta" och ”förmodligen pollenallergi” men hela tiden blir värre och värre.

Dag 9 vaknar den 45-åriga skribenten och läraren av känslan av att någon har "stuckit en kniv rakt in i ögat på henne" och på kvällen svimmar hon över sin tioåriga dotter:

”Under dagen ökar smärtan gradvis. På kvällen svimmar jag första gången när jag kammar min dotters hår. Jag ramlar över henne. Vaknar till liv på en gång, men vi blir rädda bägge två. Jag gör mitt yttersta för att min dotter inte ska bli rädd. “Det är ingen fara. Det är lätt att man svimmar när man har huvudvärk. Det är inget konstigt alls.” I smyg ringer jag 1177.”

Karin Nygårds om corona: Som en alien i kroppen

Dag 15 står hon och lagar mat när hon får smärtattacker i höften som påminner om förlossningsvärkar och på den 22:a dagen börjar det välla blod ur munnen som visar sig komma från konstiga blåsor.

När hon får blåsor också på benen hittar hon en thailändsk rapport där blåsor på benen anges som symtom på corona. Så kunde hon checka av det på listan också.

Karin Nygårds som i en teckning har illustrerat hur symtomen rört sig helt oförutsägbart, beskriver viruset som en utomkroppslig upplevelse - som en alien, eller ren ondska, som har tagit över hennes kropp.

Karin Nygårds teckning över sjukdomsförloppet med corona

Karin Nygårds har tecknat ner hur hon upplevt sjukdomsförloppet med covid-19.

Karins publicerade covid-dagbok tar slut efter drygt tre veckor, men det innebar inte att helvetet var över. Hon tappade räkningen på dagar, veckor och månader.

– Det fortsatte med konstiga symptom som hoppade runt. Jag fick som bältros på benen och kontaktade vårdcentralen. Sen blev fötterna blå och jag tappade känseln i händerna och i tungan. Då skickade de en ambulans.

Men hon behövde inte åka in akut då.

Hon såg inte bra ut, men proverna såg bra ut.

Det var "bara coronan" som fortsatte att härja hennes kropp.

Fick minnesluckor av coronan

När Karin i maj tuppar av mitt under en promenad och förlorar medvetandet, blir hon livrädd och tänker att det kanske är en annan allvarlig sjukdom som drabbat henne. Hon får göra en magnetröntgen av hjärnan och svaret gör henne både lättad och inte.

– Jag är frisk och har bra värden och samtidigt mår jag som jag gör. Det är märkligt och frustrerande. När min läkare ringde och sa att min MR var perfekt började jag grina. Hur fasen kan jag då må så fruktansvärt dåligt och vara så väck?

Karin Nygårds beskriver i illustration hostan som drabbade henne med covid-19.

Karin Nygårds egen illustration.

I början av sommaren sade Karin Nygårds upp sig från sitt lärarjobb för att på heltid skriva läromedel. Då hade hon varit sjukskriven hela våren.

Hon som lever för att formulera ord och ta in kunskap, säger att effekterna på hjärnan har varit absolut värst.
– I juli mådde jag väldigt dåligt psykiskt av det här. Jag kunde inte läsa, hade stora minnesluckor och visste inte vad jag gjorde. Jag köpte en soffa på Blocket som jag inte visste att jag hade köpt, ordnande med transport och allt. Jag skickade mejl som jag inte har en aning om att jag hade skrivit.

– Jag låg på golvet och såg ingen mening med att leva.

När Karin fick göra ett demenstest på covidkliniken hade hon - noll rätt.

– Jag kunde inte upprepa fem ord efter varandra. Det var helt blankt. Det var väldigt otäckt.

Karin Nygårds illustration över blodiga blåsor i munnen under corona.

Illustation: Karin Nygårds.

Fortfarande än i dag, drygt åtta månader senare, är hon inte helt återställd.

Tungan är fortfarande som bedövad, smak och luktsinne har inte kommit tillbaka och hon klarar att gå max 5000 steg om dagen för att inte bli utmattad.

Förra veckan var dessutom huvudvärken tillbaka, den som fått henne att både kräkas och svimma.

– Det var precis lika vidrigt igen, som en kniv rakt in i ögat. Inget hjälper, inte Alvedon, inte Ipren, inte ens Citodon, och det har jag aldrig varit med om tidigare.

– Det är en onormal känsla. Som ondska, upprepar Karin Nygårds.

Men nu tänker hon att hon ska besegra den. Hon har fått konstaterade antikroppar två gånger och börjar se ljusare framåt.

– Jag känner att hjärnan är tillbaka och det är väldigt skönt. Jag kan skriva igen, jag kan jobba och sitta ned och koncentrera mig.

– Jag har hopp om att bli återställd i dag och det hade jag inte i somras. Jag har satt en målbild om att jag ska vara frisk när det har gått ett år.

KARIN NYGÅRDS CORONA-DAGBOK

Dag 1:

Jag förstod inte ens att det var dag 1 den där första dagen. Jag hostade några gånger. En torr och retsam hosta. Mars, det var nog pollenallergi tänkte jag.

Dag 2:

Jag mådde bra igen. Astmamedicinen hade hjälpt. Ja, det var väl pollen i alla fall. Jag gick till jobbet. På eftermiddagen kände jag mig lite trött så jag gick hem.

Dag 3:

Jag vaknar med det fånigaste lilla halsont man kan tänka sig. Jag mailar chefen att jag inte är sjuk, men halsontet gör att jag är hemma. Jag sover hela dagen.

Dag 4:

Jag är frisk och pigg igen. Skönt. Det var inte viruset i alla fall.

Dag 5:

Det fåniga halsontet är tillbaka. Det känns också märkligt kallt i min näsa när jag andas in.

Dag 6:

Jag känner ingen smak eller lukt. Jag har aldrig upplevt något liknande. Visst har jag varit tät i näsan och tappat smaken, men nu är jag ju helt och hållet otät i näsan. Tvärtom fylls näshålan lätt med den där konstiga kyliga luften.

Dag 7:

Jag börjar känna det som att en ond kraft har tagit min kropp i besittning. Eller är det aliens som har utfört experiment på mig under natten? Avsaknaden av smak och lukt är så onaturlig. Den kalla luften lika så. Det känns som ondska. Det är det enda jag tänker på under dagen, att kylan och tomheten efter smak och lukt känns som ondska.

Dag 8:

Jag äter en bit rå ingefära för att få uppleva en känsla i min mun. Jag vill känna stinget, smaken, sensationen, men det är helt dött. Det är som att äta på en bit trä. Min tillvaro är som i en glaskupa. Det finns ingen smak, ingen lukt, bara kyla.

Dag 9:

Jag vaknar av att det känns som att någon har stuckit en kniv rakt in i ögat på mig. Smärtan går som ett spjut genom huvudet. Jag har svårt att se. Under dagen ökar smärtan gradvis. På kvällen svimmar jag första gången när jag kammar min dotters hår. Jag ramlar över henne. Vaknar till liv på en gång, men vi blir rädda bägge två. Jag gör mitt yttersta för att min dotter inte ska bli rädd. “Det är ingen fara. Det är lätt att man svimmar när man har huvudvärk. Det är inget konstigt alls.”

I smyg ringer jag 1177. De vill skicka en ambulans. Jag vill inte. Tanken på sjukhuset skrämmer mig. Jag tänker på de bilder jag sett från fältsjukhusen. Jag vill inte bli en patient i raden av sängar i en mässhall med omskolad SAS-personal som enda sjukvårdare. Jag stannar hemma. Övertygad om att jag dör om jag kommer till sjukhuset. Jag ringer min dotters pappa. Han kommer direkt. Han står i dörren och tvekar. Kliver han in till mig riskerar han smittas. Kliver han in kan han inte åka hem till sin sambo. Jag ber honom faktiskt inte att stanna. Han erbjuder sig själv. Han sover i vår dotters enhörningsrum. Min dotter håller om mig hela natten. Själv sover jag inte en blund. Spjutet i mitt öga skrämmer mig. Det är en smärta som inte är lik någon annan huvudvärk jag haft. Ondskan igen. Jag känner det som att ondskan borrar igenom mitt huvud. Och jag är livrädd. Folk dör av det här viruset. Även unga dör. Inte bara gamla. Jag vågar inte somna av rädsla för att dö.

Dag 10:

Jag kliver upp. Har överlevt natten. Smärtan i huvudet har nu bytt grepp. Det är som en krona runt mitt huvud med vassa knivar som skär in överallt. Jag kräks av smärtan. Jag kan inte se. Men jag lever. Jag börjar frysa. Sätter på mig rejält med kläder. Kryper under täcket. Två täcken. Hämtar ett värmeelement. Jag som i vanliga fall är så varm av mig. Jag är inte van att frysa. Men jag är inte varm. Jag har inte feber. Jag är tvärtom fruktansvärt kall. Termometern visar 34,5. Jag googlar. Det betyder visst att jag är död. Men det är jag inte. Det vänder uppåt. På natten kommer svettningarna. Jag tar av mig pyjamasen. Jag tar av mig täcket. Jag går ut och rafsar åt mig ett paket Piggelin i frysen. Jag sätter mig på balkongen i bara t-shirten och äter tre glassar. Jag är fortfarande varm. Svetten rinner. Och fortfarande ingen feber. Vid tretiden har jag svalnat och kan gå in och lägga mig och somna.

Dag 11:

Jag är helt overkligt trött. Jag har sovit dåligt i två nätter, men det har jag ju gjort förut. Den här tröttheten är av ett annat slag. Jag somnar mitt i maten, mitt i flätandet av min dotters hår. Jag svimmar inte nu, jag somnar. Jag sover hela dagen och hela natten.

Dag 12:

Jag vaknar pigg och glad. Äntligen är eländet över! Det var ju inte så farligt. Åh så skönt att kunna gå till jobbet på måndag. På eftermiddagen är huvudvärken tillbaka. Den där eländiga huvudvärken som inget rår på. Jag tar allt jag hittar i mina medicinskåp men inget biter. Det är som att jag bara äter sockerpiller. Inte ens citodon kan döva smärtan.

Dag 13:

Huvudvärk. Inser att jag inte har duschat på flera dagar, trots mina svettattacker. Tänker glatt att jag ändå inte luktar svett. Så skönt! Sen kommer jag på att jag har tappat luktsinnet. Säger glatt att det ju är praktiskt att tappa luktsinnet för då behöver man ju inte duscha. Min dotters pappa mumlar något om att HAN inte har tappat lukten. Oups. Jag hoppar in i duschen. Störigt att tvålen inte luktar något alls. Kliver ur duschen med exakt samma känsla som innan. Jag luktar fortfarande ingenting. Tänker på huvudpersonen i boken Parfymen, han som inte hade någon lukt. Alla avskydde honom just därför. Jag känner mig lite så. Viruset som gör mig till paria i samhället. Det onda som har tagit över min kropp.

Dag 14:

Nu borde det ju vara över. På 1177 står det att covid varar i 3-14 dagar. Jag kan fortfarande inte döva huvudvärken som skär genom skallen.

Dag 15:

Jag vaknar pigg igen. Huvudvärken är borta! Helt väck! Hurra! Jag tycker också att jag kan känna en svag doft av något. Livet kommer tillbaka. Jag står och lagar mat när första smärtattacken i höften kommer. Det känns ganska precis som förlossningsvärkar. I 20 minuter håller det på. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag får panik av smärtan. Jag ska ju verkligen inte föda barn just nu. Jag går runt runt i lägenheten för jag kan inte stå eller sitta eller ligga. Smärtan bara spränger i höften och jag tror att jag ska bli tokig. Så plötsligt släpper den. Helt väck. Inte ett spår av ömhet i området i höften. Jag kan fortsätta laga mat och kvällen förflyter utan konstigheter. När jag gått och lagt mig för att sova kommer ytterligare en attack. Exakt samma sak. Kroppen minns hur det var att föda barn. Jag har inte känt känslan på 10 år men nu minns jag varenda detalj av hur jag kräktes av smärta på barnmorskans crocs så att det rann ner spya i hålen. Återigen är det över helt plötsligt. Lika hastigt som det kom.

Dag 16:

Jag vaknar och känner mig pigg. Jag känner lite, lite svagt av höfterna, men det är inget fel på dem. Jag kan gå normalt och jag kan klämma på dem utan problem.

Dag 17:

Det känns som att någon har tagit ett bälte och tryckt ihop mina lungor så att jag knappast får luft. Jag är van astmatiker och vet hur det känns när det är dags att åka in till sjukhuset. Det är ingen fara känner jag, men trycket är helt nytt för mig. Bröstkorgen känns som den blivit 3 storlekar för liten. Jag ringer 1177. “Nä, om du varit sjuk så länge så är det inte covid. Det är nog bara astma.” Jag får ännu svårare att andas. Ringer jourläkaren som skriver ut hostmedicin. Hon tipsar mig om andingsgympa. Att blåsa luft ner i en flaska med vatten. Det funkar faktiskt.

Dag 18:

Bättre andning.

Dag 19:

Pigg på förmiddagen. Yr och trött.

Dag 20:

Min dotters födelsedag. Jag är mycket trött och svag men lyckas fira lite i alla fall.

Dag 21:

Tre veckor. Det här som skulle vara över på några dagar. Min läkare sjukskriver mig i sex veckor när jag träffar henne via videolänk. “Det här kan ta tid för dig att återhämta dig från” säger hon och jag tänker att sex veckor kan det väl verkligen inte ta. Nåja, jag kan ju börja jobba när jag vill.

Dag 22:

Huvudvärken är tillbaka sedan några dagar. De där knivarna och inget som hjälper. Jag sitter i soffan och håller på med mobilen när jag märker att jag börjar dräggla. Munnen är full av saliv och jag går in på toaletten för att spotta. Då ser jag att det inte är spott, utan blod. Hela min mun är full med blod som bara väller ut. Jag ser inte var det kommer ifrån. Jag skriker rakt ut av rädsla. Nu dör jag tänker jag. På näthinnan har jag minnet av när min pappa var döende i cancer och plötsligt kräktes blod dagen innan han dog. Jag tänker på bilder på folk som dör i Ebola. Jag tänker på ondskan som bor i min kropp och som har skurit av kontakten med min smak och lukt som gjorde att jag inte märkte att det var blod jag satt och svalde. Jag ringer min mamma på facetime. Hon möts av mitt helt blodiga ansikte, mina panikslagna ögon och hur jag skriker “mamma nu dör jag” Men jag dör inte. Jag lugnar ner mig av att ha mamma i telefonen. Jag sköljer munnen och kan se att det är sår i min mun som blöder. Jag är inte döende. Jag har inte Ebola. Jag har bara sår i munnen. Det tar tid att komma ner efter den skräcken. Minutrarna, eller kanske var det bara sekunder? Då jag verkligen trodde att jag skulle dö. Evigt tacksam att min dotter inte var hemma och såg när det hände. Hon är tillräckligt traumatiserad av min sjukdom som det är.

LÄS MER:

Corona har tvingat Pernilla att leva isolerad från man och barn i åtta månader

Fidan, 30, förlorade pappa och lillasyster i corona

Malin Roos: Det är dags för prins Daniel att ta befälet i pandemin

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: