DE FÖRSTA STEGEN

"Det har alltid handlat om spelglädje för mig, ett sätt att uttrycka mig och ha roligt. Jag fick väldigt mycket uppmuntran och stöd från mina lärare i skolan och min omgivning, att sjunga och skriva låtar.
Historien blir mer komplicerad när det börjar handla om skivinspelning, det är då taggarna blir synliga.

Nilla Fischer: Jag fick halvera min lön när jag flyttade hem

Det är egentligen två parallella historier här; en om mig som artist där jag är sångerska och låtskrivare.
Det andra är om mig som producent och den historien utspelar sig i studion när dörrarna är stängda, när det börjar handla om makt.

Jag hade tyvärr inte ekonomi i början att ha en egen studio och det gjorde min resa som producent lite mer komplicerad. I dag kan man mer eller mindre ha en dator för att spela in musik, men när jag började behövde du en riktig studio och det kunde kosta en kvarts miljon.

Det var därför skivbolagen kunde vara som de var.

Saknade du pengar, som många nya artister gör, var du tvungen att ta dig igenom en labyrint av hinder. Än mer, för mig som ville producera.

Producenten är den som tekniskt spelar in musiken och bestämmer hur låtarna ska låta. Det är en extremt viktig maktposition i studion. Det är producenten som sitter i den stora knarriga skinnstolen och säger ”sjung igen, det där var inte bra” och sen trycker på REC-knappen.

Är man inte producent är man i underläge.

Eftersom jag inte hade en studio var jag tvungen att sätta mig i olika samarbeten, det blev bra, ibland underbara människor, men musiken blev inte jag. Jag kände mig begränsad till en annan människas uppfattningar om vem jag var som artist, det var inte värt det för mig.

Emma Frans: Kvinnor inom vetenskapen har börjat nätverka mer

Av alla producenter jag hade jobbat med var det en enda som hade hjärta nog att gå till skivbolaget och säga: ”Vet ni, jag tror faktiskt att hon är en bra producent”.

Att han gjorde så ledde till att jag till slut fick ett förskott och de sa ”okej, gör vad du vill”.

Jag tog förskottet och köpte en studio, sen tog det tre år för mig att lära mig all teknik och spela in min första skiva. Många hade varnat mig ”Det kommer ta tid” och ”du är ingen datamänniska”.

Men för mig fanns inga andra alternativ.

Jag sjöng för att jag skrev låtar, jag skrev inte låtar för att få sjunga.

Så vann du grammisen Årets producent för din debutplatta, var den en revansch?

– Ja, men då var det ingen som sa att jag var första kvinnan någonsin, då pratade man inte om sånt, det var bara min egen lilla hemliga revansch.

KLIVET TILL USA

"När jag åkte till USA som artist och av en händelse började skriva lite för andra och besökte musikkollektiv, insåg jag att det inte fanns några tjejer som producerade på den nivån.

Det kanske finns ett dussintal producenter verksamma på elitnivå över hela världen, Billboard skrev i en artikel att två procent av dem är kvinnor - och där var jag inräknad.

Medan man i andra delar av samhället diskuterar hur många kvinnor som ska sitta i styrelser, pågår parallellt en slags undre värld av killgäng där du som kvinna ska försöka passa in och hela tiden intyga din rätt att få vara där.

Väldigt många låtskrivar-tjejer i de här kretsarna vågar inte skaffa barn, för att du som kvinna riskerar att hamna utanför. ”If you have a kid people start looking at you in a different way”.

Utåt sett är alla feminister och allierar sig offentligt med kvinnor men när det handlar om att investera, går de hellre på ett ”säkert kort”.

Det vill säga en man, eller en ”polare” som alltid råkar vara man.

I bland kan de tro att det är min assistent som gör jobbet när vi kommer till en studio. De tilltalar min assistent, som är man, och tror att det är han som är Laleh. Ibland kan jag känna ”hade jag varit kille hade jag kunnat vara mer medioker kanske”. För nu råkar jag vara extremt bra.

Suzanne Osten: Det har aldrig funnits kvinnliga genier

Jag kan tycka synd om tjejerna som ska komma och passa in här i framtiden, och det är också synd om männen som inte heller passar in i den här machokulturen, en hierarkisk struktur där ledaren är den som får all ära och styr med järngrepp och hysh hysh.

Ena sekunden får du en klapp på ryggen och ett ”bra jobbat, heja dig”, i nästa är det som att befinna sig bland tjugo tjurar som knuffar dig för att du har gjort ett bra jobb.

För bra.

Det är ingen slump att siffrorna är 98-2.

Med så mycket press från alla håll ger tjejerna upp till slut och kanske blir sångerskor istället, eller låtskrivare. Man börjar följa mallen för en tjej och reser sig ur den stora knarriga skinnstolen och sätter sig bakom producenten.

Det tog jättelång tid innan jag fick min första chans i LA.

Någon blev sjuk, en annan var bortrest, så fick jag frågan ”okej, Laleh får köra då.” Det var Tori Kelly, min första artist. Ryktet om mig gick och snart hade jag gjort tre låtar på Demi Lovatos album, Ellie Goulding, Shawn Mendes och några till.

Så kom knuffen också så klart, bra jobbat, lite för bra kanske.

Det är också något man lär sig, att rycka på axlarna och låtsas som att man haft tur trots att man jobbat dygnet runt under hård press.

Hela tiden tänker jag, "hur ska andra klara detta?". Jag är ändå lyckligt lottad som får kärlek och energi från min publik som artist.

KAMPEN VIDARE

”Det är bättre för mig att vara tyst om sånt här. Det här får inte definiera mig liksom. Jag berättade inte ens de första åren att jag hade åkt till LA och börjat jobba som producent för andra artister, men Ellie Goulding avslöjade det in en intervju efter tre år.

Man ska egentligen vara som en trojansk häst, se glad och snäll ut, inget fel i det, för det bästa är att förändra i praktiken. Och dessutom; i den privata sfär som musikbranchen är bryr sig ingen om upprop eller politik.

Två procent hit eller dit.

Men jag vill ändå berätta för framtidens tjejer att musikteknik är frihet.

Det har lett till att jag kan producera mig egen musik och vara mig själv till hundra procent. Men i bland undrar jag själv varför jag gör det.

Varför hålla på och knuffas med grabbarna i LA när jag har kommit till en bra plats i livet där jag äntligen kan skörda frukterna efter 20 års arbete?

Men jag har kommit fram till att det har gjort mig till en bättre musikmakare.

Det finns så mycket jag sett och vill skriva om nu, jag är tacksam och inspirerad. Klart att jag kan tycka att det är orättvist att jag bokstavligen inte kan vara en man, den som de förväntar sig på producentstolen, men så fort de lär känna mig brukar det gå vägen.

Det svåra är att komma in i rummet.

För det är inte bara skivbolagen men även artisterna som vill ha den där myten, legenden om den händiga starka mannen vid deras sida.

Det är därför producenter ofta har ett alias, ett spännande namn, för det är de som är de riktiga artisterna.
Det kan kanske vara svårt för utomstående att förstå, men i vår bransch är det inte artisten som är viktigast. Artisten är den som fjäskar för producenten för att de vill ha deras bästa låt, med den bästa hooken eller bästa trummorna.

Men jag har i det tysta ändå bevisat att när jag som tjej väl får komma in i rummet kan jag leverera - och jag tänker hjälpa fler tjejer att göra likadant.
Det finns många bra som förtjänar en chans.”

Laleh Pourkarim

Gör: Producent, musiker, sångare och låtskrivare.

Ålder: 38 år.

Bor: I Los Angeles.

Antje Jackelén: Jag var inte välkommen hos församlingen jag skulle till

Cecilia Malmström: Vet flera kvinnliga assistenter i EU som utsatts för sexuella trakasserier

Anne Swärd: Akademien har missat många stora kvinnliga författarskap

Gunilla von Platen: Jag vill inte sitta i en styrelse för att jag är kvinna

Mer läsning

Femina