”Vi måste sluta riskera livet på kvinnor och barn – därför krävs en Lex Luna”

Det stockar sig i halsen när jag läser om vad Luna utsatts för.
Skräcken, rädslan och maktlösheten hon måste känt när hon befann sig ensam i skogen med han som nu, alldeles för sent, sitter inlåst inom rättspsykiatrin.
Hur Lunas föräldrar och hela familj måste känna sig och hur samhället helt har fallerat. Igen.
Det fanns varningssignaler; socialtjänsten, polisen och skolan hade alla sett dem.
Ord om sekretess och integritet ska väga lätt när barns liv står på spel.
Varför gör det inte det?

”Alla, precis alla varningsklockor hade redan ringt innan Luna blev överfallen och torterad. Varför låter man en sådan kille ströva fritt? Han är ju också ett barn som man har tillåtit bli förövare”, säger Lunas mamma Emelie i intervjun med Femina.

Varför gör inte samhället mer? På den frågan tror jag det finns två svar.
1: En sekretesslagstiftning som verkar vara ett rött skynke för myndigheter.
2: En total oförmåga att hålla förövare ansvariga.

I samhällsdebatten påstås ofta att sekretess utgör hinder för effektiv samverkan mellan myndigheter. Det tycks vara sant. Att myndigheter inte samarbetar effektivt vill säga. Själva sekretesslagstiftningen i sig ska skydda enskildas integritet i kontakt med till exempel vården och socialtjänsten för att inte känsliga uppgifter ska spridas om dig utan ditt samtycke. Lagstiftningens intention kan ju knappast vara att förhindra myndigheter att arbeta effektivt.

Om den gör det, så är det ett enormt systemfel som måste åtgärdas omgående.
Det vi alla måste fråga oss är: Varför stoppade vi inte pojken? Varför anses det så farligt att bryta sekretessen för att rädda liv? Det borde ju vara tvärtom - att det är livsfarligt att inte göra sitt jobb och använda de sekretessbrytande regler som finns!

Flera absoluta skyldigheter kring att skydda barn finns, till exempel mot sexualbrott och misshandel. Även för att förebygga andra allvarliga brott som kan ge mer än ett års fängelse som våldtäkter och grov misshandel mot vuxna kan hälso- och sjukvården bryta tystnadsplikten.
Om en alkohol- eller drogpåverkad person sätter sig i sin bil och kör i väg från akutmottagningen så kan personal larma polis om pågående trafikbrott.
Jag tror att det flesta tycker att det är alldeles självklart att det ska vara så.
Allt för att rädda liv.

Bristande effektivt samarbete mellan myndigheter i Sverige är kartlagt i hundratals utredningar och rapporter. Jag vet inte hur många konferenser och utbildningar jag deltagit i som konstaterat att samverkan brister under de två decennier jag arbetat mot våld och sexualbrott mot kvinnor och barn.
Olika orsaker anges, bristande resurser och mandat är vanliga förklaringar – och sekretesslagstiftningen.
Bristen på handlingskraft, som jag hellre skulle vilja kalla det, är alltså utbredd.

Att den ena handen inte vet vad den andra gör är mer regel än undantag.
I bästa fall skapar detta arbetssätt stress och dålig arbetsmiljö hos de som arbetar, i värsta fall riskerar det livet på kvinnor och barn.

Flera medier har kartlagt varningssignalerna hos den tonåring som nu sitter inlåst inom rättspsykiatrin med särskild utskrivningsprövning. Hans beteende i skolan stack ut med dokumenterade utfall av sexuell karaktär mot flickor, han överföll dessutom en vuxen kvinna på offentlig plats men kvinnan lyckades bryta sig loss.
Eftersom han vid det överfallet inte var straffmyndig skickades utredningen till socialtjänsten och skolan kontaktades inte. Pojken hade träffat psykologer och kommunens habiliteringsteam men när hans föräldrar motsatte sig medverkan i utredningen av deras son konstaterade socialtjänsten att de ”inte fann skäl att utreda mot föräldrarnas vilja”.
Det fanns det uppenbarligen.

Även innan Luna våldtogs och nästan mördades genom strypvåld så fanns det skäl. Och skyldighet, enligt min, och många andras absoluta uppfattning.
Hur kan så många anmälningar och så mycket information om en tonårspojkes farlighet inte leda till att förebyggande åtgärder sätts in? Förebyggande åtgärder för att skydda omgivningen. Är det en svårtydd lagstiftning som hindrar myndighetspersoner från att arbeta effektivt eller är det brist på kunskap, mod och allmänt sunt förnuft?

Det värsta som kan hända dig som enskild tjänsteperson är att du, mot all förmodan, kan få böter eller upp till ett års fängelse om du larmar en gång för mycket och berättar vad du vet för dem som har till uppgift att agera.
Det värsta som kan hända en mamma eller pappa är att förlora sitt barn.

När pojkar visar ett gränslöst beteende mot kvinnor och flickor måste vi reagera och agera. Annars kommer våldet fortsätta i all oändlighet, oavsett om vi ändrar sekretesslagstiftningen.

Ingen lagstiftning i världen gör att Luna och andra flickor kan cykla i trygghet hem från fritids. Lunas liv kommer aldrig mer bli detsamma som innan överfallet. Oavsett om hon mirakulöst tillfrisknar från hjärnskadorna som förövaren tillfogade henne så lever hon med erfarenheten att blivit våldtagen, torterad, grovt misshandlad och berövad sin frihet.
Hennes familjs liv blir aldrig densamma igen.

Det vi kan göra nu som samhälle är att ge stöd till Lunas familj och ta vårt samhällsansvar för att det aldrig ska hända igen.
Jag kräver en Lex Luna, och jag kräver mer än så.

Olga Persson är ordförande för riksförbundet Unizon som samlar 140 kvinnojourer, tjejjourer och ungdomsjourer över landet.