Hon var Astrid Lindgrens ”livvakt” – nu berättar hon

Kerstin Kvint var bara 15 år gammal när hon för första gången fick träffa den 30 år äldre Astrid Lindgren. Hon hade precis börjat jobba som kontorsflicka på förlaget Rabén & Sjögren, där Astrid var förlagsredaktör, och det första mötet blev början på en arbetsrelation som skulle sträcka sig över fem decennier.

Kerstin jobbade sig upp på förlaget och fick med tiden ansvar för utlandsrättigheterna. De sista 20 åren av Astrid Lindgrens liv började de jobba tätt tillsammans, då författaren gick i pension från arbetsplatsen och började jobba hemma. Det var när Astrid började få svårt att hinna svara på sina läsarbrev som hon anställde Kerstin, som kunde hjälpa henne med korrespondensen.

För att hinna med jobbet hos Astrid tog Kerstin tjänstledigt två dagar i veckan, något många av kollegorna tyckte var konstigt. Men Kerstin Kvint bär fortfarande med sig tiden med Astrid Lindgren, och 2020 släppte hon boken Astrid och jag om deras många år som vänner och kollegor. Under många år gjorde Kerstin allt för att hjälpa författaren på olika sätt, medan hon skrev böcker som Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter.

– Första åren såg Astrid alltid till att det fanns nybryggt kaffe och småkakor från Liselottes bageri på Norrtullsgatan när jag kom. När hon blev äldre och fick dåliga ögon behövde hon mycket mer hjälp och vi kom varandra väldigt nära. Jag ordnade med precis allting, från regeringsuppvaktningar till att bada henne och så småningom när hon blev tröttare också laga hennes frukost när jag kom på morgonen, berättar Kerstin i en intervju med Amelia.

Var Astrid Lindgrens livvakt

Förutom att vara assistent och sekreterare, så beskriver sig Kerstin som Astrid Lindgrens livvakt – Pippi Långstrumps-skaparens ikonstatus gjorde att hon hamnade i konstiga situationer. Kerstin berättar hur hon sett statsråd kasta sig vid Astrids fötter, och hur riktiga kungligheter och preseidenter haft svårt att veta hur de ska bete sig med författaren.

– Herregud, som folk betedde sig så fort de kom i närheten, som om de tillbad henne. Jag fick vara med om väldigt mycket.

Kerstin Kvint menar att Astrid Lindgrens storhet låg i att hon aldrig slutade relatera till barn, och att hon var i ständig kontakt med sina känslor.

– Hon glömde aldrig hur det var att vara barn eller att ha det svårt och var väldigt nära sina känslor. När hon var ledsen var hon så enormt ledsen, när något gräsligt hänt i världen kunde hon sitta och storgråta över matbordet. När kriget i Ukraina började tänkte jag mycket på henne och hur hon hade gråtit floder. Hon avskydde våld i alla former och skulle ha hatat Putin lika mycket som hon hatade Hitler.