Så lever Joel från SVT:s Joelbitar i dag

Kommer du ihåg hur det var förra sommaren?

Kommer du ihåg när du bada i havet?

Kommer du ihåg alla fiskar som simmade runt?

Signaturmelodin till SVT:s Joelbitar, skriven av Mats Nörklit, kan alla som växte upp på 1980-talet utantill. Programmet, där tittarna fick följa en kille med Downs syndrom i vardagen, är ett av de mest klassiska och kultförklarade barnprogrammen från decenniet.

Allt började när en logoped bad Joels pappa, Olle Eriksson, att filma sonen hemma.

– Då var Joel inte mer än ett par–tre år. Jag filmade Joel i en lång sekvens när han satt och åt. Det där enkla dokumenterandet, att se hur någonting börjar och håller på med variationer, hade ett intresse i det här sammanhanget, berättar Olle Eriksson för Femina.

Senare kontaktade han Föreningen för utvecklingsstörda barn, som i dag heter Riskförbundet FUB, med ett förslag.

– Jag frågade om det skulle vara av intresse att följa en pojke med Downs syndrom lite mer i detalj, utan att egentligen kommentera det – mer att ”så här ser det ut”. Så jag gjorde en serie på VHS för dem som vi kallade Här är Joel Eriksson. Det var helt enkelt en film som handikappförbund kunde visa för sina medlemmar som också hade barn i samma situation. Det var obrutna sekvenser av hur Joel betedde sig i olika situationer, på den tiden var det ju lite mer speciellt att man följde ett barn på det viset. Det var inte som i dag när alla filmar med sina mobiler, säger Olle Eriksson.

”Skapa förståelse för människor”

Han hade tidigare jobbat på SVT:s barnredaktion och jobbade vid det laget med egna frilansproduktioner. Samtidigt fortsatte han att filma Joel hemma – något som så småningom resulterade i ett programförslag till SVT och 1988 fick Joelbitar premiär.

– En avgörande händelse för hur filmerna blev var när jag visade upp dem för Anita Bäckström, som var min kontakt på SVT, och sa till henne att jag funderade på hur jag skulle skriva speakertexten. Då sa hon att det inte behövdes någon och det var ju ett fantastiskt bra råd. Man lägger inte något till rätta utan man låter publiken själv få uppleva, det tror jag är en stor del av att det fungerade så bra, säger Olle Eriksson.

– Ska man skapa förståelse för människor som är annorlunda måste man skildra dem som individer och visa vad de kan, inte fokusera på vad de inte kan.

Joelbitar i SVT: ”Allting var dokumentärt”

De unga tittarna föll pladask för Joel.

– Det handlade ju om Joel, det handlade inte om något handikapp, och han var ju lite rebellisk vilket är roligt för andra barn att se på tv. Att någon hojtar i en kyrka där man ska vara tyst och busar hit och dit. Allting var dokumentärt, det var inte tillrättalagt på något vis, och eftersom jag filmade i mitt eget hem hade jag tillgång till jättemycket material, säger Olle Eriksson.

Joelbitar sändes i ett par omgångar mellan 1988 och 1990. Joel själv stördes aldrig av uppmärksamheten.

– Inte ett dugg. Han har väl själv tittat på Joelbitar men det har inte varit intressantare än Rederiet eller, nuförtiden, Youtubeklipp från rallytävlingar, säger Olle Eriksson.

Så lever Joel från Joelbitar i dag

Joel Eriksson fyller 41 år i höst. Han bor på en gruppbostad i Stockholm.

– I dag är han en vuxen person. Han jobbar på en daglig verksamhet och är nöjd med sitt liv. Han är en väldigt glad person, säger Olle Eriksson.

Joel tycker om att fotografera och har haft utställningar med sina bilder på verksamheten.

– Han fotar bilar och är väldigt noga med hur det ska vara, han tar ofta bara delar av bilarna. Tidigare tog han bilder från tunnelbanan och då skulle det vara perrong med tåg men utan människor. Utan att låta pretentiös, men det är ju så där konstnärer jobbar. De vill ha det på ett visst sätt och det är inte säkert att alla andra förstår varför, säger Olle Eriksson.

Pandemin har dock varit tuff för Olle och Joels mamma Sylvia då de inte har kunnat träffa sin son lika mycket som vanligt.

– Joel har inte bara Downs syndrom, han är också autistisk och oerhört rädd för sprutor. Så det har inte gått att ge honom de här sprutorna. Det har varit en väldigt speciell situation. Men han har inte tappat humöret, han säger inte ”varför kommer ni så sällan” utan när man kommer är han jätteglad. Nu, när man har känt att det inte har varit lika farligt att ses, har han varit hemma hos oss några gånger och då är han jätteglad och han tycker om att träffa Sylvia och mig och sina syskon, berättar Olle Eriksson.