Det var ju som taget ur en skräckfilm egentligen.
Då insåg jag ju att de där fötterna kan jag inte ha med mig härifrån för att då kommer jag aldrig härifrån.
Mitt namn är Elin Rantatalo och det här är min berättelse om hur en muskelinflammation
istället blev en bakteriell infektion som ledde mig rakt in i döden.
Jag och min familj åkte på semester till Gran Canaria i slutet av mars 2019
för en vecka som är sol och bad och master av glass.
Men livet vände och jag blev sjuk, allvarligt sjuk.
Jag hade drabbats av något som kallas för nekrotiserande fascit
som jag fick av streptokockerbakterier.
Och detta ledde då till en septisk chock, akut blodförgiftning som man kan kalla det också.
Så mitt immunsystem överreagerade på infektionen och det blev kaos i min kropp.
Mina lungor var fyllda med vätska, syresättningen var för dålig.
Jag hade fått en propp i hjärnan och en stor del av min höft, min midje på högersida
var hårt angripen av den här infektionen som hade börjat bryta ner vävnaden.
Min man fick ju ta emot orden från läkarna att jag kommer troligvis inte att överleva detta.
Jag vaknade upp tre veckor senare på sjukhus i Sverige
där jag fick beskedet om att både mina underben och mina fingrar behövde amputeras.
När jag såg mina fötter, att de var helt fulla av nekroser och de var svarta och variga och såriga
Det var som taget ur en skräckfilm egentligen.
Då insåg jag att de där fötterna kan jag inte ha med mig härifrån för då kommer jag aldrig härifrån.
Man kan inte förbereda sig nog för att bli av med en kroppsdel.
Det är ju en del av en själv så det är en så himla konstig känsla.
Men jag kände ju mig väldigt orolig hur jag skulle se på mig själv.
Jag vågade inte titta.
Jag kollade gärna bort när sköterskarna skulle hjälpa mig med vändningar i sängen och allt sånt där.
Jag var inte redo att se.
Efter att de hade räddat mig och infektionen var borta och allt så hängde ju en stor del på mig själv nu.
Att bli stark och ta mig vidare, att jag kunde inte dem hjälpa mig med.
Jag hade jättesvårt med maten och det var jobbigt att lära sig andas ordentligt på egen hand
och lära sig prata och hitta tillbaka till stämbanden efter jag ätit sparaton.
Det var en tuff process hela tiden där jag bokade av bit för bit.
Okej, nu klarar jag detta. Nu går jag vidare.
Jag hade hela tiden små mål hela vägen som jag skulle klara av.
Hur hade ni förberett barnen?
Det vi hade gjort med barnen var att vi hade pratat väldigt mycket gott om robotben och barbeben.
Att bara mamma får de här nya benen så kommer jag kunna vara med igen och leka med igen.
Och att mammor med robotben är ganska coola också. Det kommer vi fram till.
Hur var det när du skulle testa proteser första gången?
Jag var ju väldigt exalterad. Jag hade ju inte stått upp på flera månader egentligen.
Men jag tog fyra, fem steg ungefär. Sedan satte jag mig ner och var nöjd.
Jag tänkte att om jag kan gå fyra, fem steg i dag så kommer jag kunna gå mycket längre framöver.
Jag har en nagel här som jag målar ibland. Ett tag gick jag och fixade den hos en nagelteknolog faktiskt.
Idag brinner jag för att spreda kunskap om sepsis, om funktionsvariationer.
Och att bara få dela med mig av livsklädje och hur man kan ta sig an livet.
Från när det blir riktigt dåligt när allt händer och istället vänder det till någonting positivt, någonting bra.
Folk gnäller ju så himla mycket över så här små saker egentligen.
Och det är så mycket som de egentligen kan göra, det är bara att de inte tar för sig.
Jag tror att de flesta av oss är kapabla till att göra det vi vill.
Man räknar med att det kan bli jobbigt, men när man når dit fram så kommer det bli riktigt bra.